Man oroar sig inte för småsaker

Nämn förtrycket vid dess rätta namn!

2012-01-22T11:42:00.000-08:00

Det är inte alltid lätt att närma sig komplexa frågor eller hålla isär äpplen och päron och det är inte alltid smärtfritt att försöka, men ibland är det rent förödande om vi inte gör det. I ljuset av Fadime Sahindals minne vill jag mer än någonsin lyfta fram vikten av att våga se sanningen, säga sanningen och arbeta utifrån sanningen. Hur kan någon på fullaste allvar mena att kampen mot hedersvåld är rasistiskt eller att barnaga här i Sverige kan liknas vid ett sorts svenskt hedersvåld? Se ledaren i SvD. Jag blir verkligen upprörd och inte minst för att sådan smörja kommer från delar av feministrörelsen som säger sig kämpa för jämställdhet och kvinnors och mäns lika rättigheter. Höljd i dunkel bakom en kulturrelativistisk dimma osynliggörs så det fruktansvärda förtryck som många kvinnor, men även män är utsatta för. Se tidigare blogginlägg. Genom att förneka att hedersvåld finns i rädsla att det ska spä på islamofobin så handlar man ju just så som man inte vill, nämligen rasistiskt - det är ödets ironi!

När jag arbetar med temat mänskliga rättigheter väcker det ofta frågor om religion, kultur, förtryck och rasism. Flera elever har en mycket förenklad bild av Islam och muslimer, en bild som också förstärks med hjälp av bl.a.medias rapportering.Se bl.a. Mattias Gardell. Förstärks elevers svartvita bild av Islam genom att man i skolan fördjupar sig i frågan om hedersvåld? Ja frågan kan verka konstig, men tyvärr är det många som ängsligt svarar ja på den frågan. Onekligen finns alltid risken att fortsatta kunskapsluckor i kombination med information om hedersvåld kan få en motsatt effekt, i synnerhet om utmaningen att lyckas nyansera en komplex bild inte lyckas. Däremot kan vi vara helt säkra på att fördomarna mot exempelvis muslimer inte försvinner för att man låter bli att tala om hedersvåld. Kunskapen om hedersvåld som i sig kan bidra till ett framtida framgångsrikt arbete för att motverka denna typ av våld begränsas ju också.

Personligen ser jag snarare elevernas nyfikenhet blandat med ilska som ett utmärkt tillfälle att tillsammans med eleverna nyansera bilden. Vi kan då under en tid diskutera skillnaden mellan kultur och religion och mellan sekularism och teokrati. Man kan också diskutera frågan om olika tolkningsföreträden, om etnocentrism och kulturrelativism. Förhoppningsvis sår man som lärare ett frö. I bästa fall växer långsamt en mer gråvit bild fram. En bild som visar att muslimer är individer som tolkar och utövar sin religion på en mängd olika sätt. En bild som visar att hedersvåld handlar om traditioner och mekanismer som oftast inte leder till att en familjemedlem dödas, men som är fruktansvärda för de utsatta att leva under ändå och om att dessa traditioner och mekanismer också förekommer bland andra grupper, inte minst kristna. Under kursens gång återkopplar man sedan ett flertal tillfällen till temat och diskuterar dessa frågor även på religions- och historielektionerna. Allt eftersom börjar kanske det lilla fröet gro, fröet som om det kommer i god jord kan växa och bli en planta. Vissa fröer kan faktiskt även ligga till synes döda under åratal för att sedan plötsligt gro.

Vi får inte väja för att synliggöra och kämpa mot förtrycket oavsett var det finns och oavsett om det sker i det lilla eller i det stora sammanhanget. Låt oss inte förblindas av vår egen ideologi eller bekvämlighet. Låt mig slippa höra att jag är rasist när jag vill kämpa både mot islamofobin och mot hedersvåldet. Säg inte till mig att jag blundar för andra folkmord bara för att jag vill uppmärksamma Förintelsen på Förintelsens minnesdag. Säg inte att jag är emot religionsfrihet rent allmänt bara för att jag problematiserar förtryck som kan förekomma bland vissa religiöst fanatiska grupper. Sluta säg att jag accepterar lidande hos de palestinska folket bara för att jag erkänner Israels existens. Tänk om vi alltid nämnde förtrycket och förtryckarna vid deras rätta namn!

Status och förtroende hänger ihop

2012-01-15T03:49:00.000-08:00

I skoldebatten diskuteras ofta lärares arbetstider. Inför kommande avtalsförhandling blir frågan åter igen aktuell. Se exempelvis Magnus Blixt, LR. Trenden visar att lärares arbetstid regleras alltmer samtidigt som det individuella ansvaret kvarstår. Fler och varierande typer av arbetsuppgifter läggs på läraren. Det kan handla om allt från utökad dokumentation och gemensamma möten som inte rör själva undervisningen till rena praktiska uppgifter såsom städning.

När utövande lärare själva diskuterar sin arbetstid och många faktiskt pekar på felprioriteringar möts de ofta med argumentet att andra akademiska yrkesgrupper har liknande förhållanden. Lärare upplevs gnälliga utan någon egentlig anledning. Personligen tror jag att "gnället" till stor del handlar om avprofessionaliseringen av läraryrket, som i sin tur resulterar i såväl sämre löneutveckling som sänkt status.

Jag tror "gnället" beror på fördelningen och prioriteringen av lärarens olika ansvarsområden och arbetsuppgifter och kanske inte nödvändigtvis om att arbetsbelastningen är för stor i sig. Det handlar väl om att vi också måste godta en sämre undervisningskvalitet för att klara vårt arbete inom ramen för vår avtalade arbetstid? Få lärare är emellertid beredda att göra ett sämre arbete i klassrummet för att de ska hinna med de andra uppgifterna som inte rör själva kärnan. Det handlar här om vår professionalitet och det vi faktiskt ansvarar för - resultaten. Konsekvensen blir naturligtvis permanent merarbete. Det har också ett högt pris för den individuelle lärare om h*n uppfattas som en mindre professionell pedagog av arbetsgivaren.

Som arbetsgivare kan man inte äta kakan och samtidigt ha den kvar. Jag menar att det finns en fara i att enbart tala om bättre och sämre pedagoger och inte samtidigt ta hänsyn till den tid pedagogen har till sitt förfogande. Det är klart att det finns en koppling mellan tid och kvalitet även om det i sig inte innebär att olika pedagoger kan skilja sig åt beträffande hur väl de lyckas fånga elevers intresse eller förmedla komplex kunskap på ett sätt som når fram till eleven mm. Det finns med andra ord både en strukturell och en individuell aspekt på hur väl läraren lyckas.

Det minskade förtroendet för lärarkåren påverkar naturligtvis också resultaten. Ledord som kreativitet, eget ansvar och högt ställda förväntningar lyfts fram som centrala när det gäller elever, men hur är det med oss lärare? Kanske är vi som mest kreativa under en skogspromenad och skadar det verkligen någon om prov rättas i hemmets lugna vrå? Det är väl ändå resultatet som räknas, att läraren gör det arbete som h*n ska även om sättet h*n gör det, platsen eller tidpunkten borde kunna se olika ut beroende på lärare. Vissa lärare trivs med att förlägga en del av planeringen under sommarlovet medan andra känner att det är nödvändigt att koppla bort allt som har med skolan att göra när det är lov för att kunna återhämta sig och bygga upp den energi som så väl behövs när terminen väl drar igång.

Ja vi lärare har ansvar, men finns det förtroende för att vi klarar av vårt uppdrag på ett bra sätt? Det finns förvisso lärare som inte gör sitt jobb och det finns rentav rättshaverister såväl inom lärarkåren som inom andra yrkesgrupper, men det gäller förstås inte merparten av landets lärare. Däremot kan jag tänka mig att en alltmer reglerad arbetssituation kombinerat med misstron mot ens professionalitet kan påverka en del lärare negativt.

Jag tror en del av lösningen kan punktas upp enligt följande tre punkter:

1. Fokus på resultatet istället för metoderna. Vi måste komma till bukt med betygsinflationen och kunskapsdeflationen genom en studentexamen och centralrättade nationella prov. Det är också en förutsättning för att kunna göra ett systematiskt kvalitetsarbete på skolorna.

2. Öka förtroendet för lärarkåren, t.ex. genom mer förtroendearbetstid. Följ upp resultaten och lös problemen när de uppstår.

3. Fokus på mer tid för kärnan istället för fler och mindre klasser när det gäller resurser. Det är kvaliteten på undervisningen som måste få stå i centrum. Ibland är det bättre med större klasser och ibland med mindre. Elevers förkunskaper varierar också mycket från skola till skola.

Hur hade det gått för Polhem i dagens skola?

2012-01-08T03:05:00.000-08:00

Härom dagen besökte jag och min familj Polhemutställningen på Tekniska museet i Stockholm. Det är en ovanligt sevärd utställning, som ger en bild inte bara av Polhem som person, entreprenör och pedagog utan också av det samhälle Polhem levde och verkade i. Som besökare får man se hur kartan förändras under Polhems levnadstid, skillnaden mellan dåtidens och dagens demografi och vilka regenter som avverkat varandra mellan 1662 och 1751. Man får också veta att över 90% arbetar inom jordbruket vid 1600-talets slut, men endast 1% inom handel osv.

Christopher Polhem var en man med stora visioner och en man som var långt före sin samtid, men Polhem var också en person som slog sig upp ur underläge, en person som kämpade med teorin fast han med dagens mått mätt antagligen hade såväl dyslexi som ADHD. Redan tidigt intresserar sig Polhem för mekaniken, men inser efter hand att han behöver även de teoretiska kunskaperna för att komma vidare. Han kämpar hårt på egen hand och kan inte sova på nätterna för att han ständigt vill hitta nya svar.

Det är dock hans praktiska färdigheter som öppnar dörrarna till universitetsstudier och genom att lyckas få igång Uppsala domkyrkas klocka inser många hans briljans. Frågan är vilka vägar Polhem hade tagit i dagens samhälle. Hade han blivit sedd i den svenska skolan eller hade hans funktionsnedsättning hamnat i fokus? I slutet av 1600-talet var exempelvis stavningen mer fri något som märks om man läser någon av Polhems texter där han gotländska diftonger syns i stavningen. Det som är mycket tydligt är dock den egna drivkraften och övertygelsen, en drivkraft som leder till envist tragglande och säkert en del tråkiga uppgifter, men också till att Polhem gick sin egen väg, en väg mot strömmen för att visa på något nytt.

Hur uppmuntrar vi Polhems färdigheter i skolan idag? Hur tar vi tillvara på den praktiska kunskap som många elever har? Hur motiverar vi dessa elever att nå riktigt långt även om de har svårt teoretiskt? Vilka krav ställer vi för att en elev ska nå ett uppsatt mål? Vad har högst status när det gäller synen på en blivande ingenjör?

En fråga som alltjämt mal i mitt huvud är hur och om vi upptäcker dagens motsvarigheter till Polhem. Vilka är i dag långt före sin tid. Finns de just i ditt klassrum? Tänk om det är samma personer som spottar snus framför dina fötter? Tänk om det är samma personer som beskriver något som i dina ögon verkar helt uppåt väggarna, men som i själva verket.....

Personligen tror jag inte det finns några genvägar. Det fanns inga genvägar för Polhem och det finns inte heller för dagens och morgondagens stora entreprenörer. Allt är inte roligt. Mycket av den kunskap och de färdigheter som ingår för att nå ett önskat mål innebär uppoffringar, tålamod och misslyckanden längs vägen, något som Polhem verkligen fick erfara. Det är också något som blir än tydligare om den stora övertygelsen och drivkraften kanske inte finns från början. Det är heller inte lätt att ifrågasätta eller gå mot strömmen, vare sig som elev eller lärare. Dessa saker tycker jag är otroligt viktiga att ha i åtanke när vi diskuterar entreprenöriellt lärande i skolan.

Går vi mot bättre tider när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter?

2012-01-03T10:32:00.000-08:00

Under julhelgen såg vår familj om alla Harry Potter-filmerna tillsammans. Jag tycker det är fascinerande hur godhet och ondska skildras i filmerna. Det faktum att vi alla har ont och gott inom oss, men framför allt hur vi förhåller oss till ondska oavsett om vi är trollkarlar eller vanliga mugglare. I den femte filmen - Phenixorden, tycker jag parallellerna med olika diktaturer blir tydlig. Trolldomsministern vägrar tro på ryktet att Voldemort (den onde) har kommit tillbaka och går systematiskt in för att tysta den motståndsrörelse som växer fram.

Utan några jämförelser i övrigt tycker jag det är intressant hur människor reagerar när man diskuterar demokratibrist och brott mot de mänskliga rättigheterna. Inte sällan ses man som en domedagsprofet alternativt konspiratorisk om man understryker hur lätt vår demokrati kan omvandlas till diktatur och hur skört det vi byggt upp de facto är. Uttalanden som "vi vet bättre nu" eller "det är omöjligt att det kan hända här" följd av ett kvävt skratt är inte ovanliga. De flesta menar även att allt bara kan bli bättre eftersom vi har mer information idag och tillgång till sociala media menar många. Jag tror att det är viktigt att hålla isär optimism och framtidstro å ena sidan och blåögdhet och övertro å andra sidan. Själv är jag optimist men tror inte att det är riktigt så enkelt och så självklart. Jag är t.ex. förvånad över att demokratifrågan inte lyfts ännu mycket mer i skolan. Det är skrämmande hur skolor allt oftare låter bli att bjuda in ungdomspolitiker bara på grund av att Sverigedemokraterna nu sitter i Riksdagen. Hur demokratiskt är det?

I DN skriver Lena Andersson om demokratin som mentalitet. Artikeln gjorde mig så glad eftersom Andersson sätter fingret på något som jag sällan tycker kommer fram ordentligt i debatten. Det är lätt att vara demokratisk och tänka demokratiskt när majoriteten gör detsamma, men desto svårare om man står ensam eller i minoritet i en konform församling. Människan har alltid dragits till sociala gemenskaper. Det gör vi såväl i diktaturer som i demokratier. Utmaningen som jag ser det är att arbeta med sin demokratiska mentalitet, att våga vara annorlunda och tolerera andras annorlundaskap. För det krävs det civilkurage, något som ofta har ett högt pris.

Jag hamnade även i en diskussion härom dagen om vikten att nå ut till andra med sitt budskap och hur viktigt det är för oss pedagoger. Jag håller verkligen med om att en skicklig pedagog både befinner sig där eleverna är, lyssnar och lyfter undervisningen därifrån. Rent allmänt finns det en fara för att vi i diskussionen ändrar vår agenda och anpassar våra värderingar för att andra ska vilja lyssna. Det är en svår avvägning. Når vi inte fram alls är ansträngningen inget värd, men ändrar vi våra värderingar för att nå fram är budskapet inte mycket värt. För visst är det så att den som ingen lyssnar till ibland är den som har rätt? Se bara på händelserna i Bjästa. "Ja men alla andra säger att xxx har fel" kanske någon säger för att "bevisa" att just h*ns ståndpunkt är den rätta. Översatt i en diktatorisk kontext blir ett sådant resonemang mycket obehagligt.

"Visst kan vi ha en diktatur om det är en bra diktator" har jag hört elever säga. Vad händer om allt fler människor börjar tycka så? Vad är det som händer då människor använder tystnad och eller våld för att bekämpa antidemokratiska krafter? Personligen tycker jag det då handlar om att använda antidemokratiska metoder för att bekämpa antidemokrati och jag är övertygad om att det fungerar ungefär lika bra som att hälla olja på brinnande olja. Jag vill däremot understryka att jag på intet sätt är för eftergiftspolitik utan tror mycket på ordens makt precis lika mycket som jag tror på vikten av att lyssna på dem som inte delar ens värderingar. Demokrati är svårt, det är ett ständigt pågående projekt som inte bara är ofullständigt utan även extremt skört. Därför tycker jag det är viktigare än någonsin att arbeta med demokratifrågor och elevinflytande i skolan och vi måste börja med oss själva.

Idag läser jag om demonstrationer i Ungern. Den politiska utvecklingen i Ungern är mycket oroväckande och skulle jag vilja säga just typisk för hur demokrati successivt kan tas bort. Det handlar om en process av samverkande mekanismer och dessa förändringar till det sämre kommer ofta smygande.
Jag hoppas innerligt på ett idogt arbete med demokratifrågor. Jag hoppas på en fortsatt kamp för ökad jämlikhet och människors lika rättigheter här i Sverige och i hela världen. Jag vill tro att brotten mot de mänskliga rättigheterna kommer minska i framtiden och jag hoppas vi kommer leva i en öppnare värld och mindre intolerant värld, inte bara på Internet, något som min man Patrick Tersmeden tar upp på sin blogg.

Reflektioner över året som gått

2011-12-31T04:56:00.000-08:00

Det är mycket som har hänt under det gångna året, allt från grundandet av ett nytt liberalt lärarnätverk - Liberala Lärare till beslut om genomgripande förändringar på min egen arbetsplats. Det är spännande att befinna sig mitt i en stor förändring där nya utmaningar och möjligheter väntar runt hörnet. Samtidigt är det också krävande, inte minst känslomässigt. Något gammalt och anrikt som många känner till och älskar går i graven medan det nya är oprövat och kan upplevas osäkert.

Skoldebatten har varit intensiv på flera plan nu när vi fått en helt ny gymnasiereform och en ny skollag. Inte minst på de sociala medierna är debatten het. Jag har själv under 2011 börjat nosa på Twitter och upptäcker allt eftersom de många möjligheter som forumet skapar. Den skolchat som äger rum varje torsdag ger möjlighet att komma i kontakt med det utvidgade kollegiet, ett begrepp som Anne-Marie Körling myntat. Jag har ännu inte deltagit i Skolchat, men det får bli ett löfte inför 2012.

Under höstlovsveckan deltog jag i Edcamp Stockholm, något som berikade mig mycket. Det var befriande att träffa så många kreativa lärare på en och samma gång, att få diskutera i lugn och ro och låta samtalsämnena växa fram under kvällens gång. Jag vill tacka alla kunniga och kreativa lärare som delar med sig och utbyter tankar, erfarenheter och förslag på lösningar. Samtidigt som jag lär mig av mina kollegor på andra skolor inser jag hur olika våra arbetsplatser är och hur olika våra villkor ser ut på gott och ont. Det är svårt att översätta sin egen vardag till någon annans, men däremot kan man inspireras och finna egna lösningar.

Det som ändå glatt mig allra mest när det gäller skolfrågor år 2011 är löftet om att se över införandet av en ny studentexamen. För mig handlar det inte om en återgång till en gammaldags auktoritär skola med mängder av prov på meningslösa fakta. Det handlar heller inte om utslagning i ett samhälle som kräver alltmer komplex kunskap. Tvärtom handlar en ny modern studentexamen om något som är helt nödvändigt om vi vill ha en mer likvärdig skola och om vi vill slippa betygsinflation och kunskapsdeflation. En ny modern centralrättad studentexamen ska säkra mer likvärdiga betyg och möjliggöra ett systematiskt kvalitetsarbete i skolan (se Skolkvalitet.se och bloggen Pluraword samt tidigare inlägg).

Jag har ofta slagits av hur man i diskussionen kring betyg, prov och en likvärdig skola i mitt tycke tenderar att hamna snett. En fråga som ofta lyfts fram är att kunskapen är mer komplex idag och att den därför inte går att mäta vid enstaka tillfällen. Det är också ett av argumenten mot en ny studentexamen. Likvärdig kunskap handlar ju om att veta att exempelvis betyget MVG eller betyget A innebär en viss kunskapsnivå oavsett vilken skola du har gått på. Det ska inte blandas ihop med en likriktad kunskap utan om en kunskapsnivå som motsvarar målen och där personer med motsvarande betyg har motsvarande kunskap och färdigheter - samma kvalitet. Som liberal är en viktig fråga också att sträva efter att alla ska få likvärdiga förutsättningar att skaffa sig den kunskapen. Vad är det då för kunskapsnivå vi eftersträvar och hur mäter vi komplex kunskap? Jan Lenander väcker också denna fråga inför 2012.

När jag på en kurs tidigare i höstas frågade om det fanns någon forskning på hur den uppväxande generationens ordförråd påverkats av IT-revolutionen upplevde jag att min fråga väckte förvåning. Jag ställde den förutsättningslöst och var ju på kursen just för att jag vill och behöver lära mig mer om IKT i undervisningen. Jag är alltså positiv till den nya tekniken och beundrar den kunskap och det arbete som görs ute på skolorna, inte minst de så kallade en-till-en-skolorna. Jag ställer mig ändå frågande till det svar jag fick. Det svaret var att språket är föränderligt och att om ungdomar inte vet vad exempelvis godtycklig betyder så finns det ju massor av IT-begrepp som jag minsann inte kan eftersom jag är en så kallad "digital immigrant" osv. Ja språket är föränderligt och frågan är hur snabbt föränderligt det är och om det är lika snabbt föränderligt hos alla samhällsklasser mm. Språk är makt och något säger mig att det formella språket, t.ex inom politiken, kan komma att förändras betydligt långsammare än inom andra områden. En relevant fråga är därför om det är viktigt att alla ska kunna förstå t.ex. en lagtext eller en dom eller som jag skulle vilja uttrycka det, rätten till att förstå sådana texter.

Forskning visar att elever i årskurs fyra läser mer och tidigare, fast styckevis och delt från datorskärmen. Fler når idag en grundläggande läsförståelse men den mer avancerade läsförståelsen minskar samtidigt. Mot bakgrund av detta är min fråga mycket relevant - Hur påverkas ordförrådet hos barn som är uppvuxna med Internet och vilka konsekvenser kan det komma att få.

När jag ibland har diskuterat svensk skola och kunskapsnivå med min före detta man som arbetar på Ericsson så förstår jag att frågan om kunskap är komplex. De kunskaper och färdigheter som unga svenska ingenjörer har är något som ofta efterfrågas internationellt. Det beror enligt honom på att svenska ingenjörer anses mer kreativa och flexibla än många andra. Frågan är då också vilka förutsättningar just dessa ingenjörer fått och vilka familjeförhållanden de kommer ifrån. Vilka grundskolor och gymnasieskolor har det gått på osv? Det är onekligen så att kreativitet och flexibilitet är egenskaper som är värdefulla och faktiskt också nödvändiga i dagens samhälle. Icke för ty så finns det viktiga och nödvändiga värden och kunskaper som vi i den svenska skolan måste bli bättre på att förmedla och utveckla, inte minst de språkliga och kognitiva verktygen även hos de mest utsatta barnen/ungdomarna. Varför ska vi nöja oss med hälften när vi kan få både och?

När det gäller frågan om en ny studentexamen är det viktigt att understryka att en sådan bör mäta de viktigaste kunskaperna färdigheterna (se Helena von Schantz), det eleven faktiskt kan tillämpa och faktiskt förstår i slutet av kursen. Rätt utformad skulle en sådan examen, som von Schantz också påpekar, kunna innebära färre provtillfällen totalt sett för eleven. Med andra ord handlar det inte om fler prov och framför allt inte prov om meningslösa fakta som man lika väl kan hitta på nätet utan snarare om hur man hanterar sådan fakta, hur förtrogen man är med vissa begrepp, hur man använder och förstår språkets olika stilar och uttryck mm. En slutexamen kan inte mäta allt en elev lärt sig, men rätt konstruerad kan den mäta just en del av de färdigheter som lärandet under flera år har lett fram till.

Låt oss anta morgondagens utmaningar! Låt oss börja 2012! Istället för att haka upp oss på att en elev kan ha en dålig dag, låt oss diskutera hur vi kan hjälpa elever att klara av provtillfällen och hur de som trots allt misslyckas ska kunna få nya chanser. Det är ju den verklighet som möter våra elever om de väljer att studera vidare. Istället för att låsa fast oss i vilken typ av kunskap som är viktig bör vi vara överens om att vi alla behöver olika typer av kunskaper och intelligenser. För att kunna behärska ett språk räcker det naturligtvis inte med att kunna en massa glosor, men utan glosor har man ju inget material att arbeta med så att säga...Istället för att fastna i vilket undersvisningssätt som är riktigt så bör vi inse att ett undervisningssätt aldrig passar alla elever och att vi behöver variera undervisningen. Det är också så att det en lärare gör bra kanske en annan gör bra på ett annat sätt, något som Jan Lenander återkommande tar upp i sin blogg. Istället för att låsa fast oss vid att man aldrig kan uppnå en likvärdig skola eller likvärdiga betyg bör vi fråga oss hur vi kan få en mer likvärdig skola och hur vi kan mäta komplex kunskap på ett modernt sätt så att betygen åtminstone blir mer likvärdiga.

Ett gott nytt 2012 önskar jag er alla!

I historielärares sällskap

2011-12-04T14:47:00.000-08:00

I torsdags deltog jag i ett fortbildningsseminarium om källkritik. Kvällen anordnades av Historielärarnas förening och vi var ca 70 stycken lärare som tog oss till Medeltidsmuseet trots rejält med regn och motvind. Ja ni läste rätt - 70 stycken historielärare på ett och samma ställe och en av dem var jag. Det var en fantastisk känsla att träffa andra kollegor med samma ämnesbehörighet och samma nördighet. Detta säger jag också mot bakrund av att jag är ensam historie- och samhällslärare på min skola och ytterst sällan träffar kollegor som har historia i sin behörighet.

Kvällen öppnades med ett lite ironiskt konstaterande att visst är det fantastiskt med nya forskarrön - det spelar ju faktiskt roll vad läraren gör när det gäller vad eleven lär sig.

Det kändes så befriande att träffa andra som på ett självklart sätt diskuterar historia ur ett vetenskapligt perspektiv, som lyfter fram progressionens betydelse även i ett ämne som historia och,som på ett naturligt sätt diskuterar värdegrundsfrågor med historiens glasögon på. Det var också mycket givande att lyssna på Kettil Mannerheim, samordnare på Stockholmskällan när han på ett mycket inspireradne sätt berättade om hur man kan levandegöra undervisningen genom att lyfta in primärkällor rakt in i klassrummet.

Sist men inte minst ser jag också mycket positivt på det preliminära fortbildningsprogram som föreslogs inför våren. Likt en röd tråd löper frågan om likvärdighet genom de olika programpunkterna, något som uppenbarligen Historilärarnas förening ser som en hjärtefråga. Sedan ett antal år tillbaka har också historielärarna i Skåne utformat och tillämpat ett gemensamt prov för att sträva mot ett mer likvärdigt kunskapsinnehåll och en mer likvärd bedömning. Provet ligger ute på nätet - Historieprov.se och kan laddas ner även av andra historielärare ute i landet.

Härskarteknik och konspirationsteorier?

2011-11-27T01:46:00.000-08:00

Jag har under en tid haft otrolig skrivkramp. Det är som om orden inte vill sig och trots att jag har mängder av intressanta ämnesområden att skriva om så bara går det inte att formulera tankarna. Nedan följer i alla fall en liten text som kan mana till eftertanke. Läs också ett tidigare inlägg jag skrivit om konspirationsteorier och källkritik samt Helena von Schantz mycket läsvärda inlägg om härskarteknik. Bertil Törestad skriver om människors behov av hierarkier som ett led i att förstå mobbningens mekanismer. Plura reflekterar kring de kränkningar som sker på Lundsberg. Vad gör du på din skola när du ser en kollega eller elev utsättas för härskarteknik? Hur reagerar du på berättelser som verkar ofattbara? Var går gränsen mellan normal skepsis och sund kritisk förmåga å ena sidan och nojighet och konspiration å andra sidan? Vilket ansvar har vi som individer när "konspirationsteorin" i själva verket visar sig vara sann? Vad kan vi lära oss av historien? Läs också den hemska artikeln om de försvunna barnen i Spanien.

På en arbetsplats någonstans i Sverige
Allt är inte vad det synes vara
Den roliga kollegan
Den hyggliga
Den charmiga
Han med det glittrande skrattet och gitarren
Han den verbala
Han som chefen litar på fullt ut
Han som ingen skulle tro
Han som alltid ställer upp
Han som plötsligt väljer ut EN person (är det en slump?)
Han som väljer ut just honom - han den snälle
Den seriöse
Han som alltid ställer upp
Han som nu utsätts
Han som inte får ta del av de oskrivna rättigheter andra har
Han som anklagas för småsaker och förlöjligas för desamma
Han som aldrig premieras för det han gör, men ständigt ifrågasätts
Han som osynligt trampas på
Vem ser? Vem förstår? Vem sätter stopp?
Går det att stoppa något som är osynligt? Kommer de andra att förstå? Kommer chefen att förstå?Kommer det att bli värre?

Samtidigt i Spanien
Är hon galen?
Hon som inte känner igen den lilla döda nedfrysta bebisen
Hon som bara vet att hennes barn inte är dött
Hon som inte slutar att drömma
Hon som letar
Hon som söker svar
Är hon galen?
Hon mot nunnan
Hon mot läkaren
Hon mot hela samhället
Är det på riktigt? Kan det vara på riktigt? Är det en konspiration?

Demokrati med odemokratiska förtecken?

2011-11-15T18:32:00.000-08:00

Under mina år som verksam lärare har jag slagits av hur stor skillnaden är mellan talet om demokrati och värdegrund i skolan å ena sidan och hur elever bemöts i praktiken å andra sidan. Jag vänder mig starkt mot att demokrati- och värdegrundsfrågor många gånger läggs till rätta. Se tidigare inlägg. Det kan handla om de skolor som sorterade bort Sverigedemokraternas valsedlar vid senaste skolvalet eller om att inte på allvar våga möta elevers oro när det gäller frågor som kan tolkas som intoleranta. Istället bör vi i skolan försöka bemöta även de svåra frågorna. Som lärare är det vårt ansvar att problematisera sådana frågor och styra upp diskussionen, inte undvika samtal som riskerar att kränka andra i rummet. Vi lärare måste våga lyssna och ha mod att möta eleven. Det kan naturligtvis vara oerhört svårt, inte minst när vi är trötta, har vaknat med migrän eller helt enkelt inte är förberedda på vissa motargument, men det är ändå vårt ansvar.

Demokrati står för så mycket. Det handlar om majoritetsprincipen men också om en strävan efter samförstånd. Det handlar om mänskliga rättigheter - individens rätt, men även om gruppers rättigheter. Det handlar om åsikts- och yttrandefrihet, men också om ansvaret att inte i onödan yttra sig när det hotar att kränka andra i för stor utsträckning. Demokrati handlar också om makt - fördelning av makt, om genomskinlighet, om interaktion och mycket mycket mer.

Mot bakgrund av det tycker jag några intressanta och relevanta frågor är hur elevinflytandet ser ut på skolorna i praktiken, hur vi interagerar med eleverna och om det verkligen främjar ett kritiskt tänkande hos eleverna. Slutligen frågar jag mig hur mötet mellan skolelever och folkvalda ser ut?

När jag inför valet 2010 anordnade en valvecka för mina avgångselever ville vissa partier endast mycket motvilligt ta emot dem för att svara på frågor, detta trots att de elever det gällde nästan samtliga var myndiga och därmed förstagångsväljare. Läs gärna mitt tidigare inlägg.

I måndags anordnades en så kallad demokratidag i Upplands Bro. Samtliga kommunens skolor var inbjudna och ett proportionerligt antal elever från respektive skola blev upphämtade för att delta i tänkta tvärgrupper tillsammans med kommunens politiker på en kursgård. Syftet med demokratidagen var att skolungdomar skulle få träffa politiker och tillsammans med dem få diskutera och få svar på de frågor som samtliga elever ute på de olika skolorna redan tidigare skickat in. Mötet med eleverna var ursprungligen planerat att ske i tvärgrupper utifrån olika teman. Eftersom min skola i höst tvingas byta lokaliteter på grund av Locums höga hyror, se tidigare inlägg, så speglar givetvis mina elevers frågor också den oro som uppkommit på grund av det. Det ledde fram till att mina fyra elevrepresentanter togs åt sidan. De fick därmed inte delta i någon tvärgrupp. Det motiverades med att merparten av vår skolas frågor gäller skolans framtid som inte någon i de andra grupperna tänktes ha något intresse av. Mina elever fick därför ingå i en egen grupp - "Gräshopporna" som i stort sett enbart fick diskutera frågan om vår skolas framtid trots att elever också ställt andra frågor. Inte minst dessa elevrepresentanter hade andra frågor de var intresserade av.

Jag ställer mig mycket frågande till denna hantering. På det här sättet missade våra elever interaktionen med de övriga skolornas elever. På det här sättet fick de ingen eller mycket liten inblick i vad kommunen sysslar med. På det här sättet blev de lovade att delta i något som de sedan inte fick. Sist men inte minst fick vare sig jag som lärare eller min rektor någon förvarning om förändringen i upplägget och detta trots att politikerna fått frågorna i förväg.

Jag har också försökt rannsaka mig själv. Borde jag ha läst igenom elevernas frågor innan jag skickade in dem? Själv låg det i mitt intresse att inte se vad eleverna skrev. Jag kan tänka mig att några frågor hade formulerats annorlunda om eleverna hade vetat att deras lärare skulle komma att läsa dem, något jag lovade dem att inte göra. Om jag så hade läst dem och då skulle upptäcka att de inte var sådana som jag hade förväntat mig, skulle jag i så fall censurera dem? Borde jag ha förstått och inte låtit eleverna delta i demokratidagen? Frågorna är många, men oavsett vad som är rätt eller fel så ökar risken att mina elever kommer tillbaka med misstro mot politiker utan att ha lärt sig något eller endast lite om kommunens arbete eller vilka politiska frågor ungdomarna från de andra skolorna tycker är viktiga.

Kan vi få likvärdiga målrelaterade betyg?

2011-11-08T13:53:00.000-08:00

På frågan om vi kan få likvärdiga betyg i absolut mening så är mitt svar nej, men visst kan vi förbättra likvärdigheten och rättssäkerheten i stor utsträckning jämfört med hur betygsättningen fungerar idag. Som ett viktigt steg i rätt riktning tror jag som medlem och ordförande i Liberala Lärare på en ny modern studentexamen och centralrättade nationella prov. Det är frågor som Helena von Schantz länge drivit. Helena är även hon medlem i och en av grundarna av Liberala Lärare.

Efter att ha lyssnat på Per Måhl på Skolforum har jag funderat en hel del på frågan om en rättssäker betygssättning. Enligt Måhl så förekommer det att lärare sätter betyg utanför de nationella målen. Det handlar om elever som får ett högre betyg bara för att de lämnar in ytterligare en uppgift eller om att elever som inte ens skrivit en rad engelska ändå får betyget godkänt i engelska på gymnasiet. I mitt eget ämne historia berättade Måhl om hur vanligt förekommande det är att lärare sätter betyget godkänt på enbart kunskap om fakta som inte sätts in i vare sig ett kronologiskt eller tematiskt sammanhang. Det här handlar om någonting annat än enbart subjektiva tolkningar av de nationella kursmålen och betygskriterierna - det här handlar om rättsosäkerhet.

Ett annat problem är när elever inte ens förväntas uppnå kunskapsmålen. I SvD läser jag om tredjedelsskolan där Skolverket använder usla mätmetoder och därmed sviker de allra svagaste i samhället. Plura skriver insiktsfullt om detta och konstaterar: "En kravlös skola är bara en förvaringsplats". Jag håller helt med Plura. Vi måste anta utmaningen och våga ställa krav. Vi måste ta till oss kunskap från de skolor som lyckas med måluppfyllelsen även i problemområden. Vi måste höja våra förväntningar på alla elever, men det innebär också att vi måste bjuda på motstånd. Lärande är inte alltid kortsiktigt roligt. Hur många lärare har inte mött elever flera år efteråt som först efter skolans slut förstått värdet av det h*n tvingats kämpa med under studietiden, faktiskt även i de fall när eleven inte uppnått målen för godkänt.

Efter att ha sett programmet Skolfront från gårdagen så upprörs jag ytterligare. Så många som 34% av Sveriges lärare erkänner öppet att de har satt för höga betyg och än vanligare är det att lärare känner sig pressade att sätta högre betyg än kriterierna på grund av press från såväl rektorer som föräldrar. Var finns yrkesstoltheten?

Maria Wetterstrand konstaterar att det är svårt att sätta betyget IG. Hon använder ord som stämpel och misslyckande. Själv frågar jag mig om en person misslyckats om h*n anmält sig att springa Maratonloppet och sedan tvingas bryta loppet 2 km före mål? På ett sätt ja och på ett annat sätt nej, personen har ju faktiskt lyckats springa 40 km. Jag tror vi måste avdramatisera betygsättningen och det är ett oerhört svek att ge en elev behörighet till nästa nivå som h*n får svårt att klara. Om vi ska ha målstyrda betyg så är det väl en självklarhet att målet måste uppfyllas och det gäller faktiskt även om man som Wetterstrand förespråkar en betygsskala från IG till G? Ja det faktum att det går inflation i betygen torde inte vara någon nyhet och det gäller som sagt inte bara de högsta betygen. Genom att godkänna en elev som inte uppnått målen för godkänt så sänker vi kvaliteten på hela utbildningsnivån successivt. Vidare tvingas universitet och högskolor sänka sina krav och var hamnar vi då och vem lurar vi?

Med Gy11 har likvärdigheten förbättrats genom tydligare kunskapskrav och ett ämnesinnehåll för varje kurs. Det är också bra att samtliga mål måste vara uppfyllda för att eleven ska kunna få godkänt betyg på en kurs. Vidare krävs ett godkänt betyg på gymnasiearbetet för att få en examen. Det som nu behövs för att förbättra likvärdigheten ytterligare är centralrättade nationella prov och en modern studentexamen - en examen där man kan misslyckas och pröva igen bör tilläggas. Vi måste som Måhl hävdar också i större utsträckning låta våra utvärderingssätt spegla kursmålen och att den kunskap som läraren slutligen sätter betyg på i slutet av kursen också speglar vad eleven faktiskt kan då och inte enbart vid själva provtillfället. Vi lärare måste också bli duktigare på att kvalitetssäkra våra egna omdömen. Ett sätt kan vara att vid ett enskilt samtal fråga eleven om något h*n skrev i provet för att försäkra sig om att eleven inte fuskat eller då man som lärare känner sig osäker på hur man ska tyda en elevs svar osv. Sist men inte minst behöver vi diskutera och följa upp betygsättningen betydligt mer och bättre ute på skolorna.

G som i gråzon

2011-11-06T00:40:00.000-07:00

Det finns något vackert med november. Jag älskar det disiga gråa mot det ännu gröna gräset och de lysande röda frukterna och bären som vägrar trilla av de i övrigt nakna grenarna på träden och buskarna. Det finns en tålmodighet över november, en ödmjukhet och en stillhet. För mig symboliserar november också övergången från ljus till mörker, från mildhet till stränghet och från frodigt till avskalat.

översatt i skolans värld tycker jag att november står för de perioder då det krävs tålmodighet att ta sig igenom olika moment, modet att gradvis våga ompröva sina bergfasta åsikter och ödmjukheten i insikten om att ju mer man lär sig desto mer återstår att lära.

Det är så lätt att älska försommaren eller den där milda soliga höstdagen med sprakande färger, men inte lika lätt att se det vackra i det lågmälda, avskalade och gråa. Det är lättare att ha en svartvit bild än en grå, men tänk så rik man blir av att våga se alla de dimensioner som ryms i det som till synes är enkelt? Det är inte så lätt att se flyttfåglarna flyga iväg mot varmare breddgrader när man själv har mer mörker och kyla att vänta. Det kan också vara jobbigt att leta efter det som inte uppenbart är synligt framför ens ögon osv. Det gäller oss alla och inte bara elever tampas med perioder då det känns som om utvecklingen står still eller känslan av att ens egen intagna position i en fråga är rätt och värd att försvaras till varje pris så att man kanske inte lyssnar på andras argument ordentligt.

Såväl i klassrummen som i debatten tycker jag detta är mycket tydligt. Varför så benhårt försvara formen när vi istället kan problematisera innehållet? Min kloka son sa härom dagen att inte förrän IKT ses som ett verktyg bland flera så kommer innehållet diskuteras på ett vettigt sätt. Han har en avdramatiserad bild av datorer och deras möjligheter/problem. Tänk om det faktiskt är så att det inte finns någon motsättning mellan katederundervisning och nya verktyg/läromedel såsom IKT i undervsiningen? Tänk om det visar sig att språket påverkas både positivt och negativt genom den ökade användningen av datorer hos den uppväxande generationen? På liknande sätt kan man fundera över om IKT både har en inkluderande effekt och bidrar till utanförskap. Det är säkert som att svära i kyrkan, men det finns faktiskt än idag elever som inte har ett facebookkonto eller som har spelat datorspel under sin uppväxt. Det finns också elever som använder sin laptop eller mobiltelefon till helt privata saker fast de förväntas använda dem i undervisningen. Det finns också en motreaktion på de sociala medierna, faktiskt även bland elever som är uppvuxna med den nya tekniken. När jag pekar på dessa saker så upplevs jag ofta som en bakåtsträvare eller motståndare till den nya tekniken och så är absolut inte fallet. Jag hungrar efter att lära mig mer och ser enoma möjligheter som öppnas. Liksom många gånger tidigare så upplever jag att jag kan missförstås just för att jag väljer att röra mig i gråzonen och väljer att problematisera olika frågor som jag oftast också tycker är positiva.

Jan Guillou sa en sak angående sin nya bok Brobyggarna, ord som jag tycker är värda att reflektera kring. I början av 1900-talet fanns en enorm tilltro till teknikens möjligheter och inte var det någon som i sin vildaste fantasi kunde förutse hur fasansfullt tekniken skulle komma att användas under andra världskriget. Han erkände också att han själv antagligen hade haft en sådan övertro till tekniken om han hade levt då. Översatt till dagens samhället och inga liknelser i övrigt så tycker jag vi måste våga tala om det ansvar vi har för den nya tekniken i betydligt större utsträckning. Det gäller både i det lilla sammanhanget och i det stora. Det finns alltid en fara med att bara se möjligheterna och att okritiskt låta sig förföras av idéer hur bra de än verkar. När jag på en kurs frågade om det fanns någon forskning på hur ordförrådet påverkas hos de så kallade "digital natives" det vill säga den generation som helt och hållet är uppvuxna med Internet och sociala media, så fick jag ungefär svaret att språket är föränderligt och även om gamla ord försvinner så uppkommer nya ord, t.ex. digitala begrepp, som jag själv för övrigt inte är förtrogen med. Visst är språket föränderligt och visst förändras det snabbare än tidigare liksom tekniken, men samtidigt är då en relevant fråga vilket språk som i framtiden kommer ge makt. Är det ett språk som barn till föräldrar som redan har makt automatiskt kommer få från sina föräldrahem eller är det det nya digitala språket? Kommer till exempel det politiska språket att förändras lika snabbt som inom andra områden? Jag vet inte som sagt, jag bara undrar.

Det finns så många frågor att problematisera i skolans värd, frågor som kvarstår även om vi använder IKT fullt ut i undervisningen. För det första handlar det ju om hur vi använder IKT och för det andra kvarstår frågor som hur och när vi kan få en likvärdig skola. Efter att ha lyssnat på Per Måhl på Skolforum är jag skakad. Kan det verkligen stämma att vissa lärare sätter betyg så godtyckligt? Hur kan en elev på gymnasiet få godkänt i engelska utan att skriva en rad engelska eller godkänt i historia fast eleven enbart kan redogöra för lösryckta fakta utan att sätta dem i ett vare sig kronologiskt eller tematiskt sammanhang? Per Måhl kallar sådana betyg rättsosäkra och om bristen på rättssäkra betyg inte ses som ett allvarligt problem då lever jag på en galen planet.

Konsten att göra fel

2011-10-27T00:33:00.000-07:00

Det finns ett ordspråk som lyder ungefär "erfarenhet är något du får precis efter att du behövt den". Hur påverkar det synen på inlärning och kunskap i dagen skola? Hur mycket tillåts vi göra fel för att hamna rätt? Hur ser synen ut när det gäller pedagogiska poänger och "misslyckanden" om misstagen kostar pengar alternativt får konsekvenser för om eleven uppnår målen t.ex. i mycket korta kurser på gymnasiet? Jag har även tidigare skrivit ett inlägg just på det här temat, ett tema som ständigt är aktuellt och inte bara i skolan.

För drygt en månad sedan deltog jag i en kurs om Internet och sociala medier i undervisningen. Jag fick bland annat ta del av aktuell forskning på området och lyssna på lärares erfarenheter av och tankar om att arbeta på så kallade en till en- skolor där samtliga elever och lärare har varsin dator. Jag fick också fördjupa min kunskap om hur sociala media kan användas i undervisningen på ett framgångsrikt sätt, inte minst när det gäller att se progressionen i elevens lärande. Ett begrepp som jag särskilt fastnade för under kursdagarna är begreppet FRA och nej det är inte Försvarets radioanstallt utan står för Fire - Ready - Aim, som kan översättas ungefär skjut - gör dig redo - sikta.

Det hela går ut på att så att säga kasta sig in i exempelvis ett projekt där man inte helt vet var man hamnar och efterhand sedan styra upp det. Det här förhållningssättet till lärande är något som bland annat Lars Lingman vid Victor Rydbers samskola har tagit fasta på. Om man tänker efter så är det först när man vågar släppa bryggkanten och ta de första simtagen ut i vattnet som man kan simma på riktigt. Det är en fantastisk känsla att erövra kunskaper i utkanten av den förståelsehorisont vi normalt är bekväma med och lära oss nya färdigheter som vi dessutom kan bli alltmer förtrogna med, men det kräver en hel del mod. Det kan vara läskigt och om man släpper för tidigt eller är för rädd så finns ju risken att man får en och annan kallsup, sprattlar och får panik och snabbt tar sig tillbaka till den trygga bryggkanten igen. Hur känner sig den så kallade "duktiga flickan" då? En annan fråga som är högst relevant är om priset för ett misslyckande när det gäller att exempelvis lära sig simma är värt modet att försöka om det får som konsekvens att man drunknar? Det finns ju ett annat uttryck om att ta sig vatten över huvudet, men vet man som lärare eller elev alltid när man börjar simma på för djupt vatten, när utmaningarna blir så stora att de inte längre är konstruktiva? Själv funderar jag också en hel del på vad som händer dagen efter man inte vågat. Kanske vågar man nästa gång eller nästnästa gång, kanske vågar man efter att betygen på simning redan är satta? Är det då enbart ett misslyckande?

Vad tror du? Vilka är dina erfarenheter?

Liberala Lärare

2011-10-20T14:55:00.000-07:00

Äntligen är Liberala Lärare etablerat. Det är ett liberalt nätverk som syftar till samverkan mellan lärare men också som en plattform för att som lärare göra sin röst hörd inom den liberala skolpolitiken.

Som verksam lärare reagerar jag ofta på hur de som inte arbetar i skolan tar över debatten. Som medlem i Folkpartiet liberalerna har jag länge undrat varför ett lärarnätverk lyst med sin frånvaro. Som svar på min fråga fick jag höra att detta inte behövs eftersom Folkpartiet så att säga redan är ett "skolparti". Jag håller inte med om det. Jag märker ofta hur många lärare i mitt tycke väljer att missförstå Jan Björklunds politik. I såväl de sociala medierna som på fortbildningskurser och bland kollegor får jag som liberal lärare och som folkpartist tåla nidbilder av min partiledare. Visst finns det delar i Björklunds politik som absolut bör nyanseras och problematiseras, men mycket av den kritik som framförs bygger på missförstånd och tvärsäkra föreställningar där långa diskussioner om katederundervisning och auktoritärt ledarskap i klassrummet hör till de vanligaste. Jag tycker det är dags för de liberala lärarna göra sina röster hörda. Jag tycker det är dags att de liberala lärarna nyanserar den liberala skolpolitiken och tydliggör syftet med densamma.

Det finns många liberala lärare som inte är folkpartister. I våra stadgar tillåts alla liberala lärare vara medlemmar i nätverket - ni är så välkomna. Besök gärna vår hemsida.

F som flytt av skola

2011-10-08T11:30:00.000-07:00

Så här kan vägen ner mot den provisoriska parkeringen se ut vid den årliga höstmarkanden

I söndags sände ABC ett inlägg om vår skola som nu tvingas flytta, framför allt på grund av allt för höga hyror. I går fick vi besök av bildningsnämndens ordförande i Upplands bro på elevers initiativ och flera är de som skrivit under protestlistor och bildat facebookgrupper mm.

För hundra år sedan 1911 bildades den Sunnerdahlska praktiska ungdomsmskolan som senare kom att ombildas till ett naturbruksgymnasium - Säbyholmskolan. Detta var möjligt på grund av en stor donation av Magna Sunnderdhal som ägde rum tre år tidigare, nämligen 1908. Det bildades en stiftelse med syftet att utbilda "mindre bemedlade flickor och pojkar". På väggen i korridoren mot vår gymnastiksal hänger stora svartvita bilder från skolans begynnelse. Det måste ha varit en underbar upplevelse att få komma ut till landet och under en tid bo i den vackra miljön med närheten till Mälaren. På samma sätt som det säkerligen innebär en befrielse idag för flera av dagens elever att byta en kanske negativ hemmiljö mot att bo på vårt internat - flera elever har vittnat om det. Husen från Magnas tid står nämligen fortfarande kvar och används i dag som internat och personalbostäder.

1971 såldes skolan till landstinget och bytte namn till Säbyholmskolan. Skolan moderniserades och fick bland annat ett nytt skolhus. Se vår hemsida. Ända fram till 2009 stod också landstinget som huvudman, trots kommunaliseringen av skolan redan på 1990-talet. Mot bakgrund av detta låg det slutligen i landstingets intresse att överlåta driften av skolan. Eftersom avknoppning inte var aktuell bland annat med tanke på händelserna i Täby (Tibble gymnasium) och den debatt som följde så gick budet vidare och slutligen tog ABF Sollentuna över som huvudman. Skolan bytte namn och heter i dag Säbyholm utbildningar och drivs som en friskola. Problemet är att Locum, landstingets förvaltare, fortfarande äger skolans mark och det är också de som tar ut hyrorna, hyror som är totalt oskäliga i förhållande till elevpengen. Locum har också under en lång tid medvetet eftersatt underhållet av husen som i sig kan ses som en del av vårt kulturarv. På grund av de ständigt allt högre hyrorna och ett extremt eftersatt underhåll jämte minskade elevkullar så hade vår huvudman inget annat val än att säga upp kontraktet.

Elever och föräldrar är med rätta förargade och oroliga och känner sig otroligt svikna. Representanter från Locum lyser med sin frånvaro och vägrar svara på frågor. Kommunen tycker det är synd men har ingen ekonomisk möjlighet att köpa marken. Magna Sunnerdahl slutligen vrider sig säkerligen i sin grav. Själv är jag mest bedrövad när jag tänker på vad som kan hända med marken. Kommer den att styckas av för bygge av bostäder i närheten av en av Sveriges flottaste golfbanor - Brohof och ett stenkast från Mälaren? Kommer husen att rivas? Vad kommer en exploatering av området innebära för de historiskt intressanta platserna i närheten såsom Rösaring en kilometer därifrån?

Huvudbyggnaden - en skapelse av Ivar Tengbom

Lärares kompetens

2011-09-30T15:15:00.000-07:00

Jag har lite då och då funderat kring lärares kompetens. Jag har reflekterat kring lärarkåren i stort, olika lärare som är förebilder för mig, seriösa nytänkande lärare och mer ytligt nytänkande pedagoger, underbara "stofiler" som håller hårt på sina väl fungerande rutiner och gedigna ämneskunskaper och till sist även de cyniska lärarna, såväl "stofiler" som relativt nyutexaminerade.

Mycket kritik riktas återkommande mot lärarkåren i stort och inte sällan är utgångspunkten att lärare som grupp betraktat är inkompetenta och mer eller mindre saknar empati. Svartvita bilder av lärare har återkommande målats upp i media. Stereotypiseringen av den gode superläraren, typ Stavros ställdes exempelvis mot den pedagogiskt osäkra läraren i TV-serien klass 9A. På grund av detta skrev jag bland annat inlägget Politiskt korrekt "lärarrasism". Den här typen av generaliseringar är farliga för de ger en snedvriden bild av verkligheten. På samma sätt leder fel mätmetoder till felaktiga resultat. Som man frågar får man svar och är analysen fel blir också ofta lösningen på ett problem fel. Därför vill jag min vana trogen försöka nyansera diskussionen om lärares kompetens respektive inkompetens.

Jan Lenander frågar sig om kunniga lärare bör hjälpa mindre kunniga lärare i deras arbete. En fråga som är mycket relevant i sammanhanget är därför vad som utgör en kunnig lärare och vem som har rätt att definiera det. Handlar det om behöriga lärare kontra obehöriga? Handlar det om vilken typ av lärarutbildning man gått eller var i landet man studerat? Handlar det om hur väl den enskilde läraren lyckats med just sin utbildning? Handlar det om vilken kunskap rektor anser att den enskilde läraren har? Handlar det kanske mer om vilken kunskap eleven upplever att läraren har? (se Göran Tullbergs kommentar).

Rektorn har ansvar för att lärarna fullgör sitt pedagogiska uppdrag, men det är läraren som är mästare i sitt eget ämne. Kan då rektorn avgöra själva ämneskompetensen? Ska kollegor som undervisar i andra ämnen kunna avgöra en annan kollegas ämnesskicklighet? Personligen frapperas jag nämligen av hur ofta personer utan akademisk utbildning i mina undervisningsämnen samhällskunskap och historia förnumstigt talar om för mig vad jag bör ta upp och hur jag ska och hur jag inte ska gå till väga.

Jag menar att mina frågor är befogade och eftersom betygen inte är likvärdiga och vi tyvärr inte har den studentexamen som Helena von Schantz så ihärdigt lyfter fram så har vi heller inga tydliga mätpunkter när det gäller lärares kompetens. Jag tycker exempelvis att Skolinspektionen, trots vetskapen om betygsinflation ändå i stor utsträckning utgår från betygsstatistik i sin bedömning av hur väl en skola lyckas med sitt uppdrag.

Eftersom det ännu inte finns någon studentexaman och/eller nationella prov i de flesta ämnena så är vare sig kurser eller betyg likvärdiga, vilket försvårar kvalitetsmätningar och kvalitetssäkringar. Det innebär med andra ord att det är svårt att helt komma åt vad som är riktigt bra och riktigt dåligt i skolan, vilka lärare som gör ett bra jobb och vilka som inte håller måttet. Det innebär också att vare sig den redan bra läraren eller den som är mindre bra riktigt vet vad som ska förbättras och varför. Vad i kritiken mot en lärare kan förklaras av organisatoriska orsaker? Vad kan förklaras av bristande ämneskompetens? Vad kan förklaras av dålig pedagogik och människokännedom? Vad kan förklaras av tidigare stadiers lärares sätt att undervisa? Vad kan förklaras av andra lärares förmåga att sätta rättvisa betyg och hålla rätt nivå på en kurs? Vidare är frågor om vikten av yrkeskompetens kontra bildning intressanta i sammanhanget.

När jag hör talas om otroligt skickliga lärare som arbetat hela sina liv, älskar det de gör och mötet med elever , vunnit priser, fått fina elevutvärderingar samt är förträffliga pedagoger blir jag glad och varm inom mig. De är sådana förebilder åtminstone jag som lärare behöver. När jag hör att en sådan lärare blivit inkallad till sin chef för att få veta att h*n inte tillför skolan något mer, ja då blir jag tyngd, bedrövad, arg och orolig inför framtiden.

Tjejer med diagnos inom autismspektrumet

2011-09-25T01:45:00.000-07:00

I onsdags var jag på kurs om flickor och AST (autismspektrumtillstånd) på Aspergercentrum . AST är ett samlingsbegrepp för alla de diagnoser som på ett eller annat sätt kan knytas till autism. Asperger är en sådan diagnos och jag har fått lära mig att man hädanefter kommer använda begreppet AST så det gör även jag.

Erfarenheter visar att många tjejer med en diagnos inom autismspektrumet eller deras föräldrar m.fl inte känner igen sig i den forskning som publicerats. Ofta är den forskningen baserad på killar. Det gäller även kunskapen om ADHD. Tjejer med AST har delvis en annan typ av problem och deras funktionsnedsättning kommer också till uttryck på ett annorlunda sätt än hos killar. Ny forskning visar att tjejer med AST inte upptäcks i samma utsträckning och inte heller tas på lika stort allvar inom vården.

Det finns en mängd kriterier som samtliga uppvisar tecken på AST, det vill säga någon typ av diagnos inom spektrumet. Gemensamt hos de flesta med en autistisk diagnos är att interaktionen ofta blir problematisk på grund av svårigheten att läsa av mimik, röstlägen och symboliska uttryck mm. Andra vanliga kriterier är en överkänslig perception och det kan gälla såväl synintryck som beröring och hörsel. Det jämte en ofta bristfällig grovmotorik och ojämn inläringsförmåga leder inte sällan till att omgivningen upplever dessa personer som udda. Det innebär ofta att dessa personer har svårt att hitta "riktiga" vänner. Det sociala blir det huvudsakliga problemet oavsett om h*n har ett lågt, normalt eller exceptionellt högt IQ.

För en tjej blir denna funktionsnedsättning mer tydlig. Oavsett förklaring (biologisk, konstruktuvistisk eller bägge delarna) så finns en tendens att flickor i högre utsträckning leker med varandra. Medan killar kan samlas kring en aktivitet såsom dataspel så är tjejers lekar mer sammansatta och bygger på en annan typ av interaktion där symbolik och rollspel är viktigare. Det blir kompisen och inte aktiviteten som styr. Samtidigt upptäcks tjejer med diagnosen AST generellt sett senare. Kanske kan det bero på att förväntningar på tjejer ser annorlunda ut än på killar i skolan. En typisk tjej med AST sitter för sig själv och pysslar. Hon stör oftast inte undervisningen och är en så kallad "duktig" flicka. Samtidigt söker sig hon till kamrater eftersom det ofta, inte alltid, finns en tydlig social strävan.

AST såsom spektrum är också komplext. Nya kriterier såsom perception antas och andra kriterier problematiseras. Ett sådant kriterium är att en person med AST specialiserar sig inom ett enda intresseområde, något som visat sig stämmer bättre in på killar med AST. En person är heller inte lika med sin diagnos utan har sin egen personlighet precis lika mycket som andra. Självklart kan tyckas, men hur bemöts h*n av omgivningen? Det finns exempelvis föreställningar om att personer med AST saknar empati. En given fråga är då om empati handlar om medkännande eller om förmågan att läsa av andras känslor? Något de flesta tycker kännetecknar AST är en social oförmåga och oftast finns bilden av en person som undviker social kontakt, som inte fäster blicken och som går in i sin egen lilla värld. Den bilden stämmer ofta, men den måste problematiseras. Handlar det om att inte vilja ha kompisar eller handlar det om att inte klara av det sociala samspelet?

I skolan står vi inför flera utmaningar och det behövs djupare kunskap om neuropsykologiska diagnoser i allmänhet och AST i synnerhet. Som jag tidigare skrivit kan lärares bemötande få onödiga konsekvenser för en person med AST. Personligen tycker jag att fokus i för hög utsträckning ligger på problemen och att förmågor såsom kritiskt tänkande hos dessa personer tappas bort. Vad tycker du som förälder och/eller lärare? Vilka erfarenheter har du?

E som i erfarenhet

2011-09-14T12:49:00.000-07:00

Jag har funderat en del kring detta med erfarenhet. Här tar jag mig friheten att filosofera lite kring begreppet. Erfarenhet ses ofta som något bra - arbetslivserfarenhet eller erfarenhet av att organisera sig osv, men vilken typ av erfarenhet är det vi värdesätter egentligen och varför? Hur är det med livserfarenhet i stort? Vilka konsekvenser får våra erfarenheter? Skapar den en gedigen grund att stå på eller bidrar den till förutfattade meningar om människor, platser och framtida händelser?

Hanne Kjöller skrev härom dagen om en teaterföreställning där en skådespelare tvingades bryta på grund av ett studiebesök som spårade ur. Som lärare kan sådana berättelser kanske avskräcka en från att göra studiebesök, inte minst med tanke på det ansvar man har. Hur mycket spelar en tidigare dålig erfarenhet roll? Jag skulle vilja öppna upp några frågor dels om erfarenheter och förväntningar i allmänhet, dels om mina egna erfarenheter av just studiebesök.

Personligen och säkert i likhet med de flesta andra lärare, försöker jag att ha höga förväntningar på varje ny elev jag får och utgår t.ex gärna från de tidigare mer exemplariska studiebesöken jag gjort med mina elever. Jag försöker att inte låta mina få enstaka tidigare negativa erfarenheter färga av sig för mycket, samtidigt som jag försöker ringa in varför de mer lyckade studiebesöken var just så lyckade. Det ska tilläggas att det alls inte är lätt att ringa in detta varför och oftast har jag faktiskt inget ordentligt svar. När man minst anar så fungerar allt optimalt och vice versa. Det är väl det som gör det här jobbet så spännande - det är delvis oförutsägbart på gott och ont. Det är ändå min uppfattning att det alltid är bra att försöka lära sig av händelser som skett, både positiva och negativa.

Jag har flera gånger gjort olika studiebesök med eleverna. Workshops och guidade turer mm har varierat när det gäller pedagogiskt upplägg och guidens/pedagogens förmåga att möta eleverna på deras nivå och använda ett språk som de förstår mm. Trots denna variation har jag ändå alltid upplevt att mina elever uppför sig på ett exemplariskt sätt. Problem, om jag trots allt stöter på ett sådant, upplever jag snarare handlar om de negativa förväntningar som äldre vuxna ofta har på yngre vuxna. Självklart är en stor förklaring till mina positiva erfarenheter att det handlar om just gymnasieelever, men jag har också hört om motsatsen från andra gymnasielärare och guider/museipedagoger.

Så till vikten av elevens erfarenheter. Hur mycket påverkar elevens tidigare negativa erfarenheter möjligheten att ta till sig undervisningen? Det kan hända att en negativ erfarenhet från tidigare bemötande i skolan har skapat en negativ förväntan på mig som lärare, på skolan i sin helhet eller på ämnet som sådant. Samtidigt och nog så viktigt är att dessa erfarenheter också innebär ytterligare en dimension, något att ta avstamp ifrån i det fortsatta lärandet. Inte sällan kan dessa erfarenheter ha utvecklat ett reflekterande som i sin tur lett till en större analytisk förmåga. Självklart kan tyckas och de flesta lärare vill åtminstone försöka relatera undervisningen till elevens verklighet och hans eller hennes intressen, men är det så enkelt? I till exempel samhällskunskapen tycker jag att det är viktigt att ha modet att ta vara på även de svåra erfarenheterna, inte minst från skolan. Skolan är ju ett samhällets spegel och det finns mycket man kan diskutera kring bemötande, värdegrund och likvärdighet. Genom att ta sig tid och lyssna även då man som lärare känner sig provocerad och/eller frustrerad (känslor ställer till med många spratt, men kan också vara en enorm tillgång) så kan nya intressanta möjligheter till lärande öppnas. Det är också progression!

Jag vill slutligen lyfta frågan om erfarenhet till vikten av historiekunskap och den kollektiva erfarenheten. Låt oss lära oss av historien, men samtidigt ha höga förväntningar på samtiden och framtiden. Låt oss naket och modigt använda den mörka historien (även sätt att bruka och missbruka historia på) för att skapa nya sätt att lära oss och låt oss använda det positiva i vår historia för att måla upp visioner och realistiska mål

Läs också gärna Helena von Schantz och Bertil Törestads inlägg som rör Kjöllers artikel.

Ur en ämneslärares perspektiv

2011-09-11T02:13:00.000-07:00

Det faktum att det finns en statusskillnad mellan de naturvetenskapliga ämnena och humaniora torde de flesta hålla med mig om. Sommarens debatt kring differentierat studiebidrag (se exempel), diskussionen om undermåliga metoder bland samhällsvetare eller det faktum att kursen samhällskunskap på de yrkesinriktade gymnasieprogrammen halveras tycker jag bland annat visar det. Jag upplever att det finns en tendens att människor som saknar högre utbildning i allt från språk till statsvetenskap ändå anser sig kunna tillräckligt för att ha ganska allvarliga synpunkter på hur och vad som undervisas i exempelvis svenska och/eller samhällskunskap.

Eftersom samhällskunskap handlar om samhället tycker också en del kollegor, föräldrar och andra att i stort sett allt möjligt kan rymmas i ämnet och därför anses det ibland också vara mer eller mindre omöjligt att inte uppnå målen - "det gäller ju bara att diskutera och vädra sina åsikter". Eftersom, i synnerhet samällskunskap och religion anses vara ämnen som eleven redan kan eftersom eleven är en samhällsvarelse så hör jag ibland att det inte heller behövs någon direkt förkunskap. Detta märks tydligt när vissa skolor reducerar bort SO-ämnena helt för elever med speciella behov. Det faktum att även dessa ämnen har tydliga kunskapsmål och ett ämnesinnehåll som även bygger på progression verkar ibland vara hopplöst bortglömt.

Sommarens debatt om humaniora kontra de naturvetenskapliga ämnena belyser hur viktigt det är att humanister blir duktigare på att lyfta fram nyttan av humaniora och utveckla sina, ibland mindre vetenskapliga metoder, som återkommande och delvis med rätta får kritik. Se exempelvis Bertil Törestad. Jag tror att det är viktigare än någonsin att lyfta fram även de samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnenas samhällsnytta. Det behövs en djupare diskussion om demokrati, mänskliga rättigheter, psykologi, filosofi och språk, men även de estetiska ämnena. Jag har tidigare skrivit om dessa frågor ur en mängd infallsvinklar. Se exempelvis 2010-04-25.

Som ämneslärare blir jag ledsen och frustrerad över en inmutning av ämnesrevir såsom jag uppfattar det. Låt oss lärare i det utvidgade lärarkollegiet respektera våra respektive ämnesområden och låt oss lyfta våra respektive ämnen ur ett ämnesdidaktiskt perspektiv och belysa varför våra ämnen är viktiga, inte viktigare och hur vi får våra elever att göra framsteg. Naturligtvis bör vi även belysa helheten och vikten av varandras ämnen. Naturvetenskap och humaniora hänger samman. Ett mycket läsvärt inlägg tycker jag Morrica har skrivit om hur viktigt det är att utbilda bra ingenjörer. På samma sätt är det viktigt att understryka att det behövs undervisning som problematiserar frågor om ekonomi, välfärd, demokrati och mänskliga rättigheter och som syftar till insikter som skapar en vilja att bevara och utveckla ett välmående, tolerant och vidsynt samhälle. Hitler var ju också mycket duktig på att bygga ut infrastrukturen i Tyskland, men.....

Metodik så mycket mer än pedagogiska metoder

2011-09-04T03:08:00.000-07:00

Jag har de senaste dygnen funderat en hel del kring metodik. Hur närmar man sig exempelvis makroekonomiska frågor så att elever med mycket varierande förförståelse kan göra kunskapen till sin egen, själva ta ställning till olika ekonomiska avvägningar och annat utifrån sin egen ekonomi och utifrån ett mikroekonomiskt perspektiv? Hur gör man detta på bäst tänkbara sätt? En självklar fråga kan tyckas och något som alla lärare säkerligen funderar kring.

Härom dagen träffade jag en kollega och före detta lärare till mig, en riktig mentor för mig och en person som jag verkligen ser upp till på flera sätt. Vi diskuterade skolpolitik, de nya styrdokumenten, rektorers roll, men framför allt lärarrollen. Hur det nu var så kom vi osökt in på en del av de avvägningar som man som lärare ställs inför dagligen. Det i sin tur understryker att didaktik faktiskt inte bara handlar om urval och legitimering. En stor del handlar om metodik, något som jag tycker borde prioriteras betydligt mer i lärarutbildningen. Vad jag förstår när jag talar med mina äldre kollegor så var metodik något betydligt mer centralt i deras utbildning.

Den didaktiska frågan hur handlar om så mycket mer än enbart pedagogiska metoder i sig. Frågan söker svar på hur du som lärare inom ramen för en metod angriper svåra ämnen såsom exempelvis hedersrelaterat våld (se tidigare inlägg), men också hur man som lärare hanterar olika situationer som uppstår i klassrummet, hur mycket eller hur lite du kan bjuda på dig själv utan att bli privat, hur rolig du som lärare kan vara utan att bli ironisk och upplevas kränkande och hur du som lärare styr upp en diskussion som riskerar att spåra ur t.ex. om elever trakasseras. Den didaktiska frågan hur handlar därför inte enkom om vilken metod som är att föredra utan också om hur du använder denna metod på bästa sätt i förhållande till ämnet, den klass du har framför dig och den specifika situationen. Hur utvecklas en lärare till en riktigt god berättare, seminarieledare eller handledare? Hur använder vi lärare våra metoder så att eleven de facto lär sig och utvecklar sitt lärande?

Flera av de senaste blogginläggen har direkt eller indirekt berört den här frågan. Hela katederdebatten tidigare i våras handlar ju t.ex. mer om metodik än om dinosaurielärare som straffar sina elever från en viss möbel. Se exempelvis Helena von Schantz och Johan Kant. Alla elever har inte full tillgång till IT i skolan, alla elever får inte samma förutsättningar när det gäller vare sig elevvård, stöd eller tillgång till böcker mm, inte heller nu när den nya skollagen har trätt i kraft. Däremot undervisas alla elever och undervisningen är eller åtminstone bör vara själva kärnan i skolans uppdrag. Det är undervisningen som skiljer en riktigt bra lärare från en mindre bra och det är en god undervisning som verkligen kan göra skillnad för en elev som inte har det lika förspänt.

Plura öppnar upp frågan om de utmaningar som skolan ställs inför med tanke på de snabba och genomgripande förändringar som samhället genomgår. Jan Lenander lyfter frågan om krocken mellan teknik och ordningsregler i skolan. I båda fallen hänger det på hur läraren undervisar och hanterar situationer i klassrummet inom ramen för just den skolan och utifrån hur styrdokumenten ser ut.

D som i dödisgrop

2011-09-02T08:12:00.000-07:00

Jag har nu kommit fram till bokstaven d i Säbyholmskolans ABC - min arbetsplats som firar 100 år i år. Vad kan passa bättre än att diskutera den dödisgrop som ligger bara några km från skolan, nämligen i Djupdal. Dödisgropen kan en gång i tiden ha varit den sjö, som man enligt legenden sägs ha offrat trälar i, i samband med fruktbarhetsriter vid Rösaring. Dödisgropen ligger inte långt ifrån den processionsväg som grävdes fram på 1980-talet och som är unikt i sitt slag.

Vår skola ligger verkligen på historisk mark, något jag tagit upp i ett tidigare inlägg. Varje år jag har en historieklass brukar jag förlägga en lektion uppe på Rösaring, den labyrint som ansluter till processionsvägen. Det finns verkligen mycket att berätta om denna plats. För det första finns det mycket att säga om terrängen som formats av istiden och om landet som ständigt stiger, om Uppsalaåsen och den viktiga plats detta en gång kan ha varit med tanke på läget norr om Birka och centralt i förhållande till dåtidens "motorväg" mellan Stockholm och Uppsala. För det andra kan man tala om riterna och om hur de har förändrats över tid. Spår har visat att människor levt på den här platsen ända tillbaka till bronsåldern. Gamla ortnamn som Ulltuna är namngivna efter dåtidens fruktbarhetsgud Ull, en gud som vi under vikingatiden känner som Frö eller Frej. Det finns flera alternativa teorier kring denna rituella plats och en är att månens position kan ha betytt mycket för val av tidpunkt när det gäller olika riter. Själva processionsvägen är daterad till vikingatid enligt kol 14-metoden.

Rösaring våren 2009

Berättelser om mänskliga öden - en väg till nya insikter och ökad förståelse

2011-08-30T12:56:00.000-07:00

I går lyssnade jag på en mycket stark föreläsning av Arkan Asaad utifrån hans egna upplevelser och hans bok "Stjärnlösa nätter - en berättelse om kärlek, svek och rätten att välja sitt liv". Föreläsningen anordnades av föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime och handlade om en ung mans erfarenhet av de konsekvenser en hederskultur kan få. Gripande berättade han om sin fars bakgrund, sin uppväxt i Sverige, om sina föräldrars skilsmässa, om gemenskap och utanförskap, men framför allt om sina egna upplevelser av att tvingas in i ett arrangerat äktenskap och om svek och lidanden som följde i dess kölvatten. Asaad berättade också om Migrationsverkets osmidiga bemötande och om den okunskap och de fördomar som fortfarande finns bland myndigheter och ute på skolor mm. Det som särskilt gjorde intryck på mig var den framtidstro, det mod och det engagemang som Asaad står för. Det är få som likt honom först betalar det höga pris det innebär att ställas utanför en hel släkts gemenskap och sedan genom mod, kärlek och envishet kämpar för att hitta tillbaka till sin familj. Inte nog med det, Asaad vågade successivt konfrontera sin far försiktigt, men samtidigt ärligt och rakt. I dag samarbetar far och son i det som kommer bli en uppföljande bok, nämligen om faderns historia och upplevda erfarenhet.

Asaad återkom flera gånger till hur viktigt det är att närma sig hedersproblematiken på rätt sätt. Han konstaterade att det fortfarande saknas kunskap kring hederskultur och hedersvåld, inte sällan finns föreställningar om att det bara är kvinnor som drabbas eller att alla förövare är män osv. Om man tar upp hedersvåld såsom många gör, utifrån en svartvit bild och som ett problem där någon/några är offer och andra förövare, kan följden bli att de som mest behöver diskutera dessa frågor istället sluter sig eller försvarar sig med taggarna ut. Ännu värre är att inte ta upp frågan om hedersvåld över huvud taget. Kanske är det ett känsligt ämne där läraren är rädd att missförstås som någon som vill peka ut en kultur eller etnisk grupp som våldsam och förtryckande och att läraren därmed riskerar att ses som främlingsfientlig. Jag uppfattar dock ett sådant förhållningssätt som diskriminerande i sig och som ett stort svek av alla de som är utsatta för den här typen av förtryck.

Jag är övertygad om att Asaads berättelse kan lära oss mycket när det gäller hur vi i skolan tar upp och problematiserar svåra och komplexa frågor. Genom en naken skildring av en upplevd erfarenhet eller en fiktiv berättelse utifrån en verklig händelse och kontext blir perspektiven flera och den svartvita ytan blir istället ett djup som skiftar i gråa skalor. Det finns flera romaner som handlar just om sådana mänskliga öden i olika samhällen i varierande tidsåldrar. Tänk att sitta på sin älskade kateder med benen dinglande och läsa högt, för i mitt fall gymnasieeleverna ur romaner som "Röd åklagare" eller "En molnfri bombnatt"? Berättelser berör och känslor väcker frågor och engagemang.

C som i CITES-konventionen

2011-08-28T13:04:00.000-07:00

En av de riktigt stora fördelarna med att arbeta på ett yrkesinriktat gymnasium som jag gör är att man lär sig nya saker inom områden som på sätt och vis ligger utanför ens direkta intressen och utbildning. Det är inte i alla lärarrum som det till exempel diskuteras fårtestiklar, rosor på en rot, olika betsel, hundavel eller sällsynta fröer. Jag hade förmodligen aldrig fått krama och pussa en varg om jag inte hade jobbat på en naturbruksskola och jag hade inte fått så fin kontakt med så många olika hundar som jag får på just min arbetsplats.

Infärgning är ett begrepp som jag på allvar kom i kontakt med på min nuvarande arbetsplats. Infärgning är också ett sådant modeord som, om det används på ett förenklat sätt eller påtvingat sätt får negativa konsekvenser enligt mig. Det faktum att man går ut i skogen och lär sig trädens namn på engelska är inte infärgning av naturbruksprogrammet i engelska, inte heller är det infärgning för att man sitter i en traktor och lär sig om statsskick. Infärgning är något mycket mer avancerat och kräver både tid att sätta sig in i ett nytt ämne, praktiska förutsättningar såsom flexibla schemapositioner och framför allt en genuin vilja hos de inblandade lärarna. Här håller jag med Jan Lenander och jag ser i likhet med honom att det finns en fara med att den typ av samarbete som påläggs läraren uppifrån på grund av besparingsskäl.

Det finns naturligtvis också många fördelar med ämnesövergripande teman. En karaktärsämneskurs som går utmärkt att färga in i samhällskunskapen är kursen utrotningshotade arter. Genom att utgå från CITES-konventionen kan man ha de olika perspektiven - etiska, ekonomiska, estetiska och miljömässiga som utgångspunkt och koppla dessa till handeln med djur och globaliseringen på olika sätt. Det kan handla om samarbetet inom EU, om skillnader i synen på djurrätt, Nord - Syd-problematiken, vad som skiljer en konvention från en lag, framtida utmaningar och mycket mer.

Åter igen handlar det inte om att förenkla de gymnasiegemensamma ämnena på de yrkesinriktade programmen utan det handlar om att göra ämnena meningsfulla för eleven såväl utifrån programinriktningen som bildningsperspektivet. Det är ju en självklarhet, men tyvärr används ofta begreppet infärgning för att förminska kärnämnenas/de gymnasiegemensamma ämnenas betydelse. Inte sällan definieras infärgning av karaktärsämneslärarna som av förståerliga skäl har bristfällig kunskap om såväl mål som betygskriterier och didaktiska avvägningar i exempelvis svenska eller samhällskunskap. På motsvarande sätt har en historie- och samhällslärare som jag själv liten och ibland nästan ingen kunskap i andra ämnen, särskilt inte karaktärsämnena. Det här är en av flera orsaker till att försöka sudda ut gränsen mellan "vi" och "dem" som Anne-Marie Körling talar om. Det har betydelse att vi får inblick i hur våra kollegor och annan personal på skolan arbetar, vilka mål de tillsammans med eleverna strävar mot och varför just deras arbete är viktigt.

En utrotningshotad liten röd panda solar sig i majsolen vid djurparken Nordens ark i Bohuslän

B som i bildning

2011-08-24T14:25:00.000-07:00

I dag kom jag och några kollegor att diskutera bildning, vad det är och det värde det har. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om bildningens betydelse just för att jag tycker den har ett särskilt högt värde för elever som kommer från hem där bildning lyser med sin frånvaro. Sådana elever möter vi lärare dagligen, somliga möter fler sådana elever och andra färre, men vi möter dem.

Ja det finns hem där inga intellektuella diskussioner förs över huvud taget, det finns hem, många hem, som saknar bokhyllor och ja det finns föräldrar som till och med föraktar bildning. Föreställ dig till exempel hur du kommer hem, mamma eller pappa sitter och granskar dig när du plockar fram din bok i svenska B. Lite upprymd berättar du om dagens lektion, om en intressant diskussion och om din lärare som ritade en tidsaxel ända ut på väggen med tavelkritan. Du berättar om hur ni fått analysera dikter från romantiken. Du känner dig stolt och du känner dig glad. Mamma eller pappa ler. Det är kanske inte meningen, men leendet är snarare ett hånleende och h*n utbrister plötsligt: "...men va fan....har du gått och blivit romantisk nu också, det va som....Vad som komma härnäst?" osv.

Bildning är någonting större än utbildning, någonting större än såväl livserfarenhet som det som kallas allmänbildning. Det är svårt att sätta ord på vad bildning är, men de flesta har en föreställning om bildning. En sak är säker, värdet av bildning ska vi aldrig förringa, för frånvaron av bildning skapar utanförskap. Språk innebär makt så föreställ dig hur du befinner dig i ett rum, i ett sällskap där du inte förstår orden, formuleringarna och samtalskulturen. Hur agerar du? hur känner du? hur uppfattas du? hur bemöts du?

Låt oss fortsätta med vår lärarmission och låt eleven möta denna andra samtalskultur, dessa främmande begrepp och kontexter h*n inte annars möter. Låt den elev som aldrig säger sig ha läst ut en bok eller som saknar bokhyllor hemma få möjligheten att upptäcka berättelsen, i text eller på ljudbok, komma i kontakt med den skrivna tanken, men också känna boken i händerna, bläddra i gulnande blad från 1700-talet och känna lukten av gammalt papper. Det finns kunskap som behövs för ett blivande yrke och det finns kunskap som mer behövs för livet i dess olika delar och skiftningar - lärande i alla dessa aspekter är naturligtvis viktiga och ryms inom de yrkesinriktade gymnasieprogrammen.

A som i arbete

2011-08-22T15:16:00.000-07:00

I år firar Säbyholm utbildningar 100 år. Jag vill därför fira detta jubileum med ett Säbyholmskolans ABC.

Vad kan passa bättre än att börja med bokstaven A och kopplingen till arbete? Arbete för att det är min arbetsplats, men arbete framför allt i bemärkelsen att studier på Säbyholmskolan i de allra flesta fall leder till arbeten, riktiga anställningar av stolta djurskötare, hästskötare, anläggare och trädgårdsarbetare.

I och med Gy11 kommer en yrkesexamen från gymnasiet få en större tyngd. Det handlar om en gedigen yrkesexamen där såväl en varierande praktik som ett slutfört och godkänt yrkesanknutet gymnasiearbete ingår. Jag vill lyfta frågan om den nya yrkesexamina för jag vill understryka att ett yrkesinriktat program inte är ett sämre val än ett studieförberedande. Framför allt med Gy11 kommer det ställas allt högre kunskapskrav. Det är dags att lyfta fram de yrkesinriktade gymnasieprogrammen som hedersvärda, kvalitativa alternativ till de studieförberedande inriktningarna. Dessutom finns alltid en chans att studera vidare även till något helt annat senare i livet.

Bara för att man är skoltrött behöver det inte innebära att man per automatik är mindre teoretiskt begåvad. En yrkesskicklighet kräver stor kompetens såväl praktiskt som teoretiskt, inte sällan även estetiskt. Jag har märkt att det finns flera föreställningar om elever på praktiska program, föreställningar som ofta ger en skev bild av verkligheten. Under min utbilidning fick jag höra uttalanden som speglade en krass och stereotyp bild av exempelvis "fordonskillen som inte kan sitta still, men som heller inte kan förstå abstrakta begrepp".

I gårdagens Svd läser jag hur den nya gymnasiekolan innebär "ett epokskifte i svenskt utbildningsväsende där valet mellan yrkes- och studieförberedande program får stora konsekvenser.". Många elever har tagit fasta på det och därför valt en utbildning som är så bred som möjligt. Flera av dessa elever kommer dock troligtvis hoppa av gymnasiet och jämfört med elever som får en yrkesexamen kommer de dessvärre stå sämre rustade på arbetsmarknaden.

Yrkesinriktade gymnasieprogram tillgodoser kunskapskrav branscherna efterfrågar. Det är också ofta på dessa program som viktiga kontakter knyts och praktisk erfarenhet kan skrivas in i elevens allra första CV. Sist men inte minst är det bland elever på de yrkesinriktade programmen, inte minst naturbruksprogrammet, som vi finner framtidens många framgångsrika entreprenörer.

Självklart är det viktigt med dokumentation i skolan

2011-08-18T11:20:00.000-07:00

Det finns saker i skolan som fungerar mycket bra, mycket på grund av helt fenomenala lärare som med passion och ämnesskicklighet ger elever en språngbräda ut i livet. Det finns också mycket som inte fungerar i den svenska skolan idag - saker som trots allt håller på att förbättras. Vissa saker kan effektiviseras och förädlas i såväl små steg som i stora kliv medan andra problem är mer svårlösta, problem som är mycket sammansatta till sin natur.

Många kanske upplever en del lärare som gnälliga och till och med oansvariga när de tar upp dessa problem. Det faktum att man ringar in de komplexa problem som trots allt finns ser jag bara som ett nödvändigt steg för att kunna finna lösningar, kvalitativa lösningar som är värda namnet. Det innebär inte i sin tur att svaren på dessa lösningar står att finna på ett snabbt och enkelt sätt.

En förändring kan vara genial såtillvida att den syftar till en bättre kvalitet, men att genomföra samma förändring i en specifik kontext utan att riktigt gjort en rättvis analys av verkligheten kan få negativa konsekvenser. Mer genomgripande förändringar är nämligen sällan helt kostnadsneutrala. Vissa saker går att effektivisera och förbättra, till och med tjäna på ekonomiskt (se exempelvis tidigare inlägg), medan andra tar tid och därmed pengar i anspråk. Det går inte att äta kakan och ha den kvar och då menar jag inte slentrianmässigt att mindre undervisningsgrupper och fler lärare i sig är lösningen. Vill vi öka och säkra kvaliteten i skolan i form av bättre lärande och därmed kunskapsresultat kan man inte samtidigt urholka undervisningen eller sänka duktiga lärares lön genom att indirekt tvinga dem gå ner i arbetstid för att klara sitt heltidsjobb. Se exempelvis Jans syrliga karameller.

Dokumentation, när den fyller sitt syfte är inte bara viktig, den är nödvändig och inte minst för att utvärdera verksamheten och säkra kvaliteten. Jag håller helt med Plura som i en kommentar på min blogg understryker vikten av att komma bort från den muntliga traditionen i skolan. Den bidrar till minskad genomskinlighet och större rättsosäkerhet för såväl eleven som läraren. Det som intresserar mig är därför inte huruvida den muntliga kulturen i skolan är bra eller dålig, utan snarare om varför den finns där och varför skolan skiljer sig från andra områden, ofta brukar det nämligen finnas en förklaring. Med en betydande andel elever där åtgärdsplaner måste upprättas tillsammans med eleven, även på gymnasiet, skapas till slut en paradox där tiden för dokumentation och möten tar bort annan dyrbar tid som gagnar själva undervisningen och den faktiska hjälpen för att skapa förutsättningar så eleven uppnår kunskapsmålen.

Vad tycker du?

Tio påståenden om skolan

2011-08-15T15:36:00.000-07:00

Här följer tio påståenden om skolan apropå den nygamla diskussionen om Jan Björklund och Alliansens skolpolitik. Se bland annat Frekar06, Jan Lenander, Johan Kant. Se även Kants tidigare inlägg. Håller du med?

1. Kärnan i läraruppdraget är undervisning.

2. Kommunikation i undervisningen är viktig.

3. Kursplanerna/ämnesplanerna på gymnasiet förutsätter förkunskaper.

4. Lärare har för låg lön.

5. Betyg i svenska skolan är allt annat än likvärdiga.

6. Lika möjligheter att nå kunskapsmålen är inte detsamma som allas rättigheter att få godkända betyg.

7. Lärare bör vara behöriga.

8. Arbetsro är viktigare än mobiltelefoner i klassrummet. (Mobiltelefoner stör ibland, ibland inte och de kan också med fördel användas i undervisningen)

9. Alla typer av trakasserier i skolan är oacceptabla.

10. En del, men inte alla elever skolkar eller på annat sätt missköter skolan på grund av bekvämlighet.

Inget av dessa påståenden eller åtgärder som vill förändra dessa påståenden behöver innebära en tillbakagång till hur skolan såg ut på 50-talet. Den diskussonen gör mig faktiskt mycket trött.

Jag vill än en gång referera till Helena von Schantz och sommarens diskussion om en ny studentexamen. Varför skulle en återinförd studentexamen innebära en dålig studentexamen eller en föråldrad sådan? Nu finns alla möjligheter att förändra skolan till det bättre utan att slänga ut barnen med badvattnet. Det kan i bästa fall innebära en modern studentexamen, en modern katederundervisning (seminarieundervisning), moderna ordningsregler baserade på kommunikation, en modern helhetssyn som innebär att eleven får hjälp av andra än lärare om så behövs, en modern ekonomisk satsning på skolan som innebär en långsiktig investering för samhället och en modern praxis där arbetsmiljölagen gäller även i skolan.

"Ungdomsrasism"

2011-08-06T14:36:00.000-07:00

För några dagar sedan gick jag på bio med min äldsta dotter och såg Harry Potter. Filmen var spännande och jag skämde säkert ut mig genom att gråta mig igenom långa partier. Nåväl, när vi satt och förväntansfulla väntade på att filmen skulle starta informerade en vaktmästare på ett trevligt sätt var de närmaste toaletterna finns och att vi inte skulle glömma att slå på våra mobiltelefoner efter filmens slut.

När min dotter då plockar upp sin mobil för att stänga av den händer något märkligt. Damen på platsen bredvid min dotter tittar plötsligt irriterat på henne och säger ungefär: "Sa han inte precis att man inte skulle slå på mobilen förrän filmen är slut????". Jag såg att min dotter stelnade till något och sedan svarade hon som det var att hon precis höll på att stänga av mobilen. Senare under kvällen berättade hon för mig att hon hade behövt andas lugnt och var stolt över att hon svarat damen på ett trevligt sätt. Hon hade med rätta känt sig ordentligt kränkt över den "fostrande" tonen mot henne.

Jag ser och hör dagligen hur äldre vuxna bemöter yngre vuxna utifrån förutfattade meningar och grova generaliseringar. Jag erfar hur främmande människor tar sig rätten att redan från början bestämma sig för att ungdomar är lata, själviska, slarviga, högljudda och i vissa fall till och med hotfulla. Det är nästan så att jag vill tala om en slags "ungdomsrasism". Hur är det till exempel i skolan? Bemöter vuxna yngre vuxna på ett vuxet sätt? Bemöter vi kollektivet tonåringar såsom individer? Vad tycker du?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg som berör den här frågan.

Vem har sagt att det ska vara lätt?

2011-08-02T01:22:00.000-07:00

Det är min övertygelse att det är nyttigt för oss alla att ibland fundera lite extra kring våra värderingar. Genom att sätta ord på vår övertygelse kan den både stärkas och nyanseras. Särskilt som lärare och i synnerhet i mina ämnen historia och samhällskunskap är det en ren nödvändighet.

Birgitta Ohlsson sa i sitt sommarprogram något som har etsat sig fast i mig och det var också det allra första jag tänkte på när jag vaknade i morse. Hon refererade i gårdagens program till ett otroligt tänkvärt ordspråk på jiddisch och dess innebörd är ungefär att om man undviker att ta ställning så tar man också ställning. Det här vill jag försöka utveckla utifrån mina egna tankar och min egen lärarvardag i skolan.

Den senaste diskussionen om demokrati och tolerans har väckt nya och viktiga frågor hos mig. När man t.ex. lyfter fram elevers yttrandefrihet i klassrummet bör man samtidigt belysa lärarens yttrandefrihet och ansvar. Vilka ramar förväntas läraren röra sig inom? Hur motverkar läraren kränkningar i klassrummet bara för att nämna några exempel? När man diskuterar kritiskt tänkande bör man också problematisera var gränsen går mellan "sunt" kritiskt tänkande och "osunt" dvs. konspirationsteorier. Vem avgör var den gränsen går och vad är egentligen lärarens ansvar? När vi talar om ansvar bör vi också ha med frågan om inflytande. Precis som vi inte kan tala om rättigheter utan att också ha med skyldigheter. Det sistnämnda kan te sig självklart, men är det det i skolan idag? Slutligen är en relevant fråga hur läraren bedömer och värderar kritiskt tänkande? Vilket tänkande ger det högre betyget och hur varierar betygsättningen mellan olika lärare i det här avseendet? Det sista funderar jag på att återkomma till i en mer vidgad diskussion om utvärdering och betygsättning.

Det uppstår hela tiden nya situationer i klassrummet. Som lärare ställs man inför ständigt nya avvägningar och ibland svåra utmaningar som kräver en stor portion mod, för vad händer när man faktiskt tar ställning som lärare? Vad händer när jag står upp för en elev, men kanske samtidigt går mot en kollega? Det spelar roll och får konsekvenser om jag låter det fria ordet fungera som en sorts dold kränkning mot vissa elever i klassrummet. På motsvarande vis spelar det roll om jag stoppar en diskussion som jag bedömer håller på att spåra ur. Det spelar självklart roll hur jag fördelar ordet, hur jag ger feedback, hur jag ifrågasätter och hur jag stöttar etc. Tänk om min bedömning är fel? Yttrandefrihet förutsätter ett visst mått av kränkning (se tidigare inlägg), men här finns ett stort problem i skolan. Som lärare förväntas jag aktivt arbeta mot mobbning. När vet jag om någon är mobbad? Är det alltid tydligt? Säger den utsatta eleven om h*n känner sig mobbad? Läs gärna ett tidigare inlägg om just mobbning med anledning av det som skedde i Bjästa.

Jag har tidigare tagit upp frågan om konspirationsteorier. Kritiskt tänkande utan ordentlig kunskap kan få hemska konsekvenser. Som historielärare är det mitt ansvar att bidra till att t.ex. Förintelsen inte glöms bort och diskutera kunskapssprickor i olika teorier. Samtidigt bör jag problematisera det politiskt korrekta och hur vi använder historien, för det är ju så att det är vi människor som bestämmer vad som ska kommas ihåg och varför.

Utan kritiskt tänkande och faktiskt också till viss del det vi kallar konspirationsteorier skulle utvecklingen inte gå framåt och de stora paradigmskiftena inom forskningen skulle utebli. Det som räknas som en konspiration idag räknades ibland som politiskt korrekt igår. Henrik Bauchner har undersökt den intellektuella debatten under mellankrigstiden i Sverige. Många av de värderingar som ligger till grund för antisemitismen idag fanns som självklara uppfattningar även bland den antinazistiska eliten i Sverige. Idag förstår vi inte hur rasbiologi räknades som vetenskap, men är det lika självklart att vi ifrågasätter dagens vetenskap om exempelvis neuropsykologiska diagnoser etc?

Slutligen vill jag också belysa lärarens ramar och därmed yttrandefrihet. Nu speglar mina egna värderingar det som står i skolans värdegrund, men ponera att en lärare är mot homosexualitet på grund av sin religion, mot mångfald eller tar ställning för dödsstraffet, vad får denna lärare säga och hur förväntas h*n handla i klassrummet? Vidare vill jag belysa lärares möjlighet att aktivt engagera sig skolpolitiskt. Här finns flera gränser en lärare bör ha i åtanke. Som anställd förväntas jag vara lojal med min arbetsgivare (se tidigare inlägg). Som lärare hittar jag inspiration i min vardag, men jag måste alltid tänka på att uttala mig i mer allmänna ordalag. Ordspråket "tänk först och tala sedan" är alltså väl värt att ta till sig.

Tolerans som kulturell status

2011-07-28T07:06:00.000-07:00

I likhet med de flesta andra just nu befinner jag mig i ett hav av frågor, tankar och känslor. Sällan har jag varit så tvärsäker och samtidigt så osäker på mina ståndpunkter som jag är just nu. Saker jag allmänt sett tagit för givna börjar jag ifrågasätta samtidigt som min ideologiska kärna är starkare än någonsin. Värden som kärlek, frihet och människors lika värde är orubbliga, ja starkare än någonsin medan värden som tolerans, demokrati och öppenhet som bör gå hand i hand med mina kärnvärden ständigt får nya innebörder som måste problematiseras.

Både Plura och Morrica skriver om kärlekens kraft ur olika infallsvinklar, något vi alla bör försöka komma ihåg och hålla fast vid när mörkret helt tycks sluta sig kring oss. Ingen enda människa föds ond och ondska och hat får sitt gödsel någonstans ifrån. Om det skriver bland annat Camilla, som haft mördaren som facebookvän. Därför är det viktigare än någonsin att se kärleken, ge kärlek och det även när det känns svårt.

Det är här frågan om tolerans blir tydlig. Det är lätt att slänga sig med ord som tolerans, men betydligt svårare att vara tolerant mot de som står för något vi inte tolererar så att säga. Det här är något som Helena von Schantz ofta och ärligt återkommer till. Det finns också en skillnad mellan att vara emot intoleransen och att vara tolerant. Tolerans kan få en nedlåtande klang om man tänker att det "rätta" ska tolerera det "orätta". De flesta av oss vet vilka grundvärden vi står för och vilka vi förkastar och att möta andras grundvärden, kanske sådana vi avskyr innebär inte att vi köper dem, utan just att vi möter dem.

När vi möter beteenden, värderingar och känslor som vi inte accepterar eller enkelt kan hantera krävs mycket mod. Vi riskerar att trassla in oss eller hamna fel i vår analys, framför allt gör vi oss sårbara, men det positiva är att vi dels utmanar våra egna ståndpunkter, dels släpper in och kan utmana den andras tankar. Jag är medveten om att man faktiskt måste skydda sig själv från engergitjuvar i viss utsträckning och jag är medveten om att man inte alltid orkar ha det modet som krävs. Det vet jag av egen erfarenhet och just därför beundrar jag de som vågar och orkar så även mig själv ibland.

Frihet är något Helena von Schantz ofta återkommer till. Den fria tanken, det fria ordet och möjliggörandet av frihet för alla att forma sina liv och uppnå sina livs drömmar. Hennes modiga och ärliga försvar för de allra mest utsatta och hennes nakna avslöjande av de som stänger dörrar, hycklar och använder härskartekniker är så väl värda att läsa och begrunda. Det sistnämnda får inte minst mig själv att fundera kring min egen lärarroll.

Lika ärligt och modigt som von Schantz gör så lyfter Bertil Törestad fram den viktiga frågan om det som ofta filtreras bort i vårt samhälle - det oönskade och det icke politskt korrekta. Han belyser frågor om demokrati och öppenhet, ifrågasätter dessa och väcker viktiga frågor om stängda dörrar i det så kallade öppna samhället.

Vad som är politiskt korrekt och samhälleligt accepterat är intressant, inte minst historiskt. Jag har tidigare i sommar läst en bok om melankoliska rum skriven av idéhistoriken Karin Johannisson. Hon tar upp hur samhället svarat på depression, fobier och utbrändhet över tid. Hur känslouttrycken har varierat och haft olika status under århundradena. Nervositet och utbrändhet har alltid funnits, men inte haft samma status eller benämnts på samma sätt. Hennes slutsatser får mig att fundera vidare. Frågor om människors lika värde och om tolerans mm har ju också förändrats över tid. Jag vill påminna om att den socialdarwinism som hade samhällelig status inte särskilt långt tillbaka i tiden kom till uttryck inte bara i Nazityskland.

Jag hoppas demokratitanken är större än majoritetens diktatur och att vi människor antar de utmaningar demokratin utgör. Låt inte demokratin bli ett modeord, eller som Bertil Törestad uttrycker det "en av statsmakterna sanktionerad våt filt som läggs över obehagliga synpunkter...". Låt inte frågor om människors lika värde och tolerans användas som tjusiga och statusfyllda begrepp. Låt dessa begrepp istället utmana oss att bekämpa intoleransen.

Själv funderar jag alltjämt på människors lika värde, att mänskliga rättigheter är universella och att många av frågorna ovan också gäller globalt. Mekanismer som skapar utanförskap såväl i det lilla som i det stora får konsekvenser. Det är alltid lätt att tänka gott. Ibland kan orden i sig te sig som sanning, men frågan är hur vi handlar i praktiken.

Deltagandets betydelse i en representativ demokrati

2011-07-23T05:10:00.000-07:00

Jag har återkommande skrivit om vikten av demokrati i skolan ur olika infallsvinklar. Idag vill jag diskutera den representativa demokratin, min syn på den och hur det formar mitt arbete som lärare i samhällskunskap och historia. De aspekter jag framför allt tänker diskutera nedan är deltagande, ansvar och kunskap.

Morrica konstaterar på sin blogg att vi lever i en galen värld och visst lever vi i en föränderlig tid - ett paradigmskifte. Likt tidigare stora omdaningar i historien skapar förändringarna såväl framtidshopp som rädsla. Globaliseringens effekter kan vi ännu inte helt se vidden av och de är förstås både negativa och positiva. I denna snabba stora förändringsprocess som sker så gäller det därför att både ta lärdom av historien och styra framåt mot högt uppsatta mål - ett samhälle som speglar vår övertygelse om det goda samhället. Ett tydligt exempel är vårt öppna demokratiska samhälle. Detta öppna samhället har ett pris, ett pris vi blev brutalt medvetna om vid gårdagens terrordåd i Oslo och på Utöya. Som Norges statsminsiter Jens Stoltenberg så klokt uttryckte sig så ska vi inte låta oss kuvas av våldet och vi ska istället ha mer demokrati och ett mer öppet samhälle. Det kräver mod och sammanhållning, men också deltagande, ansvar och kunskap.

Vi måste hålla samman mot terrorn och inte låta rädslan ta över. Låt oss aldrig gå tillbaka till ett mer autoritärt styre. Vi vet ju varför med tanke på det som skett historiskt. Det innebär inte nödvändigtvis att vi ska luta oss tillbaka och nöja oss med den typ av demokrati vi har idag. Ett demokratiskt styrelseskick kan alltid förbättras och det finns nya demokratiska utmaningar, framför allt på global nivå. Vi måste idogt sträva efter att finna nya lösningar när det gäller nationalstatens suveränitet och anta utmaningen med nya folkrättsliga institutioner mm.

De demokratiska och folkrättsliga utmaningar vi står inför är inte möjliga utan deltagande och demokratin i sig är ju inte möjlig utan människors deltagande, den bygger ju på det. Därför blir jag minst sagt förvånad när jag i olika sammanhang läser och hör argument som frigör "vanliga" människor från ansvar för de misstag som politiker gör.

Politiker och makthavare i en representativ demokrati är för det fösta också deltagande människor, vanliga och förhoppningsvis kunniga människor som har fått vårt förtroende att exemepelvis förvalta våra gemensamma finanser. När vi röstar på någon som får vårt förtroende tolkar jag inte detta som att vi lägger allt ansvar på den personen. Vi tar ju ansvar för de politiker vi väljer. Det innebär att vi måste sätta oss in i olika frågor, följa upp olika frågor och känna till hur samhället fungerar, inte minst ekonomiskt. Vilka mekanismer skapar klyftor i samhället? Vad skapar tillväxt? Vilka konsekvenser kan en förd politik få kortsiktigt och långsiktigt, för enskilda individer och för folket i stort? Det är också här skolans uppdrag är så viktigt - kunskapsuppdraget.

Ett lands ekonomi inbegriper samtliga medborgares ekonomier. På motsvarande sätt fungerar inte ett företag utan sina anställda. Det spelar roll vad vi gör på vår arbetsplats och om vi sköter vår privatekonomi. När en elev visar sitt totala ointresse för samhällsfrågor och känner en enorm klyfta mellan sig själv och olika makthavare är mitt uppdrag som samhällslärare viktigare än någonsin. Då handlar det om att släppa in, inte stänga ute. Då handlar det om att visa de möjligheter som finns att påverka mer direkt än enbart via röstsedeln. Då handlar det om att visa på olika alternativa konsekvenser som enskilda handlingar eller för den del icke-handlingar kan få för en individ. När jag växte upp fick jag ständigt höra "det ordnar sig alltid". Jag växte upp i en trygghetspuppa utan att någon ens bad mig reflektera över vems pengar som skulle betala min pension eller föräldraförsäkring. Jag växte upp med att man bör göra rätt för sig, men inte vilka konsekvenser det annars skulle få på lång sikt.

Nu blir vardagsekonomi en del i det nya ämnesinnehållet för samhällskunskap på gymnasiet. I och med det tar vi också ett tydligare steg mot demokratiskt deltagande. Nej det är inte för tidigt att tala om pensionsparande med elever som ännu inte ens börjat betala skatt, det är en nödvändighet. Vi har alla ett ansvar för hur samhället formas och vi har ett ansvar att lära ut om detta ansvar. Priset kan annars bli mycket högt. Ett folk som lever i "god tro" som Monica Ringborg uttrycker det på sin blogg och ett folk som lägger all skuld på de politiker de själva överlåtit makten till kan tyvärr få skörda katastrofala följder, följder som sprider sig som ringar på vattnet. Olika länders ekonomier påverkar ju som bekant varandra. Här utgör krisen i Grekland ett tydligt exempel.

Välfärd handlar slutligen om betydligt mer än materiella värden i sig. Människan har en tendens att handla irrationellt, utse syndabockar och till och med bokstavligen gå över lik när vi hamnar i ekonomisk kris. Det sistnämnda är framför allt viktigt att ha i åtanke när det gäller den ekonomiska utvecklingen globalt. Personligen ser jag därför globaliseringen som huvudsakligen god även om motkrafter som protektionism och monopolism alltjämt och kanske i större utsträckning visar sina fula trynen.

Stolta danska studenter

2011-07-21T01:52:00.000-07:00

Jag har inte bloggat på drygt en månad och för mig har det varit en nödvändig del i att tillåta mig gå ner i varv ordentligt. Jag har dock följt debatten styckevis och delt. Bland annat har jag följt diskussionen om skolans fostrande roll, humaniora kontra naturvetenskap och nu senast den fortsatta viktiga frågan om studentexamen, där Helena von Schantz som så många gånger tidigare med skärpa, stringens och mänsklig värme lyfter fram och förklarar nödvändigheten med en ny modern studentexamen.

Frågan om studentexamen blev aktuell vid vårt besök i Danmark tidigare i somras. Redan när vi första dagen vandrade ut mot Grenen där de båda haven Skagerack och Kattegatt möts i Skagen på norra Jylland så såg vi en mängd toppiga vita studentmössor burna av stolta och nybakade studenter. Konstigt kanske någon tänker, varför bär man studentmössan efter studentexamen och varför så sent som efter midsommar? Ja svaren är säkerligen flera, men den viktigaste som jag förstår är att mössan står symbol för att man faktiskt klarat av sin examen. Det är efter examen man springer på ett otal fester förklarade min danske vän. Läsåret slutar också något senare i Danmark. Studentskrivningarna sker ofta veckan före midsommarafton. De blivande studenterna har då fått veta vilket ämne de ska gå upp i ca en månad tidigare. Examensprovet utgörs av en muntlig och en skriftlig del och utförs inte av en lärare på skolan. Den sista månaden avsätts också för studier i det aktuella ämnet. Examensbetyget sätts enbart på det utlottade ämnet i sista årskurs. I övrigt sätts betygen efter det ordinarie betygsunderlaget där kursproven av naturliga skäl är viktiga.

För en dansk gymnasieelev består den sista terminen i allmänhet och den sista månaden i synnerhet av hårt plugg. Här finns ingen tid för mösspåtagningar och studentskivor. Festerna hägrar, men först efter skolans slut. De danska avgångseleverna vet vad som förväntas av dem, de vet att de får nya chanser om de inte lyckas första gången och de vet att om de lyckas så har de bedömts likvärdigt med andra studenter och därmed har goda förutsättningar för vidare högre studier. Det innebär inte att danska studenter nödvändigtvis är mästare på att rabbla fakta för olika faktas skull eller t.ex. kan alla delar i den kanon som ingår i kurserna för historia. Jag frågade t.ex. några olika museipersonal om Erteböllekulturen som jag vet ingår i den danska kanon. Det visade sig att ingen av de ens kände till namnet och nej det var inte mitt uttal det var fel på. Kanske säger detta mer om vilken kunskap som finns kvar när proven sedan länge är skrivna.

Mot bakgrund av det vill jag också ta fasta på det von Schantz lyfter fram i sitt senaste blogginlägg, nämligen hur examensproven bör vara utformade och således vilka kunskaper de bör mäta. Det handlar om de stora dragen, de viktiga linjerna, den nödvändiga kompassen som studenterna bör kunna visa prov på vid en studenexamen. En av mina lärare på universitetet tycker jag uttryckte detta på ett mycket bra sätt. "Den historia ni lär er här ska förstås som ett skelett. På skelettet hänger ni sedan upp ständigt nya insikter och kunskaper på olika krokar. Så småningom får ni allt mer kött på ert skelett.". Jag skulle gärna vilja tillägga att vissa delar med all säkerhet förblir beniga, medan andra blir ordentligt köttiga.

I likhet med Morrica vill även jag ta fasta på det von Schantz lyfter fram, nämligen ett framåtriktat perspektiv. Vi är fria att utforma en modern studentexamen som är ännu bättre än såväl den danska som den finska och det finns kunskap att ösa ur, inte minst hos de som redan arbetar inom skolan.

Runt denna staty av Kristian V på Kongens Nytorv i Köpenhamn dansar de nybakade studenterna

Sommarlovet - en tid för inspiration

2011-06-19T02:27:00.000-07:00

Långsamt börjar jag landa i tillvaron och ta till mig att jag faktiskt är ledig, att det är sommar och att jag och min familj snart förhoppningsvis beger oss ut till landet för att fira midsommar. För mig handlar sommarlovet om såväl att tänka som att "tanka". Det handlar om att återhämta krafter och då menar jag rent mentalt, det handlar om att fylla på det som tidigare tömts och det handlar om att luta sig tillbaka lite grann för att få ett större perspektiv. Vad åstadkom jag förra läsåret? Vad var bra och vad var mindre bra, rent av dåligt? Vad kan jag påverka och hur? Den utvärdering som nu sker leder också fram till funderingar kring framtida lösningar, en bättre pedagogik och en utveckling av mig som person eftersom det får stora konsekvenser för eleverna hur jag hanterar olika knepiga situationer och känslor mm.

Inför förra sommarlovet skrev jag ett inlägg om vilken betydelse mina resor har för undervisningen både direkt och indirekt. Det handlar om kulturella upplevelser, historiska platser och mänskliga möten som är ovärderliga. Förutom resor så handlar sommarledigheten för mig om läsning. Under sommaren finns tid och framför allt ork att läsa. Det kan handla om ren fortbildning, böcker som man på ett eller annat sätt planerar att läsa tillsammans med eleverna. Läs gärna Morricas tidigare inlägg. Det kan också handla om lättlästa deckare som tillåter en att fly in i en annan verklighet. Det kan handla om romaner som ger en perspektiv på sig själv. Jag älskar att läsa, men har det problemet att jag inte hinner mer än högst två sidor innan jag somnar på vanliga vardagskvällar. Jag läser helst inte på tåg och bussar eftersom jag lätt blir åksjuk, så på sommaren öppnas en ny spännande värld för mig.

I år kommer vår familj att styra kosan mot Danmark där vi ska bila runt själva på Jylland för att veckan efter träffa en mycket god vän till familjen som är bosatt på Själland. Han är psykolog, politiskt aktiv och en härlig filosof. Våra diskussioner brukar alltid vara väldigt givande och jag ser mycket fram emot dessa utvecklande samtal.

Vilka platser är då värda att besöka i Danmark? Det finns många platser, men här är några exempel: Silkeborg på Jylland är en given stad att besöka eftersom ett av de mest bevarade så kallade mossliken finns där - Tollundmannen. Ett vackrare och mer fridfullt ansikte är svårt att hitta. Det är bland det mest fascinerande jag vet att titta på denna järnåldersman som likt en bronsstaty ligger där i sin monter och där varenda drag i hans ansikte är sparat åt eftervärlden. Jag kan titta på honom i timmar, fast det är klart jag är ju lite nördig...Louisiana är också ett självklart utflyktsmål, inte minst för min dotters skull som aldrig varit där och nu fått ett växande intresse för konst tack vare sin eminente lärare i konst- och idéhistoria på gymnasiet. På Fyn, i Odense finns H C Andersens museum. För er som inte varit där så rekommenderar jag varmt ett besök. Förutom att man som besökare får följa Andersen genom hans spännande och produktiva liv så får man en otroligt fin bild av 1800-talet i sin helhet såväl kulturellt som politiskt, ekonomiskt och religiöst. Legoland är en fantastisk plats för stora och små. Självklart ska vi inte heller missa det. Lika självklart är ett besök i Skagen.

Listan kan göras lång och varje plats, varje upplevelse, varje möte ger mig värdefull inspiration och nej jag släpper inte skolan, jag är lärare hela tiden, men jag går under sommarlovet in i en annan fas, en fas som är så nödvändig för att jag som lärare ska kunna göra ett riktigt bra jobb.

En tyst förväntan om och kanske till och med krav på samarbete

2011-06-16T08:53:00.000-07:00

Idag deltog jag i ett litet inspirationsseminarium som anordnats av Sparkbanksakademien. Det var i stort sett fullsatt i en hörsal på Myntkabinettet i Gamla stan. Vi lärare lät oss inspireras av hur man kan undervisa om privatekonomi, som nu i och med Gy11 får en mer framträdande roll i de nya ämnesplanerna för samhällskunskap på gymnasiets olika program.

Jag kom att diskutera med en kollega på ett annat praktiskt gymnasium och vi konstaterade båda att den undervisningstid vi har till vårt förfogande är betydligt mindre än vad vi skulle behöva. Nu när samhällskunskapen på de yrkesförberedande programmen kommer att halveras står vi inför en gigantisk utmaning. Många av de tips på undervisning och varierande angreppssätt som presenterades på dagens seminarium upplever jag har ett medelklassperspektiv. Utgångspunkten är också att man som lärare på ett naturligt sätt har full tillgång till datorer, smartboardes osv. Den förkunskap som man utgår från att de flesta elever har saknas dessutom ofta på flera program, inom en mängd klasser och bland ett flertal elever.

Mot bakgrund av detta har det vid ett antal tillfällen slagit mig hur olika debattörer och föreläsare också utgår från att alla skolor har arbetslag och att lärare per automatik vill samarbeta med sina kollegor samt är positivt inställda till att jobba tematiskt och ämnesöverskridande. Även om jag eller en del andra lärare är övertygade om att ett sådant arbetssätt är bra, är kanske inte berörda kollegor det i alla lägen, kanske inte ens skolledningen. Det upprör mig därför mycket om utgångspunkten är att lärare måste arbeta tematiskt för att eleverna ska ha en rimlig chans att kunna nå kursmålen. Ungefär så tycker jag nämligen mig ha märkt att diskussionen ofta går oavsett om det handlar om UF-företag (Ung företagsamhet), den nya kärnämneskursen i historia på 50 poäng eller samhällskunskapskursen på yrkesprogrammen på 50 poäng. Idag uttryckte sig till och med en av föreläsarna som om lärarlag på gymnasiet vore en självklarhet och att ämnesintegrering i stort sett är en förutsättning för att klara av 50-poängskursen i samhällskunskap, eftersom tunga och betydande uppdrag som demokrati, och värdegrundsfrågor läggs just på samhällsläraren. Hur mycket är egentligen rimligt att hinna med i en kurs på endast 50 poäng? Jag vill åter igen understryka att det behövs mer lektionstid just i de klasser där orienteringsförmågan brister och förföståelsen är lägre i allmänhet.

Detta till trots så är jag klart imponerad av allt arbete som flera externa parter gör när det gäller sajter för lärare, olika case och annat material, tävlingar med fina priser och inte minst möjlighet till personlig kontakt av olika slag. Här har i alla fall jag fått en stor dos inspiration inför kommande utmaningar.

Jag avrundar mitt inlägg med några tips från dagens seminarium: Richard Gatarski om IT som hjälpmedel i undervisningen, Michael Necke, Kronofogen som bland annat berättade om materialet "Kolla Caschen", Pasel Asslum från Unga aktiesparare som tipsade om material för lärare på hemsidan m.fl.

Jag minns därför finns jag

2011-06-14T12:36:00.000-07:00

Jag läser en intressant artikel om hur journalisten och dokumentärfilmaren Suzanne Khardalian Holmquist av en slump hittade arkivbilder på unga armeniska kvinnor från början av 1900-talet - bilder som ledde fram till hennes egen farmors historia och öde. I samband med folkmordet på ett par miljoner kristna armenier så bortfördes, kidnappades och våldtogs tusentals unga flickor som sedan tatuerades, märkta som boskap.

Berättelsen om en farmors öde berör mig mycket precis som de många andra berättelser av personer som på ett eller annat sätt drabbats inte minst i spåren av olika folkmord. Hur mycket betyder vår historia för hur vi ser på oss själva och hur vi formar vår individuella och kollektiva identitet? Hur påverkar det t.ex. ens identitet och/eller sätt att handla om ens nära släkting var Heinrich Himler? Jag hörde för en tid sedan en mycket intressant intervju med Himlers brors barnbarn, Katrin Himler, som idag är forskare och valt att behålla familjenamnet. Hur känns det att som släktforskare upptäcka att någon i ens släkt som man inte hört talas om plötsligt visar sig ha existerat, men dömts för mord och avrättats? Hur skulle det påverka svenska ungdomar om vi i läromedlen på ett helt annat sätt skulle lyfta fram de mindre smickrande delarna i svensk historia och synliggöra historiskt politiska handlingar i ett mer besvärande sammanhang? Gustaf Fridolin har utvecklat vikten av att vi i skolan måste bli bättre på att göra upp med vårt eget förflutna. Se tidigare inlägg.

Historieämnet är betydelsfullt för att forma vårt historiemedvetande och på så vis skapa en beredskap för hur vi vill och bör handla inför framtida utmaningar. Sett i ljuset av ett sådant resonemang är inte minst medvetandegörandet av den mörkare och mindre smickrande historien otroligt central. Jag tänker att det har en enorm betydelse såväl i det lilla sammanhanget som i det större. Kharalian Holmquists berättelse visar att mycket av det som de facto format hennes eget liv på olika plan består av fragmentala familjeminnen, förträngda minnen och massiv och bitter tystnad. Hon anar, men vet inte, har behov av att bearbeta något som hon inte riktigt kan sätta fingret på.

Kan vi rent allmänt någonsin komma åt vad som verkligen har hänt i historien utan att också sätta pusselbiten i ett pussel där inte några pusselbitar saknas? Den historiska sanningen är komplex, men vi måste skapa medvetande kring såväl ont som gott och inte minst det faktum att historia i alla tider och på olika sätt används för att forma vår identitet, den identitet vi generellt sett vill ska kännas bra. Det är mänskligt, men här finns ett stort problem. Precis som man kan rensa bort foton som man inte gillar på sig själv och bläddra i det album man vill minnas så kan man på liknande sätt göra med den politiska historien. Ett vanligt sätt att bruka historia är därför att inte lyfta fram den alls, det som Klas-Göran Karlsson kallar ett icke-bruk.

Och så var det detta med målen

2011-06-12T03:58:00.000-07:00

Nej, jag har inte alls tänkt lägga ner min blogg, fast några säkert har undrat varför jag inte skrivit något inlägg på så länge. Jag har längtat efter att få skriva ner mina tankar och att i lugn och ro få läsa alla intressanta, kloka och upprörande inlägg på andras bloggar. Jag har sett fram emot att få landa och fundera över framtiden, spåna kring lösningar och utveckling.

Den senaste tiden har jag liksom gått på mitt reservbatteri, det går det också konstigt nog. Som jag tidigare skrivit så är det ett stort ansvar att sätta betyg och det handlar ibland om mycket svåra avvägningar som varenda lärare kan känna igen sig i. I år har det för min egen del varit fler och svårare avvägningar än vanligt och det har skapat en otroligt stor mental trötthet.

Jag funderar en del kring Johan Kants inlägg om att det faktum att vi har målrelaterade betyg faktiskt inte diskuteras särskilt mycket i sig. Jag funderar en hel del kring rätten till faktisk kunskap och progression och hur riktigt bra uppföljningar och utvärderingar kan se ut - det känns spännande, inte minst med tanke på Helena von Schantz artikel i DN idag där hon resonerar klokt kring ett återinförande av en studentexamen. Jag tänker på allmänhetens syn på betyg såsom rättighet och vad målrelaterade betyg de facto innebär, vilka positiva och negativa konsekvenser ett sådant betygsystem får och hur elever tar till sig och förstår vad det är vi lärare faktiskt sätter betyg på och varför. Som en följd av dessa tankar reflekterar jag också en hel del kring betyget IG, något som också Anne-Marie Körling gör.

En maratonlöpare som springar snabbt länge och spänstigt, men som bryter loppet låt säga en km från mål har ju faktiskt inte klarat Maran. En elev som visar kunskap och uppfyller flera delmål, men som liksom bara försvinner i samband med studentskivorna på vårterminen har ju faktiskt inte nått ända fram och därför inte uppnått målet för betyget G. Det kan uppstå märkliga situationer när elever med stor analytisk förmåga och som visat kunskap under drygt hälften av kursen plötsligt låter bli att skriva prov, lämna in sina arbeten eller låter bli att redovisa. Det är inte roligt när en elev som skulle kunna få MVG nu istället får IG.

Visst kan det kännas frestande att sätta ett G på en sådan "VG eller MVG-elev" för de delmål h*n trots allt uppnått och visat prov på, trots att eleven inte nått kursmålen i sin helhet och därför egentligen bör få ett IG. Problemet är i så fall i min värld att man inte sätter ett målrelaterat betyg, i synnerhet inte om centrala mål i kursen inte blivit uppnådda alls (vissa prov/uppgifter/redovisningar är mer betydelsefulla än andra). Det är viktigt att både relatera betygskriterierna till målen och skilja mellan kursmål och betygskriterier. Betygskriterierna handlar ju utöver uppvisad kunskap utifrån målen faktiskt om den kvalitet som eleven visat sin kunskap på inom respektive delmål och därmed på kursen i sin helhet.

Det är ju också så, något som lite grann glöms bort bland alla omdömen och IG-varningar, att betyget på kursen faktiskt sätts efter avslutad kurs. Ett omdöme är ett omdöme hur eleven ligger till just vid tidpunkten när omdömet sätts. Tyvärr ser en del elever och föräldrar omdömet som en sorts garanti för att slutbetyget kommer bli desamma, i synnerhet om omdömet är högt. Följden blir då att de flesta lärare ligger lågt, ofta alltför lågt när de sätter ett omdöme i rädsla för att inte måla in sig i ett hörn. Detta är orättvist för eleven eftersom omdömet i min värld ska visa en sorts riktning och vägleda eleven till att nå målen och det betyg h*n strävar efter.

Jag slås också av att ett godkänt betyg ses som en rättighet av såväl elever som föräldrar även om eleven inte gör det h*n ska trots att alla möjligheter har givits från skolans sida. Det har förvånat mig hur elever som lämnat in ett av flera arbeten i sista minuten och med betyget IG, tar för givet att de ska få godkänt på hela kursen och om de inte får det så känner de sig förfördelade eftersom de gjort ett arbete "helt i onödan". Inte sälla får man som lärare höra samma argument från elevens föräldrar. Förmodligen slår jag in öppna dörrar, men jag undrar om det inte kanske behövs en djupare diskussion kring vad mål- och resultatstyrda betyg egentligen innebär och vilka konsekvenser vårt betygssystem får. Vad innebär det egentligen att lyckas respektive att misslyckas. Har man misslyckats bara för att man inte kommer i mål här och nu? Har personen som bröt Maratonloppet misslyckats eller har h*n i själva verket lyckats så mycket mer än de flesta av oss? Är det inte så att man aldrig ens kan nå sina mål om man inte också vågar satsa fullt ut och utsätta sig för risken att "misslyckas"?

Jag vill att mina elever med brilliant analytisk förmåga och säkert många gånger en mängd kunskap som de inte lyckats visa för mig ska få upprättelse. Jag vet att de elever som prioriterat fel och därför skjutit upp uppgifter in i det längsta faktiskt har lärt sig något av det och att de än så länge får nya chanser tack och lov, för de eleverna kan de också. Jag hoppas innerligt att alla underbara elever som av en eller annan anledning inte klarat av att komma i mål just här och nu inte ser sig som misslyckade utan att de kommer förstå att betygen egentligen visar en liten del, nämligen den kunskap de visat sin lärare.

Dags att sätta betyg

2011-06-02T23:22:00.000-07:00

Jag har inte bloggat på ett tag nu och jag ljuger inte om jag säger att jag är mentalt utmattad. Så här är det vid den här tiden varje år. När fåglarna kvittrar som intensivast, när häggen och syrenen står i blom och doftar ljuvligt och när det plötsligt är gott att äta en glass utomhus, då är det som jobbigast att vara blivande student, men även lärare. Åtminstone tycker jag det. I en avgångsklass kan man vid den här tiden känna av blandade känslor. Å ena sidan en enorm lättnad och glädje att den långa skoltiden äntligen är slut och å andra sidan en vag ångest för vad som ska hända efter skolan. Självklart är betygen också otroligt viktiga för den blivande studenten.

Det är ett enormt ansvar att sätta betyg och det handlar inte sällan om otroligt svåra avvägningar. Det kan handla om elever som kämpat otroligt hårt, varit närvarande på varenda lektion, men inte riktigt når upp till ett godkänt betyg. Det kan handla om elever med en otrolig analytisk förmåga som långt in i kursen visat prov på mycket god kunskap, men som av olika skäl plötsligt börjat strunta i studierna och därför inte når upp till alla kunskapsmål. Det kan handla om elever som väger mellan två höga betyg osv. Likvärdiga betyg är en omöjlighet, men det gäller att i möjligaste mån sträva efter detta.

På Skolkvalitet.se kan man läsa om vikten av skolors uppföljning av elevresultat och visst är jag den första att hålla med. Det är oerhört viktigt att göra ordentliga utvärderingar av hur man som skola och som enskild lärare lyckats med det viktiga uppdraget att lära ut och således bidra till elevens ökade kunskap. Det finns dock ett stort problem som jag gärna vill diskutera och det är vad som egentligen visar denna kunskap, nämligen betygen. Här är det framför allt tre delar jag vill problematisera. För det första handlar det om vad ett betyg egentligen säger om elevens kunskap. Se tidigare inlägg. För det andra handlar det om elevens "rätt" till ett godkänt betyg och för det tredje handlar det om hur en elevs betyg per automatik kan visa en lärares pedagogiska skicklighet.

Som gymnasielärare ser jag tydligt skillnaden mellan om en elev har med sig god kunskap från grundskolan och/eller om h*n har med sig fina betyg. Ofta samstämmer förkunskap och betyg som det är tänkt, men väldigt ofta gäller motsatsen, dvs en elev kan betydligt mer än vad betyget visar eller har fått ett betyg utan att egentligen vare sig lärt sig eller faktiskt visat upp någon kunskap för sin lärare. Jag kan tänka mig att det finns flera förklaringar till detta. Kanske är det inte alltid kunskap som läraren sätter betyg på utan istället flit och uppförande. Kanske tänker läraren att eleven ändå ju bara ska börja på ett yrkesförberedande program och därför ändå inte behöver kunna så mycket. Kanske har elevens SO-lärare på grundskolan mest fokuserat på de andra ämnena i SO-blocket, de som h*n är utbildad i. Kanske är h*n inte behörig över huvud taget. Konsekvensen av detta blir hur som helst förödande för eleven. För mig som gymnasielärare innebär det att jag måste sänka ribban på undervisningen betydligt. Det i sin tur innebär att de elever som har fullgod förkunskap och är motiverade inte får tillräckliga utmaningar i gruppen utan då får individuella uppgifter för att stimuleras. Klyftan i kunskapsnivå blir betydligt större än mellan en godkänd nivå och mycket väl godkänd nivå.

I debatten talas det ofta om elevers rätt till ett godkänt betyg, den minst acceptabla nivån. Själv föredrar jag att tala om rätten till kunskap. Det finns nämligen ett stort problem om man fokuserar för mycket på själva betyget och det är dels betygsinflation, dels risken att eleven styr in sitt lärande enbart utifrån den yttre motivationen. Vi vet alla att målen till trots så ser det väldigt olika ut vad som krävs för att uppnå ett godkänt betyg. Trots att det inte borde vara så varierar kraven mycket mellan olika skolor, olika program och mellan olika lärare. Målen har tidigare varit mycket öppna för tolkningar. Det gäller även de lokalt skrivna målen. Även i Gy 11 saknas det betygskriterier för vartannat betyg, något som öppnar upp för godtycklighet.

Jag har i ett tidigare inägg skrivit om inre och yttre motivation och menar att det inte behöver finnas någon motsättning. Däremot tror jag att det finns en risk att elevens inre motivation kan bli lidande om allt kretsar kring omdömen och betyg. Som exempel vill jag lyfta fram de elever på gymnasiet som när kursen närmar sig sitt slut inser att de nog inte kommer klara målet för ett godkänt betyg. I dessa fall händer det att elever slutar komma på lektionerna, sluta tro på sin egen förmåga och/eller bli arga på lärare och skolledning som inte lyckats ge dem det de har "rätt" till. Själv jobbar jag otroligt mycket med att just få eleven att kräva sin rätt till kunskap och att kunskap inte enbart sitter i betyget. Jag brukar understryka hur de ska använda sig av mig, kräva att de får ut någonting av lektionerna, kräva att få använda sitt inflytande och att bli förbannade när håltimmarna blir för många istället för tvärtom osv. Jag brukar också trycka på att kunskap, även om de får IG i kursbetyget, är något de kan behöva om de senare vill läsa in kursen på KomVux eller göra en prövning. Självklart diskuterar jag även värdet av livslångt lärande med eleverna.

Som lärare ser man inte heller vad som händer med elevens kunskapsutveckling efter avslutad kurs. Det är ju självklart så att även de elever som får betyget IG på gymnasiet ofta har lärt sig massor. Kanske har de bara inte lyckats visa det för läraren under kursens gång alternativt inte nått riktigt ända fram. Jag har faktiskt hört solskenshistorier om elever som senare tackat mig eller mina kollegor för vad vi lärt dem trots att de inte lyckades få godkänt betyg eller högre under kursens gång. Ofta befästs kunskapen senare, något som en elev särskilt erfor när h*n senare läste upp ett av mina ämnen på KomVux.

Slutligen vill jag därför gärna lyfta frågan om vad ett betyg egentligen säger om en lärares pedagogiska skicklighet. Är det så att lärare som arbetar på elitskolorna är skickligare än andra lärare eller är det så att utmaningarna ser olika ut? Är det så att den lärare som sätter de högsta betygen är skickligare än den lärare som håller emot och ställer krav? Vad tycker du?

Tankar om ansvar, betyg och så kunskap förstås

2011-05-22T13:21:00.000-07:00

Idag går Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler och inspektionsdirektör Marie-Hélène Ahnborg ut på SvD Brännpunkt med hot om sanktioner till skolor där alltför många elever inte når det minst godtagbara betyget, nämligen godkänt. De hävdar bl.a. att ingen huvudman ska kunna få skylla på elevers kunskapssluckor och språkförbistringar så länge de är födda, uppvuxna i Sverige samt gått i svensk förskola och grundskola. De lyfter också fram hur vissa skolor med flera utlandsfödda elever förbättrar sina resultat, medan andra skolor har en negativt nedåtgående trend.

Jag har också under en tid följt diskussionen om ansvar, om skolk och om elevers rätt till utmaningar. Utifrån denna diskussion och artikeln ovan bubblar idag en mängd frågor upp inom mig. Vad menar vi när vi pratar om ansvar? Finns det inte olika typer av ansvar? Vad säger ett betyg om faktisk kunskap? Är det en rättighet att uppnå betyget godkänt på gymnasiet och i så fall varför finns betyget icke godkänt? Hur mycket ansvar är skäligt att lägga på en enskild huvudman, rektor eller lärare? Det finns många många fler frågor, men jag tänkte börja med att diskutera dessa.

Jag har under mina år som gymnasielärare träffat elever som inte har godkända betyg från grundskolan i mina ämnen historia, samhällskunskap och religion, fast som ändå besitter en mängd förkunskap och stor analytisk förmåga. Jag har också träffat elever som har otroligt fina betyg från grundskolan men som inte kan orientera sig i tid och rum, saknar ordförståelse och som knappt har utmanats att tänka självständigt. Jag har träffat elever som säger sig ha "deltagit" i debatter utan att egentligen deltagit och därför inte förstått, men ändå fått fina betyg. Jag har träffat elever där läraren uttryckligen sagt att eleven fick sitt godkända betyg eftersom läraren egentligen sa sig veta att eleven hade potential. Mot bakgrund av detta är min enkla fråga därför vad ett satt betyg från grundskolan egentligen säger om elevens faktiska kunskapsnivå? Självklart ska undervisningen anpassas till eleven och självklart ska skolan inte på ett enkelt sätt kunna skylla på elevens yttre omständigheter, men det får stora konsekvenser på exempelvis gymnasiet om detta inte gjorts från början och progressionen under skoltiden förbisetts.

Idag skriver miljöpartisten Per Olsson att vi måste fånga upp alla de som hoppar av gymnasiet och att en stor anledning till avhoppen oftast handlar om hög frånvaro. Samtidigt menar han att det är fel att skriva in olovlig frånvaro i betygen. Olsson menar också att information till hemmet om elevens olovliga frånvaro enbart kommer hjälpa marginellt. Det kanske är så, men en åtgärd behöver ju faktiskt inte utesluta en eller flera andra.Jag har tidigare diskuterat frågan om olovlig frånvaro med bland andra Christer magister. Se 2/8 respektive 4/8 2010. Det finns alltid orsaker till varför en elev skolkar och ibland kan det naturligtvis bero på att eleven mår dåligt. Det kan handla om jobbiga hemförhållanden eller andra sociala problem såsom mobbning i skolan. Jag vill i likhet med Helena von Schantz ändå hävda att skolk i stor utsträckning faktiskt ofta beror på bekvämlighet. Det går därför inte att hitta generella lösningar på problemet olovlig frånvaro.

Skolk som skrivs in i det löpande betyget (ej slutbetyget) och därmed synliggörs ser jag även har ett annat viktigt syfte, nämligen att tydligare låta eleven se konsekvenserna av sitt handlande. Det ska inte tolkas som en stämpling eller en skuldbeläggning av en person som redan är utsatt, utan om att möjliggöra för eleven att själv komma på rätt bana igen eller tillsammans med läraren, annan personal eller utomstående verkligen finna lösningar på det problem som faktiskt har uppstått.

Kanske handlar det om att våga ta kontakt med de lärare, vars undervisning man är missnöjd med och försöka använda elevdemokratin. Kanske handlar det om att få hjälp att hitta en annan kurator än skolans om eleven inte känner förtroende för honom/henne. Kanske handlar det om att eleven bör sjukskrivas och därmed omvandla sin olovliga frånvaro till lovlig. Det finns ju faktiskt lag på att hjälpa sjukskrivna elever att klara sin skolgång på exempelvis distans till och med på gymnasiet. Kanske handlar det om mobbning som inte uppmärksammats men som nu blir synlig och kan åtgärdas. Kanske handlar det helt enkelt om att en elev bör gå om en klass eller få hjälp av speciallärare utan att h*n har någon speciell diagnos och där svårigheterna därför inte upptäckts i tid. Men väldigt många gånger handlar det faktisk om något så mänskligt som ren bekvämlighet och det enkla faktum att andra saker än undervisningen är mer lockande i många tonåringars liv. Här är det viktigare än någonsin att skolket synliggörs för eleven och att elevens egna ansvar också tydliggörs. På gymnasiet är eleverna dessutom unga vuxna som snart ska ut i arbetslivet och till högre studier. Här kommer jag osökt in på ansvar, för jag upplever bitvis att vi talar förbi varandra i skoldebatten.

Morrica återkommer ofta till vikten av personligt ansvar i sin blogg. Det är alltid lätt att skjuta över ansvaret på någon annan och betydligt svårare att se sin egen roll och det egna ansvaret. Det håller jag absolut med om. Som lärare är det mitt ansvar att anpassa undervisningen, ha en klar planering, möjliggöra för eleverna att få inflytande i undervisningen, dokumentera det jag ser att eleven kan och har lärt sig samt hela tiden legitimera varför. Det är också mitt ansvar att löpande kommunicera elevens omdöme och slutligen sätta betyg på det eleven lärt sig efter avslutad kurs. Eleven har också ansvar, ett ansvar för sitt eget lärande såtillvida att h*n är den ende som kan dricka vattnet ur kunskapens sjö (learning), samma sjö som läraren ansvarar för att leda eleven till (teaching). Det är nämligen så att lärande handlar om såväl undervisning som inlärning. Kanske slår jag in öppna dörrar, men min upplevelse är ofta att reaktionen blir överdriven när man som lärare ens antyder att man faktiskt bör ställa krav även på eleven. I likhet med katederdebatten blir allt plötsligt svart eller vitt.

Höga förväntningar och därmed högt ställda krav på eleven hänger enligt mig ihop med att ta ansvar för sitt eget handlande inom ramen för vad som är möjligt naturligtvis. Bara för att en elev exempelvis har en miljon skäl att uppträda kränkande eller utebli från undervisningen innebär det ju inte att jag ska stryka eleven medhårs. Det handlar om att konfrontera handlandet, vara tydlig med att det handlar om exempelvis en kränkning, men också om att jag kan förstå varför eleven agerade som h*n gjorde. Det handlar om att utmana eleven utan att svika och det är lärarens ansvar. Mitt ansvar som lärare handlar också om att inte redan från början utgå från att en elev ska uppträda kränkande eller skolka för den delen. Här kommer förväntningarna in i bilden. Däremot när eleven inte lever upp till förväntningarna hoppas jag kunna vara tydlig med att jag är besviken och tillsammans med eleven försöka hitta vägar tillbaka till utgångsläget. Någon kanske då med viss rätt menar att många elever har det så svårt att en konfrontation bara förvärrar elevens situation och säkerligen upplevs det så av eleven kortsiktigt. En mer intressant fråga är därför om det hjälper eleven långsiktigt. Det kan vara smärtsamt att gå om en klass och det kan kännas pinsamt och jobbigt att ta sin lärare åt sidan och ställa krav på undervisningen. Det kan upplevas som ett starkt motstånd att söka upp skolans eller någon annan kurator och därför är det skönare att låta bli.

Det som gör den här diskussionen svår är just att eleven kanske har blivit sviken av såväl lärare som kuratorer tidigare, har svårt att hitta nya vänner eller möts av totalt oförståelse när h*n talar med sin lärare. Frågan om ansvar är därför otroligt komplex. Om en part eller person inte tar sitt ansvar skapar det sämre förutsättningar för andra inblandade att göra ett bra arbete. Kanske känner sig en elev sviken av sin mentor eller lärare som avfärdat honom eller henne. I ett sådant läge är det alls inte ovanligt att eleven tappar motivationen att sköta annat skolarbete. Kanske slutar h*n lita på skolans personal i stort.

Jan Lenander diskuterar återkommande frågan om hur vi kan utnyttja den samlade kompetensen i skolan på olika sätt. Jag vill vidga det till att handla om att ta del av kompetens som behövs för eleven, men som mestadels hittas utanför skolan. I de svåraste fallen behövs därför ett mer utvecklat samarbete mellan skolan, olika myndigheter som Socialen och Polisen samt ideella organisationer. Det handlar med andra ord om att faktiskt hjälpa elever som har det svårt och inte se möten och dokumentation som lösningarna i sig.

Infärgning

2011-05-21T04:04:00.000-07:00

Snöleopard (2011-05-20)

Jag har precis kommit hem från en studieresa med några av mina avgångsklasser. Resan gick via Göteborg och Universeum till Smögen och Nordens ark, en av våra viktigaste djurparker när det gäller bevarandet av utrotningshotade arter. I parken finns olika typer av djur som har det gemensamt att de alla kan leva i ett klimat liknande vårt eget (undantaget några grodarter). Hägnen är stora och jag sa lite skämtsamt till en kollega att jag gärna hade ställt mig i kö till parken om jag hade varit exempelvis en järv.

Charmig lekande järv (2011-05-20)

Förutom att en sådan här studieresa ger sammanhållning och fördjupar elevernas kunskaper så är det en kombinerad trevlighet och vidareutbildning för en kärnämneslärare som jag själv. Jag lär mig ständigt mer inom områden som etologi, djurparksanläggning, arbetet kring utrotningshotade arter, djurskötsel och mycket mycket mer. I påskas konstaterade bland annat en nära vän till familjen att jag plötsligt blivit mer intresserad och kunnig när det gäller växter, djur och natur. Jag märker det inte alla gånger själv, men roligt och stimulerande är det.

Självklart kan jag använda denna kunskap för att färga in den i mina egna kurser och ju mer jag lär mig, desto bättre för eleverna. Frågor jag med fördel kan arbeta med i min undervisning är: Hur har djurparksskötsel sett ut över tid och vilka syften har funnits med djurparker under olika tider? Hur kan man vidare förstå dessa syften och behandling av djuren i förhållande till den tidens samhälle? Är det viktigt att bevara djurarter och i så fall varför? Från vilken varg härstammar våra tamhundar och hur långt tillbaka i tiden rör det sig om? Hur ser debatten kring jakt på varg ut i Sverige och varför? Är det etiskt riktigt att hålla människoapor i fångenskap? Gynnar EU-arbetet djurens rätt? Vilka för- och nackdelar finns med CITES-konventionen? Hur arbetar man för att motverka smuggling av djur inom EU och vad prioriterar man? Hur finansieras djurparkernas arbete?

Liten röd panda (2011-05-20)

När lögnen blir en sanning

2011-05-17T13:01:00.000-07:00

Det finns flera föreställningar om invandring och det märker man inte minst när man diskuterar sådana frågor med eleverna. Inte sällan blandas asylpolitik ihop med annan invandring. Följande frågor är därför viktiga och intressanta att ta upp i undervisningen i olika sammanhang: Vilka flyktingar tar vi egentligen emot i Sverige respektive EU i stort? Vad innebär illegal invandring och vilka kan och får invandra till Sverige respektive EU legalt? Vad är arbetskraftsinvandring? Vad är anhöriginvandring? Kan vi alla resa fritt som turister runt om i världen? Dessa frågor rör såväl mänskliga rättigheter ur olika perspektiv som demografiska förhållanden, samhällsekonomi och integrationspolitik mm.

Jag läser i DN om hur Danmark satsar på hårdare gränskontroller. Argumenten bygger på att Danmark vill bekämpa brottsligheten och därför ska man bl.a. satsa på ny scanningaparatur som lätt avläser människokroppar, något som är viktigt i kampen mot den illegala invandringen i allmänhet och trafficking i synnerhet. I praktiken betyder det att EU:s fria rörlighet begränsas och Danmarks agerande är därför också ifrågasatt. Sedan länge har däremot rörligheten in i EU begränsats avsevärt och Medelhavet fungerar numer som en vallgrav mellan den rika och fattiga världen.

På olika sätt diskuteras just flyktingfrågor utifrån problemet illegala flyktingar, dvs. de som kommer i små gummibåtar över Medelhavet, de som saknar identitetshandlingar och som ofta framställs som lycksökare. Men vad är då en legal flykting? Det många inte känner till är att det i själva verket knappt går att vara legal flykting i praktiken annat än som kvotflykting. Denna kvot är mycket liten i förhållande till den betydligt större mängd människor som också har flyktingstatus. Det innebär i förlängningen att en betydande stor grupp som de facto uppfyller kraven för asyl om de bara får möjlighet att söka den på plats systematiskt hindras från att göra det av den enkla orsaken att de inte tillåts passera EU:s gränser.

Den enda möjligheten att komma in i EU och kunna söka asyl är därför oftast att man utsätter sig för livsfara och tvingas betala höga belopp till giriga smugglare. Flera flyktingar, t.ex. från Somalia kommer dessutom aldrig ens så långt. Det är nämligen så att Italien, före upproret i Libyen gjort upp med landets diktator Moammar Khadaffi om att denne ska bevaka landets gränser inåt, dvs. hindra människor från att fly och utnyttja sin, enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, exilrätt.

Det är idag också hart när omöjligt att få visum till EU från de länder där medborgare riskerar att förtryckas och förföljas på olika sätt, dvs. framför allt fattiga och odemokratiska länder. Hur många känner exempelvis till att en vanlig student från Indien som saknar förmögenhet, helt enkelt en vanlig lågkastig kille i någon av Indiens storstäder, vägras turistvisum till Sverige? Hur många vet att det faktiskt inte ens går att köpa en flygbiljett även om du har sparat ihop pengarna om du inte också har ett visum?

EU:s strängt bevakade gränser utåt tycker jag speglar en avskyvärd människosyn där ekonomiska intressen går före mänskliga rättigheter. Låt människor på flykt legalt passera EU:s gränser för att få möjlighet att pröva sin sak. Låt oss behandla flyktingar, från avskyvärda diktaturer där människor förvägras identitetshandlingar, på ett rättssäkert och humant sätt. Låt oss ha en flyktingpolitik där de juridiska rättigheterna också återspeglas i praktiken. Låt oss slippa vara med om tusentals skräckslagna människor på flykt som går en drunkningsdöd till mötes.

Någon kanske hävdar att vi då istället kommer att avslå ansökningar om asyl i större utsträckning och utvisa redan hårt drabbade människor. Ja, det tror tyvärr även jag, men då blir ärendena åtminstone mer synliga och flyktingar kommer bemötas rättssäkert. Det kan vidare öppna upp för en mer utvecklad diskussion om vårt gemensamma ansvar för en mer demokratisk värld.

Det är alltså en sanning med modifikation att det går att fly till Sverige lagligt. Det är inte sant att människor på flykt även om de sparat ihop till biljetten på ett självklart sätt kan sätta sig på planet, flyga hit och få sin sak prövad.

Slutligen vill jag tacka Frida Metso för hennes strålande och mycket informativa föreläsning om just dessa frågor vid Forum mot rasism i lördags.

Vi är alla individer

2011-05-15T02:11:00.000-07:00

I fredags var jag på studiebesök med en kollega och en trädgårdsklass på Sinnenas trädgård vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. För mig tillför sådana här studiebesök kunskaper som jag på ett utmärkt sätt kan använda mig av för att färga in programmålen i min undervisning, något jag gärna delar med mig av vid ett senare tillfälle.

Som en liten pärla ligger trädgården inklämd bakom Vasaparken - en oas som även är öppen för allmänheten i viss utsträckning. Alla trädgårdar sätter ju igång våra sinnen på olika sätt, men det som utmärker just Sinnenas trädgård är hur den är utformad för att vara tillgänglig för personer med olika former av funktionsnedsättningar.

Allt i trädgården är genomtänkt i minsta detalj så att t.ex rabatter och kryddbäddar ska vara i höjd med någon som sitter i rullstol eller inte kan böja sig ner för att plocka bär eller dylikt. Vid komposten tjärar trädgårdsmästaren handtagen av rep för att väcka minnen hos exempelvis dementa personer. Det lilla lusthuset är uppvärmt på vintern och det finns både platser för skugga och sol. Underlaget är också viktigt. Stenläggningen är anpassad för rullstolar och rullatorer, men det finns även små stigar in bland den prunkande växtligheten bestående av bl.a. fantastiska pionbuskar, ovanliga rhododendron och ett hav av kaukasiska förgätmigej. Det mjukare underlaget är utmärkt för personer som vill träna upp sin rörlighet. Längre bort i trädgården står en barr för personer som t.ex. är i ett tidigt skede av en rehabilitering.

Jag blev verkligen imponerad av det trädgårdsmästaren berättade, men det som rörde mig mest var helhetstanken på människan och de äldre i synnerhet, de som bor i äldreboendet till vilket Sinnenas trädgård hör. En sak som trädgårsmästaren återkom till är betydelsen av att verkligen leva tills livet tar slut. Den sista tiden i livet får inte bli en förvaring. Det var fantastiskt att höra om de fester av olika slag som anordnas under året. När någon fyller år firas det ordentligt och den hembakade tårtan smyckas, när säsongen tillåter med krasse och bär från trädgården. Här serveras portvin till kaffet och snaps till kräftorna. Trädgårdsmästaren berättade om dans kvällen lång och vikten av varierande typer av musik, för som han underströk, människor är olika och det som är bra för en person är det inte för en annan.

Visst är det självklart att vi alla är olika kan man tycka, men tyvärr är det inte alltid så självklart när det gäller barn, personer med funktionsnedsättningar eller äldre, framför allt dementa. För inte så länge sedan förnekades t.ex. äldre personer på olika äldreboenden ett gott glas vin till maten.

Trädgårdsmästaren betonade hela tiden de individuella behoven. Ofta finns en föreställning om att äldre människor inte vill annat än att bo hemma så länge det går, men det är också otroligt generaliserande. För vissa personer är det naturligtvis viktigt, men hela diskussionen blir befängd när man föser samman alla äldre i en grupp och definierar deras behov utifrån. Själv tror jag att jag skulle föredra ett bra äldreboende framför att bo kvar hemma ensam.

Det är otroligt viktigt att fundera på och diskutera hur vi tar tillvara funktionsnedsattas eller dementas behov. Utifrån vilka föreställningar gör vi det? Varför skulle man, bara för att man är till åren kommen, upphöra att älska god mat, en fet cigarr, en drink eller sex och ömhet för den delen?

I programmet Uppdrag granskning härom dagen tog man upp en skandal på ett äldreboende där en dement kvinna hade blivit "våldtagen" av en annan boende utan att kvinnans man omedelbart informerades. Vårdpersonalen som också just använde ordet våldtagen upptäckte kvinnan i mannens säng med byxorna nere. Hon slet då loss dem från varandra och tog tillbaka kvinnan till sitt hennes eget rum.

Självklart finns stora problem med att en dement person kan bli utnyttjad och det är naturligtvis fruktansvärt. Mannen hävdade att kvinnan inte hade visat något motstånd och jag kan hålla med om att ett sådant argument inte på ett enkelt sätt håller när kvinnan, som i det här fallet, är dement. Samtidigt kan man vända på resonemanget. Tänk om kvinnan faktiskt ville? Då kanske någon moraliskt hävdar att kvinnan faktiskt är gift. Ja, men utan att ge mig in i en diskussion om vad just jag tycker är moraliskt riktigt kan jag ändå undra om inte äldre oavsett om de är dementa eller ej bör ha samma rättigheter att vara otrogna om de skulle vilja? Problemet är naturligtvis att vi inte kan få reda på vad en dement person säkert hade velat.

Frågan är principiell och jag hävdar inte på något sätt att kvinnan ville vare sig det ena eller andra, men det finns ett problem och massor av dubbelmoral om man automatiskt utgår från att hon till och med blev våldtagen samtidigt som man öppet gör reklam för otrohetssiter och fria förhållanden av olika slag när det gäller yngre gifta par.

Vi är alla individer och jag minns fortfarande de gånger när jag som barn förutsattes gilla sådant jag absolut inte gillade bara för att jag var barn. För mig var det befriande att bli vuxen och myndig, fri inom ramarna att göra mina egna val. För mig är valet självklart, som Vasastadsbo tänker jag ställa mig i kö till äldreboendet vid Sabbatsberg och Sinnernas trädgård. Jag föddes på Sabbatsbergs sjukhus och kanske är det också där jag en gång ska få dö.

Åldersdiskriminering

2011-05-10T12:30:00.000-07:00

Är det verkligen så illa att det i stor utsträckning förekommer åldersdiskriminering på arbetsmarknaden och gäller det även inom skolan? Förbluffad hör jag på TV-nyheterna hur en man i 50-års åldern, som aldrig tidigare varit arbetslös berätta hur han sökt ett hundratal arbeten, kommit på intervju tre gånger och fortfarande står utan jobb. Nu har en vetenskaplig studie dessutom visat att det är betydligt svårare att få en anställning efter fyllda 45 år.

För ungefär ett år sedan såg jag i tunnelbanan hur en skola i Stockholm försökte locka elever med sitt budskap om att de satsade på unga lärare, ungefär som om själva ungdomen i sig ingick som en del i skolans marknadsföring.

Inte sällan hör jag hur man i olika diskussioner mer eller mindre likställer äldre lärare med förändringsobenägna samtidigt som yngre förmågor ses som nytänkare med en "roligare" undervisning etc. Oavsett vilken värdering man lägger i ord som förändringsobenägen, nytänkare och "rolig" så är det skrämmande hur vanligt det är med dessa grova generaliseringar utifrån åldersgrupp.

En annan intressant fråga är vilka egenskaper som efterfrågas rent generellt idag? Kan det vara så att egenskaper som mogen, erfaren, övervägd, eftertänksam och till och med bildad till viss del kan ha mist sin glans? Idag verkar egenskaper som snabbhet, skönhet, rolighet och ungdom eftersträvas i allt högre grad. Ytlig kunskap som kan användas i olika sammanhang verkar ibland premieras framför djup ämneskunskap. En idéspruta som inte ifrågasätter men initierar förändringar tycks många gånger föredras framför en "jobbig" person som visserligen också vill förändra om det behövs, men inte per automatik och alltid utifrån ett faktiskt problem som kan lösas alternativt med syftet att något som kan bli bättre.

Senast på en kurs för lärare om Ung företagsamhet lyftes fördelen med heterogena grupper fram. Olika egenskaper, kompetenser och erfarenheter behövs i en organisation. Mycket homogena grupper är sällan riktigt dynamiska. Förbryllad undrar jag därför storögt varför det tycks finnas en rädsla eller allmänt motstånd mot att anställa de lite äldre personerna. Vad tror du?

En inkluderande kunskapsskola

2011-05-09T12:15:00.000-07:00

En fråga som jag länge funderat på utifrån min roll som lärare och förälder är hur skolan kan bli mer inkluderande utan att sänka nivån på undervisningen allmänt sett, samtidigt som högpresterande elever tillåts utmanas och nå allt högre resultat utifrån sin kunskapsnivå. Kan Socialdemokraternas tidigare slogan att "alla ska med" få en ny innebörd långt från jantelag, likriktning och betygsinflation?

Det är framför allt två frågor som jag tycker är viktiga att ställa i sammanhanget. För det första undrar jag om elever som har det mindre förspänt beträffande studieteknik, språk och tänkande har bättre eller sämre förutsättningar att lyckas på en skola med gott renommé som exempelvis Franska skolan än en medelmåttig kommunal skola? För det andra frågar jag mig vilka konsekvenser det får för just denna elevgrupp jämfört med andra om de inte successivt under sin studiegång utmanas i tillräcklig utsträckning när det gäller tänkande eller språklig utveckling?

I bloggen Metabolism påminner Janis oss om att det är samma elever vi alla lärare arbetar med fast i olika stadier. Det är otroligt viktigt att ha i åtanke, inte minst när det gäller elevens rätt till progression. Vad bör eleven ha med sig från grundskolan för att kunna klara av gymnasiet och vad bör eleven lära sig på gymnasiet för att klara högre studier? Hur kommer vi åt själva progressionen? Hur ser vi att eleven verkligen har utvecklat sitt lärande och inte bara proppats med ett innehåll som lika snabbt glöms bort? Hur utmanar vi eleven och rustar denne för nästa steg i livsprocessen?

Som lärare på gymnasiet är jag i min undervisning naturligtvis beroende av den kunskap eleven fått med sig från grundskolan. På liknande sätt påverkas studentens möjlighet att klara av en högre utbildning av vad h*n får med sig efter avslutad kurs hos mig. Självklart bör en lärare inte lägga ribban så högt att undervisningen sker långt över huvudet på eleven eller att eleven inte kan tillgodogöra sig de läromedel som används. Samtidigt måste en gymnasiekurs vara just en gymnasiekurs. Här finns ett problem om eleven inte fått utmanas tillräckligt i grundskolan. Det är också de elever som har det minst förspänt som förlorar mest om de inte tillåts utvecklas stegvis i sitt språk och i sitt tänkande.

Johan Kant för en mycket intressant diskussion om vikten av den kognitiva utvecklingen och tankens kraft på sin blogg. Vilka konsekvenser får elevers bristande språkkunskaper när det gäller de olika ämnena i skolan och utmanas eleven att utveckla sitt tänkande? Även Jan Lenander reflekterar kring det viktiga begreppet progression och här finns också en hel del intressanta infallsvinklar bland kommentarerna.

Som jag tidigare skrivit om anser jag att fakta blir meningsfulla allteftersom de växer in i, för eleven, ständigt nya kontexter som successivt ökar förståelsen och tillför nya insikter. Utan att utmana elevens tänkande och försäkra sig om att eleven har den förförståelse som behövs för nästkommande moment så riskerar eleven att uppleva de fakta h*n lär sig som ganska meningslösa. Det är ändå inte det värsta utan det som jag ser som oförlåtligt är hur elever som inte fått utveckla sitt språk och tänkande i värsta fall kan tappa tron på sig själva och sina drömmar.

Tänkande är något som Kant så riktigt påpekar går att utveckla. Såväl ett utvecklat språk som förmågan att vidga tankeförmågan är färdigheter som många elever till stor del får med sig hemifrån, något många lärare ofta utgår ifrån, i synnerhet på skolor med flera studiemotiverade elever. Elever som saknar dessa färdigheter och inte alltid anses passa in i "elitskolorna" skulle kunna uppmuntras och utvecklas med hjälp av de andra eleverna och på så sätt få möjlighet att ta del av deras språk, sociala koder och studieteknik. Jag vill så gärna tro det, men min erfarenhet säger delvis något annat.

Den som saknar språkliga verktyg tenderar att i högre utsträckning ses som trög, långsam och lat, i synnerhet på en skola där dessa elever är i minoritet. Elever med starka föräldrar får ofta fördelar om än informellt. Mycket stort föräldraengagemang förutsätts på dessa skolor och bildade föräldrar är näst intill en förutsättning för att hänga med.

Slutligen undrar jag därför vad som avgör kvaliteten på en skola och vilka egenskaper, förmågor och kompetenser en riktigt skicklig lärare bör ha? Är det verkligen de så kallade bra skolorna som faktiskt är bäst? Progressionen är ju relativ i förhållande till utgångsläget. Det gäller att se den, följa upp den, ge feedback och utveckla vidare.

Ociviliserad lydnad

2011-05-04T23:02:00.000-07:00

Jag har under en tid funderat kring lydnad och vad det står för. I flera bloggar har vi lärare uppmanats till att bli lite mer olydiga och själv problematiserade jag härom dagen frågan om civil olydnad. Återkommande har jag också fört en diskussion om demokrati i skolan och tolkningen av skolans värdegrund. Jag har bland annat diskuterat vikten av kritiska elever som vågar gå mot strömmen, tänka bakvänt och ifrågasätta och hur denna typ av elever ibland, allt för ofta, ses som besvärliga i skolan. Vill lärare ha lydiga elever? Vad lägger vi i begreppet lydig och är det så att lärare, mer än andra yrkesgrupper är just lydiga?

Lydnad i en positiv bemärkelse är ju viktig och kan stå för att man följer regler, riktlinjer eller olika ledare utifrån demokratiskt fattade beslut och ramverk, men när vi lyder blint utan att tänka själva och utan att göra avvägda etiska val ens inom ramen för olika regelverk så är vi enligt min uppfattning fel ute.

Ett "välartat" barn förväntas lyda sina förälder, eftersom föräldern har levt längre och på det stora hela vet vad som är bäst för barnet. Samtidigt finns det ofta ett stort problem när det gäller tanken på den förnuftiga familjen, en tanke som ytterst har sina rötter i den romerska idén om den gode familjefadern - bonus pater familias - patriarken. Alla familjer är nämligen inte förnuftiga i bemärkelsen att de värnar om barnens bästa. Det finns oändligt många situationer när ett barn borde vara olydig istället för lydigt lojal. Vad får till exempel lydnad för konsekvens när föräldern inte handlar utifrån sitt barns bästa för ögonen, när föräldern kanske till och med bryter mot lagen och kränker barnet på olika sätt? Vilka följder får det vidare om andra vuxna i samhället automatiskt och mot barnets vilja lydigt vänder sig till föräldern i tron att denne handlar utifrån sitt barns bästa?

Lydnad, som jag ser det måste alltid sättas i relation till något som är rätt eller fel, etiskt eller juridiskt. Lydnad och olydnad handlar till stor del om civilisation och personligt ansvar såväl när det gäller att upprätthålla normer, regler och kulturella värden som att ifrågasätta desamma och kanske till och med bryta mot dem när enskilda människor far riktigt illa. Vem ska företräda barnets rättigheter om eller när till och med de sociala myndigheterna hellre ser till förälderns rätt till sitt barn än tvärtom? Se Helena von Schantz. Vem ska eleven vända sig till ifall h*n blivit utsatt för exempelvis mobbning av en lärare om h*n vet att alla lärare håller varandra om ryggen?

Utifrån vad jag erfarit - sett, läst och hört vill jag istället för civil olydnad vända på begreppet och här tala om en ociviliserad lydnad. Det kan handla om en acceptans av kränkningar mot barn på grund av förälderns rätt till sin religion eller sin kultur. Det kan handla om att det plötsligt är okej att utsätta barn för direkt fara på grund av att föräldern är utvisningshotad. Det kan handla om lögner som accepteras som sanna på grund av att ingen tidigare har protesterat eller att man kort och gott följer strömmen, trots att man vet att någon far illa, för att man är feg och rädd.

Härom dagen togs ett beslut om att utvisa två barn tillsammans med sin psykiskt sjuka mor och med hot mot barnens liv. Så länge familjen uppehöll sig i Sverige var de båda barnen omhändertagna av de sociala myndigheterna, men efter beslutet om utvisning är tydligen barnens bästa inte längre intressant. Hur kan vi i Sverige, som skrivit under och dessutom anpassat vår lagstiftning till barnkonventionen, handla så regelvidrigt och ändå paradoxalt nog i enlighet med rådande lag? Är alla barn verkligen lika mycket värda ens i teorin? Vad tycker du?

Sköna maj välkommen!

2011-05-01T11:08:00.000-07:00

Sköna maj

Sköna maj is licensed under a Creative Commons Erkännande-DelaLika 3.0 Unported License.

När jag var tonåring älskade jag hösten, för på hösten kunde man få vara deppig i lugn och ro. Idag ser det annorlunda ut, idag älskar jag våren. Våren symboliserar hopp och förväntan. Våren visar vägen mot ljuset, grönskan, värmen och vilan.

För mig får våren stå som symbol för en förväntan, om än lite darrande, men ändå en förväntan om en skola som bevarar det som är bra och ändrar det som är mindre bra till det bättre. För mig får våren symbolisera en kamp för en mer likvärdig skola, en kamp för de som inte har det lika förspänt, en lust till skapande, till ny insikt, till möten och till förändring. Ja till förändring eftersom även det som bevaras måste förändras i ständigt nya kontexter.

Våren får inspirera fler lärare att delta i debatten och att berätta om såväl bra erfarenheter som dåliga. Våren får inspirera till åtgärder värda namnet, till kunskap och inte bara betyg, till lust till hårt arbete som ger glädje och resultat.

Visst gör det ont när knoppar brister, men välkommen ändå sköna maj!

Reflektioner kring betygsinflation

2011-04-27T02:39:00.000-07:00

I söndagens SvD tar Pj Anders Linder upp frågan om betygsinflation, ett ämne som är ständigt aktuellt och ett dilemma som i hög utsträckning tycks följa i spåren av de målstyrda betygen. Självklart finns det en mängd andra orsaker som jag väljer att inte ta upp i just det här inlägget.

Plura tar i sin blogg upp betygsinflation utifrån ett flertal intressanta infallsvinklar och jag vill gärna spinna vidare på temat och på hans tankar. Jag vill ta upp diskussionen om betygsinflation i tre delar som handlar om utvärdering av kunskap, styrdokumenten samt lärares kompetens att sätta betyg.

En vanlig tanke kring en lösning på problemet med betygsinflation är fler nationella/centrala prov, i större utsträcknting granskning av hur lärare rättar nationella/centrala prov och oberoende rättningar av nationella/centrala prov. Som lärare i historia och samhällskunskap är de kommande centrala proven i mina ämnen efterlängtade. Proven ger en grund för mig som lärare att åtminstone sätta mer likvärdiga betyg och de fungerar även diagnostiskt såtillvida att de visar en generell kunskapsnivå. Däremot köper jag inte dessa prov som en frälsningslära. Betygsunderlaget under en hel kurs utgör så mycket mer än några enstaka prov och det visar så många olika färdigheter och varierande kunskapsinnehåll. Betygsunderlaget visar även elevens kunskapsutveckling.

När det gäller utvärdering av kunskap handlar det dels om konsten att som lärare utforma prov och andra redovisningssätt för att i möjligaste mån komma åt och se det eleven har lärt sig, dels handlar det om elevens möjlighet att visa vad h*n faktiskt kan och lärt sig. Är det elevens kunskap vi mäter eller något annat såsom exempelvis flit? Betyder det faktum att man bankat in vissa fakta kortsitktigt att man kan dem? Ska man till exempel kunna förvänta sig att man kommer ihåg samma fakta åtminstone i slutet av samma kurs? Går det att på ett bra sätt mäta analytisk förmåga på ett skriftligt prov och i så fall hur? Dessa frågor måste varje lärare ställa sig. De betyg vi skriver under ger ju faktiskt behörighet till nästa nivå i utbildningssystemet. Flit och potential är inte desamma som kunskap och färdigheter.

Jag håller inte helt med Plura om att prov inte kan visa kvaliteter som återfinns i kriterierna för betyg högre än godkänt. Däremot ska man enligt mig vara försiktig och inte överskatta just den del som provresultaten visar. De resultateten bör sättas in i ett större sammanhang.

Vidare är det en konst i sig att skriva prov, framför allt för någon som saknar koder, språk och rutiner hemifrån. Jag har i ett tidigare inlägg tagit upp frågan och menar att skolan har ett stort ansvar i att lära eleven studieteknik såsom att faktiskt kunna förmedla en analys i en strukturerad text. Det är ett ansvar att möjliggöra för elever att visa vad de lärt sig. Mot bakgrund av diskussionen om killars respektive tjejers förutsättningar i skolan, se Christer magister, Mats Ohlsson och Helena von Schantz bland flera, så är detta att få korn på och frigöra elevens kunskap otroligt viktigt. Det gäller naturligtvis också olika typer av elevgrupper i stort. Det handlar om att som lärare vidga sitt eget synfält och sina tolkningsramar. Det handlar om att fånga upp, inspirera på olika sätt och variera såväl undervisning som utvärderingssätt. En viktig fråga är därför om inte för låga betyg sätts på vissa elever samtidigt som en del av de höga betygen inte alltid speglar faktisk kunskap i förhållande till mål och betygskriterier.

Beträffande styrdokumenten kan jag inte annat än hålla med Plura. Med målstyrda betyg är det otroligt viktigt att såväl mål som betygskriterier är så tydliga som möjligt. Här ser jag ingen som helst motsättning mellan friheten att utforma en kurs utifrån programmål och elevgrupp å ena sidan och en mer likvärdig betygssättning å andra sidan. Trots att ämnesplaner och betygskriterier har blivit tydligare i gy11 så finns det naturligtvis även mycket kvar att önska, framför allt när det gäller de nya betygskriterierna. En orsak till betygsinflation i förhållande till de målstyrda betygen som ofta framförs är att det inte finns någon kvot för hur många MVG man kan sätta. Jag skulle vilja vända på resonemanget och säga att det även innebär att kanske inte någon i klassen uppnår ett högre betyg än G. En annan viktig aspekt är också att betygsinlfation faktiskt också handlar om att kraven för godkänd nivå successivt har sjunkit i praktiken.

Plura tar också upp lärares kompetens eller snarare brist på kompetens att sätta betyg och trots att jag tycker att det målats upp en nidbild av lärarutbildningen generellt och att det säger mer om studenten om h*n klarar sig genom att läsa på baksidan av kursboken så är det ändå ett faktum att kursen i betygsättning åtminstone var frivillig på gymnasielärarprogrammet år 2 000. Jag skulle vilja säga paradoxalt nog, eftersom förmågan att sätta målstyrda betyg, speciellt om de är allmänt skrivna, kräver betydande ansvar av och kunskap hos läraren.

Avslutningsvis vill jag, liksom Helena von Schantz slå ett slag för en ny form av studentexamen, en examen som visar vad man de facto kan efter avslutad utbildning. De nya yrkesexamina med ett tydligt krav på exempelvis ett godkänt betyg i det gymnasiearbete som är tänkt att sätta prov på yrkesskicklighet är ett steg i rätt riktning.

Civilkurage i påskens tid

2011-04-23T01:29:00.000-07:00

Igår var det långfredag. Min dotter gav uttryck för att hon inte tycker om att de dödade Jesus och frågade mig om det har hänt i verkligheten. Det blev en fin diskussion om tro och vetande, om hur människan samtidigt är mycket god och mycket ond. Vi gick in i Gustav Vasa kyrka för att tända ett ljus. Det var gudstjänst så vi stannade utanför glasdörrarna och kikade in i en kyrkosal klädd i svart.

Jag har funderat en del kring hur jag ser på påsken och för mig står den för mod, kärlek och hopp. Oavsett om man tror eller ej så tycker jag att Jesus kan stå som symbol för civilkurage, för någon som står upp för det som är rätt och till och med tar de hemska konsekvenserna av det. Det är nämligen så att det ofta får följder när man står upp för de svaga eller sätter ord på det man tycker är etiskt riktigt även fast alla i samma rum eller andra sammanhang är emot en. Det krävs civilkurage.

Helena von Schantz understryker ofta vikten av mod och att våga stå upp för de svaga. I sin blogg tar hon återkommande upp betydelsen av att föregå med gott exempel, inte minst när det gäller att handla demokratiskt. Med ett tydligt elevfokus understryker hon i sitt senaste inlägg vikten av kollegialitet. Det krävs mod att till exempel sätta elevens intressen framför sina egna. Det kan handla om att lärarfacken inte bör motarbeta varandra och/eller att vara tydlig gentemot sina kollegor om vad man upplever är orättvist eller fel och vilket bör tilläggas även ta emot kritik. Det som kan tolkas som illojalt kan snarare handla om att tillsammans hjälpa och stötta varandra för elevens bästa.

Tyvärr finns det en fara med konflikträdsla rent generellt. Många gånger är konflikträdslan obefogad, men man ska också alltid vara medveten om att konflikträdsla ofta handlar om avvägningen mellan vad man kan vinna och vad man de facto kan förlora. Vilka risker är man beredd att ta i förhållande till eventuella konsekvenser? Är man beredd att stå tillbaka när det gäller löneförhöjning eller karriärsmöjligheter? Är man till och med beredd att bli av med jobbet? Är man beredd att bli "svartmålad" av viktiga personer/grupper? Är man beredd att utstå faktiska hot mm?

Jesus var beredd och han gick ända in i döden. Människor med ett sådant enormt civilkurage finns flera exempel på genom historien - allt från Wallenberg till Ghandi, Luther King och Rabin.

Igår när jag, min man och dotter satt i solen under almarna i Kungsträdgården kom vi att prata om civil olydnad med tanke på de kravaller som ägt rum på 60-talet när det beslutades att almarna skulle sågas ner. Civil olydnad handlar om att man inte accepterar demokratiskt fattade beslut och det finns därmed ett problem med ett sådant agerande. Samtidigt är frågan om civil olydnad intressant, inte minst när det gäller mänskliga rättigheter. Har vi ett ansvar mot våra medmänniskor som sträcker sig över de beslut som fattas politiskt? Vad är mest kriminellt, att gömma flyktingar som riskerar sina liv om de återvänder till hemlandet eller att skicka tillbaka dem? I likhet med Stefan Einhorn hävdar även jag att det finns så många situationer i livet som på olika sätt tvingar en att ta beslut baserade på etiska avvägningar som ibland till och med går emot regelverket. Han ger som chefsläkare ett antal exempel på sådana avvägningar.

I en representativ demokrati som vår egen bör vi ändå fundera kring vilket ansvar vi, som överlåtit besluten åt andra har. Vad tycker du?

När fakta blir meningsfulla

2011-04-19T02:37:00.000-07:00

I fredags var det påskavslutning på min dotters skola. Hon går i tredje klass och barnen hade förberett små föreställningar och framträdanden som vi föräldrar fick njuta av. Den här dagen fick vi också ta hem de arbetshäften och annat som eleverna hade arbetat med i det senaste temaarbetet i SO. De hade bland annat gjort vikingahäften, små modeller av runstenar och dockor som föreställer bronsåldersmänniskor.

I dörren, på väg hem och med magen full av kaffe och hembakade kakor säger jag skämtsamt till en av lärarna: "Jag hoppas att hon kommer ihåg något om vikingatiden när hon kommer till gymnasiet". Det var absolut inte illa menat och det förstod även läraren, men frågan är intressant och ytterst relevant.

Christer magister skriver på sin blogg om meningslöst rabblande av fakta. Kan kunskap vara meningslös? Jag säger ja i viss mån, åtminstone kan den ligga latent ganska länge. Faktakunskap är viktig, men den måste sättas in i ett sammanhang, i olika nya sammanhang - sammanhang som har en mening. Som hermenutiker handlar det om kontexter som ständigt omprövas och vidgar förståelsen. Samma fakta kan få olika innebörd beroende på just sammanhanget. Därför handlar det om att exempelvis lyfta fram vikingarna lite då och då, inte släppa dem i trean för att nämna dem kort i en historia A-kurs på gymnasiet. Det handlar om att levandegöra historien i nuet, koppla tidsepoker till konst, litteratur och politik mm. Det handlar också om att diskutera nya perspektiv.

Själv deltog jag för några år sedan i en intressant guidning med queerperspektiv av vikingautställningen på Historiska museet i Stockholm. Andra intressanta perspektiv på vikingatiden kan dessa frågor väcka: Hur brukas historien om vikingar? Vad är nypaganism och varför appellerar den till flera människor just nu? Vilka förändringar respektive vilken kontinuitet står vikingatiden för?

Då kanske någon frågar sig om det är viktigt att veta massa fakta om vikingar redan i tredje klass för att ta till sig de andra perspektiven senare. Jag svarar att det är det och att fakta och förståelse hänger samman och utvecklas successivt. Det finns alltid intressanta frågor och kopplingar man kan ta vara på både som förälder, vän och lärare. Gammal fakta kompletteras av ständiga nya fakta, som sätts in i nya vidgade sammanhang. Jag tror det är viktigt att ha en förförståelse med olika fakta som grund. För mig handlar det om att fråga sig vilka fakta som är viktiga att lära sig och varför och att sedan göra faktakunskapen meningsfull.

Ett sätt att göra kunskap meningsfull är att, som flera lärare redan gör, koppla ämnesinnehåll till andra ämnesområden även på högstadiet och gymnasiet. Låt redan inlärd kunskap, elevens erfarenheter och intressen och ny vidgad kunskap skapa en meningsfylld helhet som vidare väcker nyfikenhet och nya frågor.

Flera skolor har temaprogram och exempelvis Vittra arbetar med casemetodik. Samtidigt kräver temarbeten av olika slag stor kunskap hos de undervisande lärarna om de ska hålla hög kvalitet, kunskap som finns samlad i lärarkåren fast kanske inte hos den enskilde ämnesläraren. Jan Lenander diskuterar intressanta möjligheter på sin blogg.

Växa med ansvar - en mänsklig rättighet

2011-04-16T00:25:00.000-07:00

I måndags hörde jag om en elev på en skola som betonade vikten av att få förtroende för en uppgift och om rätten att misslyckas. I just den elevens fall hade läroprocessen lett till ett misstag som, vad jag förstår fått ganska stora ekonomiska konsekvenser. Det faktum att misstag, så länge de inte utgör fara, kan inträffa ingår i detta fall i skolans kalkyl. Den berörda eleven hade upplevt att h*n lärt sig otroligt mycket både genom de höga förväntningar som ställdes på honom/henne, det ansvar h*n tilldelats och på grund av den tolerans för de misstag som skett.

Ansvar och yrkesskicklighet är något man växer in i och ansvar är dessutom något man enbart kan lära sig om man tilldelas det. När man vidare ger någon ansvar och har högt ställda förväntningar på en person bör det finnas en marginal för att något kan gå snett eller att eleven inte når riktigt ända fram. Det finns ju ett ordspråk som lyder ungefär: "Om du siktar mot stjärnorna så ökar du chansen att i alla fall hamna över grantopparna".

Varför tar jag då upp detta? I skoldebatten talas det återkommande om ansvarsfördelning, inte minst när det gäller den nya skollagen. Det är bra att lärare, skolledning och huvudmän får ett tydligare elevfokus och att elvevens rätt till lärande och därmed kunskap kommer under lupp. Det jag däremot reagerar på är de upprörda röster som höjs så fort man betonar elevens skyldigheter. I den diskussionen gör man heller sällan skillnad mellan exempelvis grundskolan och gymnasiet eller vilken åldersgrupp man avser. Det är en väsentlig skillnad mellan att undervisa en fjortonåring och en myndig elev. Självklart bör krav och förväntningar växa successivt och det är vi vuxna som ska hjälpa våra unga att växa in i det ansvar som förväntas av dem.

Jag vill vända på resonemanget och tala om elevens rätt till ansvar och jag vill öppna upp en diskussion om var gränsen mellan curling och hjälp till ansvarstagande går. Jag tycker mig allt oftare se hur vuxna gör barn/ungdomar/elever en björntjänst genom att faktiskt hindra deras utveckling genom att ta bort deras eget ansvar, ta bort förväntningar på dem och ensidigt lägga allt ansvar på andra. Det mest paradoxala är att det är de barn/ungdomar/elever som redan är svikna och socialt marginaliserade av olika anledningar som behöver rätten till ansvar mest.

Rättigheter och skyldigheter hänger samman och ansvar är en mänsklig rättighet och därmed även allas vår skyldighet.

Lärarens makt och utsatthet

2011-04-10T09:45:00.000-07:00

Maciej Zaremba tar upp det i sin artikel i DN och jag själv har hört om liknande händelser - en lärare anklagas av en elev och blir automatiskt avstängd utan att en ordentlig utredning görs, något som berör lärares utsatthet och rättslöshet. Den omvända situationen där lärare faktiskt missbrukar sin makt och till exempel ofredar en elev och tillåts fortsätta arbeta kännetecknas givetvis också den av samma rättslöshet.

Jag har ofta reagerat på att lärarrollen oftast diskuteras antingen utifrån den maktposition läraren har i förhållande till eleven eller den utsatthet läraren har såsom ensam vuxen i klassrummet och utan ordentliga befogenheter att ta tag i situationer som spårar ur. Rättssäkerhet är en viktig fråga i skoldebatten och handlar både om elevens och lärarens rättssäkerhet. Jag efterlyser en diskussion där lärares makt och utsatthet tas upp i ett och samma sammanhang, för det är ju så vår situation ser ut. Frågor som är intressanta att diskutera är avvägningar som läraren tvingas göra och hur olika situationer där kränkningar sker bör utredas.

Hur kommer man åt en lärare som utnyttjar sin position oavsett om det handlar om favorisering, orättvist satta betyg eller ofredande av olika slag? Hur och vem ska definiera vad en lärares kränkning av en elev är? Var går gränsen för hur illa en elev får uppföra sig mot en lärare? Framför allt undrar jag vem eller vilka som har bevisbördan och hur en rättvis och oberoende utredning kan se ut i enskilda fall.

Vilket kunskapssamhälle vill vi ha?

2011-04-04T13:49:00.000-07:00

I dagens SvD läser jag om hur tigertrenden utmanar curlingföräldern och det jag läser väcker en hel del tankar och känslor. Amerikanskan Amy Choa har startat en het debatt på andra sidan Atlanten. Debatten är föranledd av Choas berättelse om hur hon uppfostrat sina båda döttrar och det är den hårda vägen som gäller - mycket högt ställda krav på studier och pianoläxor i kombination med förbud mot lek och annat fritt skapande. Den väckta debatten handlar i ett vidare avseende också om hur Kina börjar gå om Västvärlden och det hot detta medför.

Visst handlar reportaget i SvD om de två ytterligheter som Amy Choas uppfostran och den överbeskyddande curlingmentaliteten utgör, men i förlängningen handlar det också om kunskapssamhället som sådant och om välfärd. Vilket kunskapssamhälle vill vi ha? Vilken kunskap behövs i ett kunskapssamhälle och vilket pris är vi i så fall beredda att betala? Vad är egentligen välfärd?

Ofta framförs hur effektivt det kinesiska samhället är och den snabba utvecklingen i flera av de asiatiska länderna i jämförelse med de flesta samhällena här i väst. Ett argument är att asiater är mer kreativa. De utvecklar både sin egen kultur, och lär sig dessutom mer om Västvälden. Européer och amerikaner däremot utgår istället ensidigt från sin egen kultursfär samt lever på minnen från fornstora dagar snarare än handlar framåtriktat. Se Fredrik Härén.

Den kreativitet och möjlighet att tänka och se utanför de egna ramarna som Härén tar upp är viktiga egenskaper och förmågor i ett kunskapssamhälle. Men det finns även en baksida med den konkurrensinriktade drillning som är mycket vanlig i flera asiatiska länder. Själv blir jag, Choas äldsta dotters försvar av sin mors uppfostran till trots, mycket beklämd när jag läser reportaget. Jag är oändligt tacksam att jag själv fick växa upp här i Sverige med en förhållandevis fri uppfostran. Jag är rörande ense med David Brook från New York Times när han säger:

”Att öva ett musikstycke i fyra timmar kräver koncentration, men det är inte tillnärmelsevis så kognitivt utmanande som en övernattning med 14-åriga flickor. Att hantera statusrivalitet, gruppdynamik, sociala normer och skillnaden mellan jaget och gruppen – dessa och andra sociala utmaningar kräver sociala färdigheter av ett slag som överträffar vilka intensivstudier som helst.”

För mig väcker Brooks uttalande frågan om vilka färdigheter som behövs i ett kunskapssamhälle. I ett kunskapssamhälle efterfrågas självklart sammansatta kunskaper och färdigheter. Det handlar å ena sidan om att i ett demokratiskt samhälle ha högt i tak för oliktänkande och om att fostra ansvarstagande medborgare som i samspel med andra samt efter moget övervägande tar de initiativ som behövs i ett demokratisk kunskapssamhälle som står sig i konkurrensen. Å andra sidan handlar det samtidigt om att inte luta sig tillbaka, tro att någon annan utför jobbet och replikera andras kreativa lösningar. Här handlar det om att skapa ett ännu mer kreativt klimat i skolan och låta undervisningen ligga i fas med den övriga utvecklingen i samhället, inte minst den tekniska. Se tidigare inlägg. Mot bakgrund av detta är det intressant att nyansera diskussionen om kunskapssamhället och kunskapsskolan.

Nästa år startar ett antal spetsklasser i den svenska grundskolan. Det har väckt starka känslor. Bland annat Socialdemokraternas talesperson i utbildningsfrågor Mikael Damberg pekar på risken att elever tidigt sorteras ut. En intressant fråga är då vad Damberg menar med utsortering. Kommer resurser flyttas från redan utsatta elever till de nya elitklasserna? Får vi vinnare och förlorare eller får vi bara vinnare fast på olika nivåer? En intressant liknelse som ofta görs är den mellan teoretiska spetsklasser å ena sidan och den med de musik och idrottsskolor/klasser som sedan länge funnits å andra sidan. På Adolf Fredriks musikskola i Stockholm söker man redan i tredje klass och många många är de barn som inte kommer in. Varför är den utsorteringen okej men inte när det gäller teoretiska spetsklasser?

Jag håller med Plura som i sin blogg vänder på begreppen. Han frågar sig vilken skada det kan göra att begåvade elever får utveckla det de är duktiga på och det de tycker är roligt. Är det inte ett slöseri på begåvningar att inte frigöra och utveckla dessa frågar han sig.

Jag tycker det är synnerligen viktigt att frågan om elitklasser på högstadiet sätts in i ett sammanhang. Det handlar om att syna såväl för- som nackdelar och se till att utfallet blir bra för eleven. Den begåvade eleven ska få utvecklas och utveckla sin kreativitet, sitt intresse och sin begåvning. Allt för ofta bromsas de begåvade eleverna och tillåts inte odla sin teoretiska begåvning. Om eleven däremot far illa är jag inte med. Priset av ett kunskapssamhälle får inte bli ett samhälle där människor lider eller där demokratin blir satt på undantag.

Av erfarenhet vet jag att det finns många föräldrar som likt Amy Chua är beredda att pressa sina barn alltför hårt mot deras vilja. Då menar jag inte en positiv och välmenad "knuff" från förälderns sida. Det finns också en fara om specialiseringen blir hindrande för eleven, t.ex stänger dörrar som annars skulle finnas. Per Moosavi, före detta student i en elitklass på Danderyds gymnasium, väcker också vissa funderingar. I vilken ålder får man ett eget driv? När vet man vad man vill bli? Kan man som exceptionellt duktig elev faktiskt ändå utvecklas ordentligt i en vanlig klass? Se även Christer Magisters inlägg.

Jag har tidigare skrivit om min syn på elitklasser och där väckt frågor om vilken typ av kunskap vi premierar och vilken kunskap ett demokratiskt kunskaps- och välfärdssamhälle behöver. Vad tycker du?

Mötas eller inte mötas det är frågan

2011-03-28T13:55:00.000-07:00

Om någon frågar mig vad jag tycker är både roligt och viktigt skulle jag tveklöst svara kommunikation. Det är något som är centralt för mig, något som för vidare, något som berikar och något som vi ser spränger gränser och till och med får diktaturer på fall.

kommunikation är å ena sidan så lätt, speciellt idag då så många medier möjliggör olika möten. Å andra sidan är kommunikation också något oerhört svårt. Det bygger på att avsändaren kan sätta ord på det h*n verkligen menar samtidigt som kommunikationen förutsätter att mottagaren också förstår utifrån sin tolkningsram. Det finns också en fara i att vissa mottagare inte riktigt försöker förstå avsändaren på grund av att innebörder i begrepp och dylikt är ideologiskt värdeladdade. På så vis väljer ibland en del debattörer att missförstå t.ex. en skribents definition och åter andra tar monopol på positivt värdeladdade ord.

Här följer några begrepp som jag tycker tydligt visar hur olika personer förstår innebörden av aktuella ord olika:

Katederundervisning kan för vissa som mig själv betyda en undervisning som inbegriper alla elever, som innebär delaktighet och som också är varierad. För andra står det för en auktoritär undervisning utan delaktighet och utan demokratiska arbetsformer.

Omsorg på förskolan kan för vissa innebära ren förvaring där personalens främsta uppgift är att byta blöjor och se till att barnen får mat och för någon annan kan det utöver detta förhoppningsvis också innebära att man tror på barns fria lek och lust att lära.

Handledning kan för vissa främst betyda att man som läraren släpper även mycket unga elever till att göra fördjupningsarbeten under fria former, gärna i grupp och utan att de får ordentlig hjälp eller uppföljning av en lärare. Tyvärr har det varit och är fortfarande vanligt förekommande i skolan. För andra personer betyder handledning främst något seriöst och en hjälp för eleven att lära sig arbeta självständigt och som en övning inför exempelvis universitetsstudier.

Flum används även det flitigt och ofta har det en negativ klang. Samtidigt kan det som andra menar med flum faktiskt vara något som utvecklar eget ansvar och självständigt tänkande. Som exempel kan nämnas studenter på universitetet som menar att ett seminarium är flummigt bara för att läraren inte har några färdiga svar. Motsvarande upplevelser av flum finns hos gymnasieelever som förväntas reflektera kring värdefrågor. Sammanhanget är alltså otroligt väsentligt och ord lösryckt ur detta sammanhang och när de används som slagord i debatten kan bli missvisande.

Det är viktigt och ibland svårt att definiera vad man själv menar med ett begrepp, för det är aldrig självklart för mottagaren. De flesta av oss har någon form av känslomässig och ideologisk uppfattning när det gäller värdeladdade ord. Jag själv hamnar i den fällan, inte minst när det gäller frågor om rasism och främlingsfientlighet mm. Som tur är så brukar sådana missuppfattningar redas ut såväl här i bloggosfären som i andra medier. Genom en rak och enkel fråga från mottagaren kan man få möjlighet att precisera vad man menar och kanske ompröva sina egna definitioner. Faran ligger i att utgå från vad någon annan menar med t.ex. ett begrepp utifrån sin egen definition utan att ta reda på vad avsändaren menar

Talar vi ibland förbi varandra? Väljer vi ibland att inte förstå avsändaren? Använder vi andras uttalanden felaktigt för våra egna syften? Tenderar vi att vända oss till och lyssna på likasinnade i större utsträckning än människor med andra uppfattningar? Vad tycker du?

Läraryrket, ett uppdrag att problematisera

2011-03-27T02:34:00.000-07:00

Frågan om lärarprofessionen på olika sätt har blivit än mer aktuell med tanke på de genomgripande reformer som görs just nu och som kommer att börja implementeras redan i höst. Jag tänker på den nya skollagen, Lgr 11 och Gy 11 med nya ämnesplaner, fler nationella prov, högre krav på behörighet till gymnasium och högskola och ett helt nytt betygssystem. Men jag tänker naturligtvis också på tydligare karriärsvägar för lärare, såsom de nya bestämmelserna om lärarlegitimation och lektorstjänster. Dessa stora förändringar öppnar naturligtvis upp för ytterligare frågor och ett behov av att synliggöra de problem och styrkor som redan finns i skolan idag.

Jan Lenander väcker en del intressanta frågeställningar kring läraryrket såsom

I vilken mån ska lärare vara specialiserade eller generalister?
Är skolans största brist pedagogiken, didaktiken eller ämneskompetensen?
Vad kan uppnås med nya organisationsformer och undervisningformer

Lenander lyfter fram vikten av lärares olika kompetenser och prioriterade undervisningssätt mm och pekar på hur dessa olikheter kompletterar varandra och på så vis höjer den totala kvaliteten. I likhet med Lenander vill även jag understryka vikten av gedigna ämneskunskaper som en förutsättning för det vidare didaktiska och pedagogiska arbetet. En god undervisning är sammansatt och kräver olika kompetenser.

Förändringarna i skolan kommer på olika sätt tydliggöra läraryrket och avgränsa uppdraget. Det kommer möjliggöra en större likvärdighet när det gäller betygssättning och vad eleven får med sig efter avslutad skolgång. Det innebär också också att vi som arbetar som lärare får arbeta fullt ut med det vi är utbildade för. Vårt ansvar blir tydligt och vår långa utbildning med såväl gedigen ämneskompetens som kunskap om didaktik och pedagogik kommer därför väl till pass. Läraryrket kommer tillåtas att professionaliseras och på sikt kommer yrkets status att höjas. Kärnan i detta hänger naturligtvis ihop med ett ökat elevfokus. Högre krav på utbildning hos lärare, högre krav på lärares ansvar och ökad genomskinlighet med stöd för nya lärare mm kan väl aldrig vara dåligt för eleverna?

Det skrämmer mig när jag ibland hör en och annan lärare tala om att ta bort undervisningsplanering eller betygsättning från lärarens uppgifter. Det skulle i praktiken innebära att man "avakademiserar" läraryrket. Med en utbildning på fem och ett halvt års högre studier och studielån på flera hundra tusen känns sådana uttalanden som ett hån. Än värre är att det skulle innebära en samhällsekonomisk förlust. Hur kan man ens överväga att bekosta en dyr utbildning för att sedan inte ens utnyttja den kunskap och potential som finns inom lärarkåren? Kanske vill man med sådana uttalanden korta ner lärares utbildning och sänka lärarlönerna?

Jag har tidigare frågat mig om läraryrket är ett kall och allt oftare tycker jag mig märka att den uppfattningen råder, inte minst i diskussionerna om programmet "klass 9A". Trots att själva kärnan i skolan bör vara undervisning så handlar skoldebatten allt oftare om omsorg. Det handlar om att dela ut kexchoklad, eller till och med instrurment till elever. Det handlar om att hämta elever som skolkar och som mentor delta i flera möten som rör ren elevvård mm.

Som lärare bygger man upp en relation till eleven och kommer ofta honom eller henne nära, något som jag ser som en stor merit i mitt yrke som gymnasielärare. En bra relation är också en förutsättning för en fungerande undervisning. Visst händer det att även jag bakar blåbärskakor till mina elever och det har hänt att jag har gått och väckt en och annan elev på internatet mm, men det är inte mina viktigaste arbetsinsatser som lärare. Det har varit frivilligt från min sida och mina kakor har jag bekostat själv.

Jag tycker att det är farligt när fokus hamnar fel. Tyvärr tycker inte jag att undervisning alltid diskuteras utifrån att det faktiskt utgör den viktigaste av lärarnas uppgifter. Allt arbete som läggs ner måste ju rymmas inom en begränsad tid. Det handlar med andra ord om ständiga prioriteringar. När nya uppgifter läggs till så måste av naturliga skäl andra arbetsområden bli lidande. Paradoxalt nog kan tiden som man upprättar åtgärdsprogram tillsammans med, i mitt fall gymnasieelever, som riskerar att inte uppnå målen istället kunna användas till just undervisning, undervisning som verkligen ökar elevens chanser att nå målen i det aktuella ämnet. Det är också konstigt när man i debatten knappt gör skillnad mellan grundskola och gymnasium, eller olika typer av skolor/klasser.

Det gläder mig ofantligt att lärare aktivt deltar i debatten och ger en bild inifrån av vårt viktiga yrke och uppdrag. Vårt uppdrag som är otroligt sammansatt och som kräver en enorm professionalitet. För visst är det så att det är viktigt med engagerade och skickliga lärare? Visst bör undervisningen anpassas till varje individ? Visst är det betydande att lärare bryr sig om sina elever, ser dem och låter dem utvecklas? Visst borde det vara en självklarhet att lärare inte bara har djupa ämneskunskaper utan också vet hur man lär ut dem? Visst är det meriterande att lärare bjuder på sig själva och är empatiska samtidigt som de klarar av att ha distans och vara känslomässigt balanserade? Visst är det väsentligt att som lärare kunna vara tydlig och leda undervisningen samtidigt som man inte brusar upp eller trycker ner någon? Listan kan naturligtvis göras mycket längre och se lite olika ut beroende på vilken åldersgrupp undervisningen gäller.

Mina slutsatser är att debatten handlar om flera olika aspekter av läraryrket som alla på ett eller annat sätt berör yrkets status:

1. Elevens rätt till lärande och likvärdig bedömning

2. Prioriteringar av uppgifter inom yrket

3. Ett tydliggörande av själva lärarprofessionens komplexitet

4. Läraryrket såsom ett kall

Grupparbete

2011-03-20T12:56:00.000-07:00

Jag har under den senaste veckan kommit att på olika sätt diskutera för- och nackdelar med grupparbeten. Min son håller just nu på att skriva en uppsats om marknadsföring tillsammans med sex andra studenter på universitetet. Min dotter ska tillsammans med resten av sin klass redovisa ett projektarbete i form av en föreställning inför studenten. Själv har jag kommit att fundera kring hur jag bäst kommer till min rätt när jag arbetar tillsammans med andra och jag och en kollega har också diskuterat om det är rätt eller fel att dela in elever i grupper när de ska arbeta i grupp och i så fall varför.

Frågor som poppat upp är bland andra: Är lärare och arbetsgivare alltid väl medvetna om syftet med grupparbetet? Vilka förmågor och vilken kunskap är det som värderas högst i ett grupparbete? När bör man absolut undvika grupparbeten och bör de som samverkar själva få avgöra vem eller vilka man vill arbeta tillsammans med? Den sista frågan gäller givetvis såväl inom skolan, högskolan som inom näringslivet.

Mina tankar går osökt till diskussionen om UF-företag och vikten av att de olika deltagarna kompletterar varandra inom ett projekt eller företag. Vi har alla en mängd förmågor och den enes svaghet kan kompletteras av den andres styrka. Det är viktigt att det finns både idésrprutor som genomförare i t.ex. ett UF-företag. Kanske är det då bäst att en ansvarig person tillsätter de personer som ska ingå i projektet. Samtidigt får man inte glömma bort att denna ansvariga ofta inte känner till vilka förmågor gruppmedlemmarna faktiskt har?

Den ansvarige bör därför först tillsammans med gruppmedlemmarna ta reda på vilka färdigheter, talanger och kunskaper som gruppmedlemmarna har. H*n behöver också fråga om de har förslag på personer som eleverna bedömer har de rätta kompletterande kompetenserna. Det här kan ta tid eftersom elever liksom oss alla inte alltid är helt medvetna om vilka värderingar, intressen och färdigheter de faktiskt har. Den tiden man sätter av till detta är däremot mycket värdefull. Ibland kan till exempel en elev från estetprogrammet eller teknikprogrammet tillföra betydande kunskaper för ett UF-företag i en samhällsklass.

Det har alltid förvånat mig när lärare delar in elever i grupper och medvetet sätter den ordentliga, ofta flickan med den eller de mest stökiga, ofta pojkarna för att det ska skapas en balans i gruppen. Varför inte ta reda på vilka faktiska färdigheter och kunskaper de "stökiga" respektive "ordentliga" eleverna har för att sedan komplettera dessa? Nu talar jag även om lägre nivåer såsom förskolan och lågstadiet.

När man sedan värdesätter gruppens arbete så handlar det om färdigheter som att samarbeta, nämligen ge och ta, lyssna på de som tillför något man själv inte kan eller behärskar, driva på arbetet utifrån det man själv kan osv. I alla fall i samhällskunskapen är sådana färdigheter viktiga och syftet med grupparbeten är ofta just att låta eleverna få möjlighet att visa dessa förmågor.

Ofta tycker jag mig se att det är de elever eller medarbetare som har de vassaste armbågarna som premieras. Det gäller såväl av lärare som chefer. Den som tar för sig och tar på sig mest arbete är den som belönas, men det kan också innebära att samma person inte låtit de andra i gruppen få delta fullt ut. Ofta brukar sådana grupparbeten eller projekt heller inte bli särskilt bra. Grupparbeten handlar om att ta vara på den potential som finns i gruppen genom att samarbeta. Det handlar om att utveckla förmågan att samverka, förmåga att ta för sig, men också att släppa fram andra, att ta på sig ansvar, men också att delegera. Grupparbete bör vara mer än ett mindre lyckat arbetssätt där vissa elever drar fördel av att någon annan arbetar. Det bör inte löna sig att förstöra för sina gruppmedlemmar vare sig genom att slippa ta ansvar eller att köra över de andra i gruppen.

Grupparbete handlar inte om att dela upp arbete mellan sig utan att dela med sig av sitt arbete och sin kunskap. Det här tycker jag är viktiga frågor i arbetet tillsammans med andra kollegor och i arbetet med eleverna. Som alltid handlar det om kvalitet och om att legitimera sitt arbete som lärare. Vad vill jag och eleverna uppnå med ett grupparbete? Hur stort bör grupparbetet vara? Ofta räcker det ju med bikupor på en lektion för att uppnå ett viktigt syfte. Vilka för- och nackdelar finns med grupparbetet i ett visst moment?

Seminarieundervisning om media

2011-03-13T12:30:00.000-07:00

Jag har förbryllat följt den intensiva debatt som blossat upp i samband med Jan Björklunds debattartikel i DN idag. Se bland annat diskussionen på bloggen Tysta tankar. Som jag uppfattar kritiken mot Björkunds artikel handlar det mer om semantik och en tolkning av vad katederundervisning är. Tyvärr tycker jag att tolkningen av katederundervisning allt för ofta är mycket snäv. Själva ordet kateder tycks automatiskt kopplas till en auktoritär undervisning där läraren föreläser över huvudet på eleven. I likhet med Morrica läser jag och tolkar Björklunds artikel snarare som en kritik mot en skola där elever länge och i olika sammanhang har kommit att få betala ett högt pris.

Jag sympatiserar mycket med Johan Kants definition av den undervisning som jag förmodar många av oss använder, nämligen seminarieundervisning. Kanske bör vi använda det begreppet eftersom ordet kateder tycks vara inflammerat? Jag och säkerligen många andra känner igen oss i Kants sätt att undervisa:

Jo, det är när läraren leder arbetet i klassrummet. Läraren läser lärobokstexten om det behövs, problematiserar begrepp på whiteboardtavlan, ställer frågor till eleverna, konkretiserar abstraktioner i elevernas erfarenhetsvärld, tar emot elevernas frågor och undringar, har en dialog med eleverna och låter eleverna anteckna det man gemensamt kommer fram till i sina skrivhäften. Läraren leder skolarbetet från sin kateder!..

Vad säger att katedern ska stå där den alltid har stått? Vad säger att vi ska använda tavlan eller Internet för att beskriva något utan att möta eleven där h*n befinner sig? Är det inte snarare kvalitet vi bör prata om? Är det metoden i sig som är viktig eller är det det faktum att vi ska finnas i klassrummet för eleven? Behöver handledning alltid vara dålig? Visst handlar det snarare om att vi inte bara ska släppa eleven åt sitt öde utan att stegvis förklara hur man skriver ett arbete, vad källkritik och upphovsrätt är, vad en metod är, skillnaden mellan citat och referat mm? Problembaserat lärande förutsätter dessutom precis som Kant är inne på att eleven har tillräcklig kunskap.

De senaste dagarna har känts både smärtsamma och upprivande. Jag har i likhet med de flesta andra känt med det japanska folket. Jag fortsätter också att lida med det libyska folket vars utsatta situation med sin ledare som dödar sin egen befolkning nu hamnar i skuggan av den stora jordbävningen och den efterföljande tsunamin. Naturkatastrofen kunde inte inträffa lämpligare om man ser det utifrån Khadaffis synvinkel.

I några av mina klasser lär vi oss mer om media för tillfället. Kanske ska jag visa hur nyhetsrapporteringen ser ut när det gäller Japan och Libyen. Varför inte en jämförelse mellan svensk media och Al Jazira direkt från webben? Jag kan ju dessutom hoppas att det öppnar upp till en diskussion i mitt klassrum som jag gärna ser som flerstämmigt.

Processer, prövningar och poäng

2011-03-10T13:51:00.000-08:00

I dag uppkom en intressant diskussion under lunchen med tanke på den stundande mentorsdagen. Som så ofta annars pratade vi om hur vi sätter omdömen mitt i en kurs och vad det är vi egentligen betygsätter när en kurs är avslutad. Vi pratade också om vilka konsekvenser elevers frånvaro från lektionerna får i de praktiska respektive teoretiska kurserna/momenten.

Jag blir alltid glad när vi kollegor bollar våra tankar kring viktiga frågor som rör professionen. Det var en diskussion där olika centrala delar lyftes fram. För det första handlade den om hur olika man som lärare kan tänka när det gäller just omdömen. För det andra handlade diskussionen om vikten av lärprocessen. För det tredje handlade vårt samtal om vad som kan definieras som praktiskt respektive teoretiskt.

Det är ju de facto efter avslutad kurs som man sätter betyg. En kurs, beroende på hur lång den är kan ju spänna över flera läsår. När man då ska sätta ett omdöme i en kurs som endast pågått en halv termin känner jag att det är problematiskt. Det är svårt att komma åt en riktig process. Kanske har praktikveckor styckat upp veckorna och man kanske bara har hunnit med ett moment som har utvärderats. Här har olika lärare olika strategier. Man kan välja att utgå från det prov, den redovisning eller annat som eleven visat hittills i kursen och sätta omdömet efter det. Ofta blir det då provresultatet som styr. Här kan det lätt bli missvisande eftersom eleven kan ha haft en extremt dålig dag när provet skrevs.

Om eleven får omdömet IG gäller det att vara extremt tydlig som lärare med att omdömet gäller provresultatet och inte eleven. Tyvärr hjälper det inte alltid och jag undrar var eleven fått en sådan signal ifrån.

En annan taktik är att sätta omdömet G- och förklara att det h*n gjort hittills nästan räcker till ett G om det inte vore för det där provresultatet. Här är risken att eleven misstolkar situationen som att h*n kommer att få åtminstone G i kursen om h*n bara är närvarande på lektionerna. Sådant har hänt.

Ett tredje alternativ är att kort och gott konstatera att betygunderlag saknas. Det är alltid en avvägning och en kurs handlar ju faktiskt inte bara om summan av de prov och redovisningar man haft utan rymmer en mängd muntligt underlag och andra visade färdigheter under lektionerna.

Beroende på vilken elev det gäller kan reaktionerna bli olika. En elev som fått fel signaler från vuxenvärlden tidigare ser sig själv som misslyckad och tappar lusten om h*n får ett IG i omdöme. En annan elev inser att det krävs mer och tar tag i situationen, kanske blir h*n till och med sporrad. Vissa elever blir bokstavligen frustrerade om man skriver att betygsunderlag saknas medan andra tycker att det är mer juste med tanke på hur liten del av kursen som pågått. Åter andra tolkar omdömet som att de kommer få det betyget i slutet av kursen och lyssnar liksom inte trots att man bedyrar att de visst kanske går ut med MVG.

På liknande sätt fungerar det med provresultat. En del elever tror på fullaste allvar att kunskap handlar om inbankad fakta i sista minuten som glöms lika snabbt. Vissa blir tokiga om det saknas en ynka poäng och visst ska rätt vara rätt, men det är den betydelse som eleven lägger i den felaktiga poängen som oroar mig.

Det händer att jag får frågan "vad händer om jag inte lämnar in den där sista uppgiften eller skriver det där sista provet?". Det enkla svaret är att alla moment ska göras och att betyget sätt när kursen är slut, inte innan. Här sitter det också bra med en ordentlig diskussion om vad eleven har rätt till, nämligen tillgång till mig som lärare och den undervisning som kan möjliggöra lärande. Se tidigare inlägg.

I vårt luchsamtal kom vi också osökt in på vikten av processen och att även teoretiska ämnen kan ha "praktiska" inslag. Det är svårt att göra värderingsövningar ensam hemma på sin kammare. Det är också svårt att delta i ett flerstämmigt klassrum ensam hemma. I de praktiska karaktärsämnena ingår det på motsvarande sätt flera teoretiska moment. Hur prövar man en 200-poängs kurs med övervägande praktiska inslag? Hur kan man komma åt processen i en prövning vid ett och samma tillfälle?

Jag skulle i likhet med Morrica vilja avdramatisera detta med betyg som sådana och understryka vikten av hur vi som lärare arbetar med att kommunicera omdömen och betyg. Omdömen ska ju fungera som ett avstamp till utveckling i första hand, en sorts feedback om vad man kan och vad som kan utvecklas. Här kan vi lärare hjälpa eleven genom att förklara om och om igen hur vi tolkar betygsunderlaget, vad vi förväntar oss att eleven presterar, hur man går till väga när man skriver ett essäsvar, att vi betygsätter både kunskaper och färdigheter, att det är en skillnad mellan fakta och värderingar, färdighet och förtrogenhet mm.

Om olyckan trots allt är framme och eleven inte uppnått målen den dagen betygen sätts, eleven har av olika skäl prioriterat bort skolan, inte orkat hela vägen fram, har missförstått läraren eller vice versa så är kommunikationen åter igen otroligt viktig.

Det är en enorm skillnad mellan orden godkänt och godkänd och ändå förväxlas dessa iderligen. Senast hörde jag det i en diskussion i klass 9A. Ett godkänt betyg är något annat än att någon är godkänd. Ett IG, hur hemskt det än kan kännas att få, är också feedback på kursen, också ett avstamp till utveckling. Lärande fortsätter nämligen efter skolan och livets skola är betydligt mer omfattande, varierande och för en skoltrött elev antagligen också mer spännande.

Det finns en anledning till att jag värnar om bevarandet av KomVux och annan vuxenutbildning. Allt får inte stå och falla med några gymnasieår när eleven står på tröskeln till vuxenvärlden, när hormonerna svallar och valen känns övermäktiga.

Mänskliga rättigheter på kvinnodagen och alla andra dagar!

2011-03-08T10:29:00.000-08:00

Jag är onekligen en aning kluven till kvinnodagen. Å ena sidan är den ett gyllene tillfälle världen över för att belysa kvinnors ofta utsatta situation och begränsade livsmöjligheter i olika länder, i olika sammanhang och på olika nivåer. Å andra sidan är kvinnodagen otroligt provocerande eftersom den symboliserar det faktum att det sätts av en enda dag för att hedra hälften av världens människor. Hellre än en kvinnodag skulle jag vilja ha perioder då man lyfte frågor om jämställdhet.Varför inte en jämställdhetsvecka?

Jag säger som Helena von Schantz att jämställdhet ju faktiskt är en mänsklig rättighet och att jämställdhetsfrågor handlar om relationen mellan män och kvinnor och är ofta mycket komplex. Jämställdhet gäller verkligen inte bara kvinnors rättigheter.

Jag skulle önska att årets alla dagar var MR-dagar och att man under perioder bestämde sig för att belysa olika MR-teman. Det kan till exempel handla om barns rättigheter. Man kan då diskutera olika infallsvinklar såsom barns rättigheter i förhållande till asylpolitiken och/eller barns utsatthet inom sektlika grupper och dysfunktionella familjer mm. Man skulle också kunna bestämma sig för att under en period särskilt fördjupa sig i de olika funktionsnedsattas rättigheter, problem och lösningar. Under Prideveckan skulle man kunna belysa vissa homosexuellas situation såsom misshandel och övergrepp inom parförhållanden eller regnbågsfamiljers livsvillor såväl negativa som positiva.

Andra frågor man kan ställa är: Vilka rättigheter har feta människor i dagens samhälle? Lönar det sig att vara symmetriskt vacker och i så fall hur? På vilket sätt ställs olika grupper mot varandra? Det finns oändligt många frågor som på olika sätt berör mänskliga rättigheter. Självklart är jämstäldhet en sådan fråga som i sin tur kan problematiseras i det oändliga. Låt varje dag vara en MR-dag, inte minst i skolan!

Tryck- och yttrandefriheten är själva kärnan i demokratitanken

2011-03-06T09:40:00.000-08:00

Tryckfrihet och censur går liksom inte ihop. Det var något som Torgny Segerstedt, dåvarande redaktör på Göteborgs Handels- och sjöfartstidning tog fasta på under andra världskriget. Medan vita rutor ersatte nazistkritiska texter i de andra stora tidningarna, hade han modet att publicera. Det var också möjligt på grund av vår grundlag, en grundlag som går tillbaka ända till 1766, nämligen Tryckfrihetsförordningen. Det faktum att vi befann oss i en säkerhetspolitisk prekär situation kan ju på sätt och viss förklara censuren som tillämpades då. Det som händer inom EU idag är däremot betydligt svårare att förstå.

Jag läser i SvD om hur ett ökat moraliserande och censurerande smyger sig på i flera av EU:s länders lagstiftning. Det handlar om allt från Ungerns omtvistade medielag till olika filter på webben och Irlands förbud mot hädelse. Om uppgifterna stämmer att en parlamentarisk kommitté på allvar diskuterar fråga om att ändra och därmed anpassa vår tryckfrihetsförordning till EU:s betydligt ofriare så tycker jag det är mycket skrämmande. Frågan är var vi hamnar genom ständiga förbud? Vem har rätt att definiera vad som är gott och vad som ska förtigas? Hela demokratitanken vilar ju på olikheter, på öppenhet och möjlighet att bemöta de argument vi inte sympatiserar med.

När jag läser artikeln drar jag osökt vissa paralleller till en och annan elev som försvarat diktatur utifrån att den ju kan vara bra. Det finns en fara om man i en demokrati beslutar om färdiga tolkningsramar som inte får ifrågasättas, hur rätt och riktiga de än upplevs. Visst finns det också otäcka kopplingar till hur ideologi ofta används för att legitimera en sådan tolkningsram. Jag tänker osökt på hur vänstern ständigt försöker få monopol på begrepp som rättvisa och solidaritet? Läs gärna mitt tidigare inlägg om mina reflektioner kring första maj.

Demokratins skörhet och styrka

2011-03-02T03:48:00.000-08:00

Jag läser i dagens SvD om Förintelsens som måttstock för alla illgärningar, en intressant analys av händelserna i Tyskland vid Hitlers maktövertagande och fortsatta vidriga diktatur. Via Birgitta Ohlssons facebooksida läser jag om hur hur antisemitismen ökar markant i Tyskland 66 år efter att Auschwitz befriats. Vi ser alla hur främlingsfientliga partier får allt större stöd i flera EU-länder. Utvecklingen i Ungern är bara ett exempel.

Som lärare hör jag allt oftare hur elever på allvar reflekterar kring fördelarna med diktatur. De menar då ungefär att det kan vara bra så länge diktatorn är bra. Jag brukar då fråga vad de menar med bra och vilka som ska tycka diktatorn är bra osv. Det är ett privilegium att få problematisera dessa frågor med eleverna.

I olika intellektuella diskussioner händer det också inte sällan att vissa personer legitimerar förtryck med resonemanget att det finns olika tolkningar av vad förtryck är. Det sistnämnda är intressant i sig, men det diskuterar jag gärna i ett annat inlägg. Här har jag valt att fokusera på demokratins skörhet i sig och nödvändigheten av att kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter oförtrutet och utifrån ett otal infallsvinklar.

Det artikeln - Understreckaren i SvD belyser är hur otroligt lätt man gemensamt kan låta en demokrati falla. Artikeln tycker jag ger perspektiv på det som hände. Hitler fick ju faktiskt inte egen majoritet och flera aktörer och omständigheter bidrog till att Hitler kunde få så oinskränkt makt som artikel 48 gav honom. Visst kan samma sak hända igen och det vill vi ju på alla sätt försöka förhindra.

Med tanke på händelseutvecklingen efter andra världskriget, även om den utvecklingen främst är positiv, så kan vi konstatera att antidemokratiska mekanismer ändå lätt poppar upp och gör sig gällande när människor är trängda på olika sätt. Fanatiska ideologier skapar också lätt grogrund för enkla lösningar och viljan att följa karismatiska och starka ledare. Förintelsen och andra folkmord fungerar inte som vaccin mot framtida illdåd och diktaturer. En förklaring kanske är att vi inte är tillräckligt duktiga på att känna igen och påvisa de mekanismer som liknar dem före Hitlers maktövertagande - de mekanismer som från början inte ses som så allvarliga men i ett senare skede blir förödande. Andra mänskliga behov kan också göra sig gällande såsom rädsla för oliktänkande, lojalitetskonflikter och hotet om framtida flyktingströmmar mm.

Förintelsen som jag tycker mig märka, upplevs som spännande för eleverna alternativt känns ämnet uttjatat. Det är någonting som skedde långt tillbaka i tiden och som eleverna inte upplever rör dem och den tid de lever i. Det innebär inte att samma elever är oberörda över det som skedde i Tyskland på 1940-talet eller händelserna i Rwanda och på Balkan på 1990-talet. Det innebär däremot att de inte ser några självklara kopplingar mellan då och nu. Samma person som tycker att det borde varit självklart att på allvar hjälpa judar under andra världskriget och pekar på Sveriges fega diplomati, tycker det är lika självklart att vi borde dra tillbaka våra förband från Afghanistan.

Vi får aldrig sluta kämpa för de demokratiska värdena och stå upp för de mänskliga rättigheterna var än de behöver försvaras. Det kan handla om förtryck mot minoriteter. Här vill jag tacka ett otal eldsjälar som exempelvis Maria Leissner och Birgitta Ohlsson för deras insatser. Men mänskliga rättigheter kränks även inom olika minoritetsgrupper. Jag tror att det i sammanhanget är väsentligt att vidga begreppen mer. En minoritetsgrupp kan även bestå av exempelvis en sekt eller liknande. En eloge till kämpar såsom Sara Mohammed, ordförande för "Glöm aldrig Pela och Fadime" samt Juno Blom m.fl. Se tidigare inlägg. Det finns också flera intressekonflikter mellan olika värden såsom religionsfrihet och andra friheter. Här tycker jag Dilsa Demirbag Steen är en suverän debattör och förespråkare.

De mänskliga rättigheterna handlar ytterst om att fritt få välja vem man vill vara och hur man vill påverka sitt liv. Här kan exempelvis genusstrukturer vara hindrande på flera olika sätt, inte minst för män, något som bland andra Mats Ohlsson och Helena von Schantz återkommer till. Här vill jag gärna citera von Schantz när hon så klokt och faktiskt självklart säger att "Jämställdhet är en mänsklig rättighet". Ofriheten kan också märkas inom gayrelationer. Här kan jag tacka Lars Gårdfeldt för hans otroligt vackra och starka texter.

Vi måste också lyfta fram alla de många modiga människor som även i motvind och med risk att förlora vänner och trygghet mm ändå fortsätter sitt arbete. I artikeln omnämns just också de många modiga tyskar som bokstavligen med risk för sina egna liv skyddade judar. Enligt de uppgifter Thomas von Vegesack pekar på så tros till exempel ca 1 700 av Berlins judar ha räddats av icke-judiska tyska medborgare. Detta handlar i sin ytterlighet om "konsten att vara snäll" som Stefan Einhorn på flera kloka sätt formulerar i sina böcker.

Yttrandefrihet, sociala media och lojaliteten

2011-02-27T08:07:00.000-08:00

I samband med några arbetsmarknadsdagar för eleverna på min skola uppkom en mycket intressant diskussion. Den handlade om sociala medier både när det gäller arbetsgivares syn på dessa samt hur man bör använda dessa med tanke på framtida möjligheter att få anställning.

Facebook är inte privat även om vi väljer vilka vi lägger till på vår vänlista och en blogg går faktiskt att läsas över hela världen även om man inte har så många läsare just för tillfället. Allt man väljer att skriva och lägga ut på exempelvis facebook kan få vidare konsekvenser än man kanske räknar med. En rolig profilbild inför sina vänner kanske inte upplevs lika rolig av en arbetsgivare. Självklart kan man tycka och nog tänker väl de flesta sig för innan de lägger ut en bild eller text på facebook?

Problemet är bara att det inte finns några entydiga svar på hur man bör tänka när det gäller vad man lägger ut och hur man använder sociala medier. Det handlar om avvägningar i ett sammanhang som i sig är sammansatt. Gråzon är ett ord som bekant inte brukar tilltala ungdomar. Snarare upplever många en trygghet med klara gränser och tydliga svar. Medan gråzonen är just grå - det handlar om tolkningar av lagen - så kan konsekvenserna slå ner som en klar blixt för den drabbade. Det handlar om att kanske inte få ett jobb man annars skulle få eller i värsta fall faktiskt bli uppsagt från sitt arbete.

Som bekant så går det en skiljelinje mellan privat och offentlig verksamhet där lojalitetskraven inom den privata sektorn är mer långtgående. Problemet är dock att viss privat verksamhet ändå helt eller delvis finansieras av skattemedel. Det sistnämnda är något som Arbetsdomstolen väger in i sin bedömning även om lagen om meddelarfrihet inte gäller formellt. Läs mer om domen i sista stycket.

En tumregel bör dock vara att alltid först försöka lösa ett problem med arbetsgivaren innan man eventuellt blåser i visselpipan. Det gäller förstås också när man är allmänt missnöjd på sin arbetsplats - kommunicera alltså alltid ansikte mot ansikte och försök lös problemet den vägen. Man bör alltså inte diskutera sin arbetsgivare i mer offentliga sammanhang. I synnerhet gäller det privata arbetsgivare. Man bör heller inte i onödan uttala sig om sin arbetsplats på nätet eller i andra mer offentliga sammanhang, inte ens när man själv upplever det man skriver som neutralt. Man bör till exempel tänka på att det mesta man skriver, även om inga namn nämns lätt kan härledas. Framtida potentiella arbetsgivare kanske inte heller gillar det man skriver eller missförstår formuleringarna.

Det finns inte längre några klara gränser mellan det privata och det offentliga rummet och det är något som var och en av oss måste förhålla oss till. Även om sociala medier idag är en självklarhet hos i stort sett alla ungdomar så är förståelsen om betydelsen av hur vi ansvarar för och vilka avvägningar vi bör göra när det gäller det vi skriver och lämnar ut i de sociala medierna faktiskt små många gånger.

Själv har jag funderat en hel del kring var gränsen går mellan yttrandefriheten å ena sidan och lojaliteten gentemot arbetsgivaren å andra sidan. Se tidigare inlägg. När anses man illojal och hur mycket kan det variera mellan olika arbetsgivare? I den AD-dom jag läst som gäller tre ambulansförare, som blivit uppsagda, diskuteras huruvida uppsägningen skett på saklig grund eller ej. Trots att de tre ambulansförarna gjort en anmälan till en tillsyningsmyndighet, vänt sig till media och därmed orsakat bolaget betydande ekonomisk skada så ger AD de tre ambulansförarna rätt. En viktig anledning är att de inblandade först tydligt vänt sig med sina klagomål till arbetsgivaren. Ytterligare en anledning är de grundlagsskyddade friheterna som dessutom är lagstadgade i Europakonventionen. Hänsyn är också tagen till att verksamheten är skattefinansierad, vikten av att ambulansverksamheten bedrivs på ett korrekt sätt gentemot allmänheten samt att "ambulanssjukvårdarna har ett personligt ansvar för den vård de ger patienterna".

En intressant fråga tycker jag är vad detta innebär när det gäller kommunal skolverksamhet respektive verksamheten i friskolor, inte minst med tanke på det förslag som uppkommit om en så kallad "Lex Bjästa". Se tidigare inlägg.

Gy11 och entreprenörskap som medborgarkunskap

2011-02-22T09:56:00.000-08:00

Dagens seminarium om Gy11 och Ung företagsamhet inspirerade men framför allt blev många av mina tankar kring helhetstänkande och ansvarstagande delvis bekräftade av de olika föreläsarna.

UF-företag är ett utmärkt sätt, inte bara att lära sig driva företag utan så mycket mer. För det första har det visat sig att såväl självförtroendet som det egna ansvaret ökar när en grupp elever startar, driver och avvecklar ett UF-företag. Självförtroendet som är så viktigt för att frigöra sin potential.

För det andra lär sig eleven att arbeta i projektform rent generellt. De blir medvetna om sina specifika egenskaper och färdigheter och blir medvetna om att dessa olika egenskaper kompletterar varandra i gruppen. De lär sig därmed att samverka på såväl ett privat som yrkesmässigt plan.

För det tredje blir eleverna mer drivna, vana att ta initiativ och driva olika frågor - viktiga egenskaper och fördigheter när det gäller att exempelvis kunna leda. Alla dessa tre delar har visat sig gagna inte bara blivande företagare utan även de som väljer att arbeta som anställda.

Elever som driver UF-företag startar inte sällan egna företag efter studietiden, inte minst kvinnor. Av de som inte blir egna företagare har det visat sig att dessa har betydligt lättare att få jobb. Detta kan sammanfattas med att dagens samhälle efterfrågar förmågor som egna företagare har. Det är därför glädjande att entreprenörskap blir ett eget ämne på 100p. Det är också glädjande att entreprenörskap löper som en röd tråd genom flera andra kurser, exempelvis teknik.

Idag har jag fått ta del av otroligt många spännande UF-företag. En mässa fylld av kreativitet, glädje och kunskap. Jag känner mig inspirerad av att höra elever berätta, lyssna på före detta UF-företagare, lärare och skolledare om deras erfarenheter.

Det finns en förväntan i luften, en förväntan om att utveckla UF-företag ännu mer genom att kombinera olika kurser och ämnen. Entreprenörskap handlar ju faktiskt inte bara om eknomi och idéer. UF-företag är ju inte minst knutna till karaktärsämnena. För att kunna driva företag gäller det även att känna till lagstiftning och omvärdsanalys, behärksa marknadsföring, skriva pressreleaser och kunna ha både muntlig och skriftlig kommunikation med olika aktörer, även utländska kontakter. I kursen entreprenörskap kan ämnen såsom svenska, matte, engelska och samhällskunskap få en vidare mening för en skoltrött elev.

Fokus på lärande såsom rättighet istället för skyldighet

2011-02-20T13:47:00.000-08:00

Jag blir så hjärtinnerligt glad när jag läser om 18-åriga Laurents från Kongo. Efter att ha kommit till Sverige med extremt svåra upplevelser bakom sig så är hans stora drivkraft och glädje att få gå till skolan och lära sig nya saker. Inte ser han det svenska språket som ett hinder, utan snarare som något han måste erövra för att nå sitt mål, nämligen att komma in på KTH.

Jag funderar kring mitt föregående inlägg om elever som mår mycket dåligt. Jag reflekterar kring Morricas inlägg om vikten av självreflektion som lärare och jag funderar en hel del kring lärande såsom makt, lust och ansvar. Det är ingen självklarhet att få leva i en demokrati och det är ingen självklarhet att få gå i skolan, något som berättelsen om Laurents visar i allra högsta grad. Jag ser det som mitt ansvar att försöka kommunicera det med eleven.

Jag tror att fokus många gånger ligger fel. Istället för att betona elevens skyldighet att aktivt delta för att lära sig, varför inte samtala mer tillsammans med eleverna om deras rätt till lärande? Även det som av eleven upplevs som en skyldighet är ju faktiskt en rättighet. Varför inte tala mer med eleverna om detta? Vad vill eleven ha ut av lektionen och av läraren mm? Vänd på resonemanget. När elever ibland vill gå tidigare, slippa en jobbig uppgift, förstöra arbetsron eller ber om att få extra ledigt. Se förvånad ut och fråga dem varför de inte ska utnyttja sin rättighet mer - rättigheten att lära sig.

Det är viktigt att peka på den makt kunskap ger. Varför inte prata mer med eleven om möjligheten att påverka sitt eget liv, börja något nytt och faktiskt uppnå sina drömmar. Rätten att gå i skola är starkt förknippad med demokratiska rättigheter som tas för givet (se tidigare inlägg). Kanske kan det som är jobbigt, det som är tråkigt till en början och det som verkar meningslöst förvandlas till en spännande utmaning och någonting lustfyllt. Kanske kommer hästen inte bara låta sig ledas till vattenhållet utan faktiskt också dricka vattnet?

Morrica lyfter fram vikten av reflektion. Det handlar om att utvärdera sig själv och sin undervisning återkommande. Det är inte bara en lyx, utan också en rättighet och ett ansvar. Det är dessutom varje lärares plikt att hela tiden legitimera sin undervisning och utvärdering av den kunskap eleverna tillgodogjort sig. Åter igen vill jag trycka på vinsterna med mentorer, genomskinlighet och grupphandledning. Här vill jag varmt rekommendera ett inlägg om öppenhet i bloggen Lectorio.

Med tung ryggsäck på kunskapsresan i gymnasiet

2011-02-19T03:09:00.000-08:00

Ofta i debatten kring bra lärare fokuserar man på engagemang, konsten att inspirera och till och med lura in elever i att tycka att det är roligt att få nya insikter. Kort och gott möta eleven där han eller hon befinner sig och locka även den mest skoltrötte till att se glädjen i att lära sig nya saker. Läs gärna inlägget i bloggen Tankar om skolan i media, som tar upp vad en bra lärare gör. Utgångspunkten, som jag upplever det är att eleven de facto befinner sig i klassrummet med kompassen något så när inställd på lärande och nu gäller det att bevisa för eleven hur inspirerande man är för att få med sig honom eller henne på banan (något hårdraget).

Mer sällan talas om elever som mår dåligt och som har tunga ryggsäckar med svåra upplevelser med sig, även till gymnasiet och då menar jag främst hur det påverkar själva undervisningssituationen. Det talas visserligen om vikten av kuratorer, skolpsykologer och annan elevvård, något som dessutom mer eller mindre saknas på vissa skolor. Mer sällan talas det om vilka följder det får om eleven inte tar emot hjälp eller inte kommer överens med just den kuratorn på just den skolan.

Debatten uppfattar jag också som ganska svartvit. Antingen finns en syn där mer eller mindre alla elever som inte tar ansvar för sitt lärande har sociala problem av något slag, eller så ses elever som enbart skoltrötta, lata och ansvarslösa. För mig är det självklart att båda dessa kategorier och många fler representeras i skolan. Problemet kan vara att det inte alltid är så självklart vilken elev som tillhör vilken kategori och därmed inte heller alltid självklart hur jag som lärare kan bemöta eleven på bästa tänkbara sätt. Självklart hjälper engagemanget och det genuina intresset för eleven, men alls inte alltid. Ofta har en lärare på gymnasiet upp till några hundra elever att bygga upp en relation till.

Jag tycker det är intressant att diskutera de konsekvenser tystandsplikten kring vissa elever får. Jag menar då inte att jag på något vis är emot tystnadsplikten, tvärtom. Vi måste värna om elevernas integritet betydligt mer rent generellt Jag tycker däremot att det är viktigt att lyfta frågan, våga problematisera och försöka hitta lösningar på besvärliga situationer som kan uppstå på grund av tystnadsplikten.

Som exempel tänker jag mig en lärare som säger eller gör någonting som får direkta konsekvenser för eleven som mår dåligt. Ett fel valt ord eller röstläge kan i värsta fall leda till att en elev med Borderline eller autism skadar sig själv eller dylikt. Exemplet tycker jag med all tydlighet visar på vikten av mentorer i skolan och helst även reflekterande team eller liknande.

Samhället speglas i skolan och även de elever som tidigare blivit totalt svikna av vuxenvärlden kommer till skolan och det gäller faktiskt också gymnasiet. Vissa av dem tar emot hjälp på olika sätt, medan andra väljer en helt annan strategi; t.ex. kapslar de in det onda, blir tysta eller utåtagerande och ibland beter sig dessa elever till och med aggressivt. Med en eller flera sådana elever räcker det ofta inte med inspiration och pedagogisk skicklighet. Problemen kan vara så stora att ny kunskap, hur intressant den än är och hur skickligt den än skulle presenteras, ligger alldeles för långt ifrån elevens jobbiga verklighet just då.

I spänningsfältet mellan oliktänkande skapas nya tankar

2011-02-16T13:06:00.000-08:00

För några år sedan hörde jag en intressant konversation mellan det årets nobelpristagare. Om jag minns rätt så var det i programmet "Snillen spekulerar". Det var en fascinerande diskussion där bland annat frågan om paradigmskiften inom vetenskapen kom på tal.

Forskningen minns jag liknades vid olika cirklar som skär varandra. Inom cirklarna finns paradigmen och utanför cirklarna finns det okända, det som är så okänt att det inte går att greppa. Inom vetenskapen måste både de små och de stora stegen tas - båda är lika viktiga. Det är när den kända vetenskapen inom paradigmet snuddar vid det som kommer att bli ett nytt paradigm, där cirklarna skär varandra, som etablerade teorier ibland förkastas. Det är alltså i skärningspunkten, där det beprövade och det okända möts, som de stora genombrotten inom forskningen sker

Jag har många gånger funderat kring den sprängkraft som ryms i givande samtal - samtal som ibland kan få oss att ompröva våra åsikter och/eller värderingar. Var går till exempel den gräns som skiljer en givande och konstruktiv konversation mellan oliktänkande från en diskussion som mynnar ut i spänningar och polemik? Jag tycker att det också går att likna vid cirklarna ovan. Det handlar om att mötas, att lyssna och ha förmåga att sätta ord på det man vill förmedla. Det handlar om förmågan att spänna bågen, men inte så mycket att man pratar förbi varandra. På sätt och vis tror jag att vi rör oss inom cirklarna - paradigmen när vi nöjer oss med att diskutera enbart med likasinnade. Det krävs mod, finkänslighet och mycket envishet för att våga mötas i spänningsfältet mellan olika perspektiv. När vi vågar, när vi trots allt möts i spänningsfältet, då kan det i bästa fall ske mirakel.

Detta handlar om att anta utmaningen och i skolan är det viktigare än någonsin. Om vi ska ge eleven verktyg att tänka utanför ramarna och kunna tänka kritiskt, måste vi själva våga ifrågasätta det etablerade och vi måste ha mod att på allvar möta eleven i samtalet.

Ledarskap och avvägningar i klassrummet

2011-02-12T03:46:00.000-08:00

Hela veckan har jag känt mig trött, ja nästan uppgiven. Jag vet inte om det beror på det andra avsnittet av klass 9A, det lärarförakt man tvingas ta del av i otaliga artiklar eller bara det faktum att jag jobbat mycket och sovit för lite den senaste veckan.

Hur som helst så är uppgivenhet inte en eftersträvansvärd känsla att hämta bränsle ur. Det faktum att man jobbar med elevens bästa ständigt framför ögonen och ändå omges av ett kollektivt lärarförakt gör inte direkt arbetsbördan lättare att bära, något som också Helena von Schantz lyfter fram i sitt senaste inlägg.

Jag har funderat en del kring Morricas inlägg om lärares ansvar och Pluras inlägg om bättre ledarskap i klassrummet. Båda inläggen är intressanta och tar upp frågan till stor del utifrån ett individperspektiv - lärarens. Jag skulle dock önska att den här typen av frågor, som är både intressanta och viktiga i större utsträckning diskuterades parat med ett resonemang om struktur - skolans struktur. Här tycker jag Helena von Schantz benar ut problematikens olika delar på ett briliant sätt.

Som jag ser det handlar det inte om att lärare generellt sett spjärnar emot när det gäller diskussionen om hur exempelvis blyga lärare kan utveckla sin ledarstil i klassrummet eller hur lärare tar sitt fulla ansvar inom de ramar som är givet dem. Det handlar om ramarna och om att analysen när det gäller skolan i stor utsträckning görs utifrån felaktiga grunder och därför ger en snedvriden bild av orsakerna till problemen. Von Schantz slår huvudet på spiken när hon väljer rubriken "Allt är lärarnas fel " i den serie inlägg och artiklar där hon bemöter kritiken mot oss lärare. Hemligheten är alltså att allt alls inte är lärarnas fel, något som Karin Thunström till min stora glädje reflekterar kring i sin krönika i dagens SvD (ej ännu publicerad på nätet).

Det som gör mig trött och delvis uppgiven är att jag inte upplever ett genuint intresse hos de som inte arbetar i skolan. Det verkar inte finnas ett ärligt intresse av att lyssna på lärarkåren för att få en rättvis bild av hur problemen ser ut. Kanske vill man inte se problemen eftersom dess konsekvenser skulle bli alltför svåra att reda ut? Jag frågar mig dock vem man egentligen lurar? Det jag vill lyfta fram här handlar inte om vilka lösningar jag eller andra tycker skulle vara bra när det gäller skolans problem utan om analysen av problemen. Det är bara där man kan börja finna lösningar om lösningarna ska bli bra.

I sitt senaste inlägg där von Schantz bemöter en av Malin Siwes artiklar så belyser hon bland annat hur vi lärare ofta är bakbundna. En viktig orsak är att föräldrar och elever ses som kunder. Vi kan till exempel inte avkräva föräldrar ansvar hur som helst. Jag citerar Helena:

Nästa påbud Malin Siwe förmedlar från sin höga häst är att vi ska tala föräldrarna tillrätta. Vi ska förklara för dem att de måste fostra barnen själva och inte kräva detaljrapporter av lärarna. Ja giv mig styrka, vete sjutton om inte det här är det dummaste av Malin Siwes alla råd. Föräldrarna har makt och befogenheter över oss, vi har ingen makt och inga befogenheter över dem. Den konkurrens mellan skolor som har uppstått i friskolereformens kölvatten har gjort föräldrarna till kunder. Många gånger besvärliga och krävande kunder, måste man tillägga. Ska man överleva som lärare idag måste man hålla sig väl med föräldrarna. Att tala om för dem hur de ska uppfostra sina barn och vad som ingår i den biten är inget jag skulle rekommendera någon som vill ha sitt

Jag vill mot bakgrund av detta gärna återknyta till Pluras oro om bristande ledarskap i klassrummet. Det finns enligt mig fler orsaker till när ledarskapet inte fungerar i klassrummet än att läraren är olämplig, för blyg eller oförmögen att styra upp och leda även om dessa egenskaper naturligtvis förekommer hos vissa lärare. Det här inlägget syftar inte till att rentvå alla lärare och befria dem från ansvar, inte heller är det ett försvar för det stängda klassrummet. Jag tror mycket på genomskinlighet och fungerande mentorskap, coaching och arbete med reflekterande team.

Läraryrket är ett ensamyrke till stor del. Ofta hamnar man i situationer där man tvingas göra etiska avvägningar eller helt enkelt avvägningar som har att göra med en oro över att något ska slå tillbaka mot en - eleven är ju kund och "kunden har per definition ju alltid rätt" om man hårdrar det. Idag är det inte ovanligt att elever upplever sig kränkta och väljer att missförstå läraren trots att det från lärarens sätt att se det handlar om att försöka upprätthålla en ordning och därmed arbetsro.

Det finns säkerligen exempel där elevers ord står mot lärarens och där elevens version är förvrängd. Det kan handla om att en lärare uttryckt att elevens beteende är dumt och som sedan tolkas av eleven som att läraren sagt att eleven är dum. I sådana lägen hamnar läraren automatiskt i en försvarsposition. Läraren ska då förklara vad hon eller han sagt, varför och att de rätta avvägningarna gjorts.

Det här är bara ett exempel för att visa hur en ny oerfaren lärare mycket väl kan förvandlas till en blyg viol, en rolig "kompis" eller ungdomligt matcho, även om hon eller han inte var det från början. När en lärare får motstridiga krav såsom att leda och ta tag i problem som uppstår i klassrummet och samtidigt tillfredsställa "kunden" och kanske vara rädd för att eleven, väl medveten om sina rättigheter, utnyttjar dem på ett felaktigt sätt. I värsta fall kan resultatet bli en blyg viol och en lärare som upplever sig gå på glas.

En lärare bör hela tiden uppträda professionellt såtillvida att han eller hon bör kunna hålla gränsen mellan privat och personligt, behärska sig även när hon eller han blir kränkt och kunna säga till eleven tydligt utan att eleven upplever sig kränkt osv. Samtliga avvägningar och gränser är vidare av sådan natur att de kan tolkas olika av såväl olika lärare som skolledning och eller föräldrar.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att goda lärare, såsom de förväntas handla i olika situationer och med en brinnande entusiasm såsom Stavros Luca besitter färdigheter som ofta bygger på speciella livserfarenheter och en personlig passion. Sådana egenskaper är svåra att studera sig till under en begränsad tid på lärarutbildningen. Den kunskapen får man oftast i livets långa process och i helt andra sammanhang än det traditionella undervisningsväsendet.

Individ och grupp och grupp och individ

2011-02-06T02:21:00.000-08:00

Jag har återkommande under min studietid och yrkesverksamma tid funderat kring hur grupper fungerar och varför. Vad gör att de fungerar bra och skapar dynamik och vad gör dem dysfunktionella? Hur kan man som lärare agera om man märker att gruppen inte fungerar och varför förändras gruppdynamiken ibland om bara en enda person försvinner eller kommer till?

I debatten inriktar man sig ofta på lärarens relation till gruppen, men minst lika viktigt är gruppmedlemmarnas beteende och inställning gentemot varandra. Om läraren beter sig på ett speciellt sätt kan det naturligtvis påverka gruppen. En osäker och ofokuserad lärare skapar ofta lätt en okoncentrerad grupp. Vilken lärare känner inte igen sig i hur viktigt det är att vara utsövd och ha rätt sorts anspänning inför en lektion? Men en oengagerad och rastlös elev påverkar också sina gruppmedlemmar. Det handlar därför inte bara, som jag ser det , om den enskilde elevens möjlighet till lärande om han eller hon exempelvis är trött och därför sover i bänken utan även om vilka signaler han eller hon ger till de andra i gruppen och därmed i förlängningen påverkar även de andras lärande. På motsvarande sätt kan en mycket engagerad elev eller en elev med stort civikurage sprida sin energi och eller skapa en större öppenhet i klassen.

Om en lärare riktar sig mot en enstaka elev i klassen påverkar det de andra eleverna såväl i positiv som i negativ bemärkelse. Som exempel ser jag dagligen hur uppmuntran och feedback till en elev kan skapa en positiv stämning i hela klassen. På motsvarande sätt ser jag också hur en sorts kollektiv negativ spänning skapas när någon upplever sig avvisad eller sårad. Jag tror att de flesta lärare mer eller mindre varit med om båda dessa situationer.

Det flerstämmiga klassrummet ser jag som väsentlig i min egen undervisning i samhällskunskap, historia och religion. Det flerstämmiga klassrummet förutsätter dock dels att du har en något sånär stor grupp, dels att gruppen fungerar. Begreppen King be respektive Queen be blev jag bekant med under min lärarutbildning, men det är i praktiken, i mötet med gruppen och dess olika medlemmar som dessa frågor blir riktigt intressanta.Ibland kan en enda person, exempelvis en queen be, vara orsaken till att inte någon elev i klassen vågar säga vad den tycker, ställa frågor eller sätta ord på sina reflektioner. Ofta är det tydligt vem denna person eller dessa personer är, men absolut inte alltid. Ibland kan det vara någon annan eller några andra än den/dem läraren tror.

Hur kan jag som lärare i en sådan situation handla på rätt sätt för att skapa de bästa förutsättningarna för lärande? Åter igen handlar det som jag ser det om avvägningar som kan variera beroende på vilken typ av klass och vilket sammanhang situationen uppstår. Som så ofta annars tror inte jag att det finns några universallösningar mer än en respektfull och tydlig kommunikation i botten. Inte sällan kan en konfrontation mellan lärare och elev skapa prestige som förvärrar situationen. Det gäller inte minst då konfrontationen sker inför de andra i klassen.

Ytterligare en aspekt som man bör lyfta fram är att man som lärare faktiskt företräder skolan som institution och möter man då en elev med tidigare dåliga erfarenheter från denna institution kan det ibland ta mycket längre tid att bygga upp en bra relation med eleven. Detta får vidare följder för gruppen i sin helhet.

En stor anledning till att jag alltmer har kommit att intressera mig för grupper är dels diskussionen om att stora eller små undervisningsgrupper och om genus, dels min egen iakttagelse av skillnaden mellan små, stora, homogena och heterogena klasser. Det sistnämnda kan handla om såväl klasser med blandade elever från olika årskurser och programinriktningar som spännvidden mellan förkunskaper och varierande etniska ursprung och eller socioekonomiska bakgrunder. En intressant diskussion att föra tycker jag är skillnaden mellan klasser med övervägande killar jämfört med grupper där tjejerna är i klar majoritet och vilka konsekvenser det får. Själv undervisar jag i klasser med övervägande tjejer, intressant inte minst med tanke på debatten om och forskningen kring genus i skolan. Jag undervisar också grupper med få elever som har någon form av anknytning till länder utanför Europa. Se gärna mitt första inlägg i den här bloggen.

Lärarens tre T:n

2011-02-03T23:35:00.000-08:00

Tydlighet är inte detsamma som att trycka till. Däremot kan man i sin intention att vara tydlig råka trycka till någon och någon man är tydlig mot kan uppleva sig tilltryckt. Det är därför viktigt att ständigt sträva efter att vara tydlig på ett respektfullt sätt och det är ofta inte så lätt. Se gärna mitt tidigare inlägg om giraffspråk eller olika ledarstilar i klassrummet. Det här är en intressant fråga, inte minst med tanke på att TV-serien klass 9A har börjat sändas igen.

Tolerans är inte detsamma som att som lärare ha tolkningsföreträde. Läs gärna tidigare inlägg om begreppet tolerans. Även om vi i skolan strävar efter att förmedla demokratiska värden utifrån skolans värdegrund, något som är otroligt viktigt, så innebär inte tolerans att vi direkt avfärdar allt vi själva upplever som intolerant eller moraliskt fel. För att kunna förmedla demokratiska värden måste vi lärare själva åtminstone sträva efter att vara demokratiska. Det här är svårt och jag hamnar ibland själv snett. Däremot måste den här diskussionen ständigt pågå. Diskussionen återkommer med jämna mellanrum i bland annat Helena von Schantz blogg.

Tålamod går inte på ett enkelt sätt ihop med tidspress. Det tar tid att tänka och att lära sig nya kunskaper och färdigheter. Lärande handlar om processer. Läs gärna Morricas inlägg om detta. Samtidigt är skolan fylld av tidspress. Den som räcker upp handen snabbast får ofta svara först. Eftertänksamhet premieras sällan, något jag ofta tog upp under min egen lärarutbildning. Ett snabbt intellekt brukar det ju heta. Det tar också längre tid att nå målen i en kurs på exempelvis gymnasiet om man saknar mycket förkunskaper från grundskolan. Det säger sig självt att det då inte finns tillräckligt med utrymme för tålamod i en kurs på endast 50 poäng. Då är det viktigt att komma ihåg att lärandet inte upphör med kursen trots att betyget ska sättas då. Samtidigt har lärandet förhoppningsvis startat en process och en inre motivation som är guld värd för eleven.

Bildningens betydelse

2011-01-31T12:54:00.000-08:00

Jag har funderat en hel del på det här med vad förväntningar kan betyda (se tidigare inlägg). I det första avsnittet av klass 9A konstaterar Stavros Louca att vi måste börja höja ribban i skolan och där håller jag verkligen med honom.

Härom dagen pratade jag med en försäljare på ett av våra läromedelsförlag. Han hade kommit ut till vår skola för att visa de nya läroböckerna som är skrivna med tanke på Gy11 och framför allt för yrkesprogrammen. han tittade häpet på mig när jag sa att jag tänkte fortsätta med den lärobok jag redan har. Jag förklarade att som ämnesplanerna i samhällskunskap 1a ser ut så stämmer de faktiskt väl överens med den bok jag redan använder i klasserna.

En sak som slår mig är att de nya böckerna som är specialutformade för yrkesprogrammen ibland är extremt förenklade. I rättvisans namn ska jag säga att det alls inte gäller samtliga böcker skrivna för Gy11. Flera av dessa böcker är väl genomtänkta när det gäller urval, text och bilder.

Både jag och mina kollegor reagerade däremot kraftigt när vi bläddrade i ett exemplar av en bok i svenska 1 skriven för gymnasiet. Som exempel kan man i boken som heter Svenska i verkligheten på sid 145 i kapitlet Språkets byggstenar läsa om vad ett verb är:

Kännetecken

Verb är ord som berättar vad någon eller något eller några gör eller vad som sker.

I en uppgift ombeds eleven plocka ut tio verb ur en text och ta ut verbens temaformer. Vidare i en senare uppgift ombeds eleven ta ut verb i imperativ från ett recept osv. Om jag inte visste att detta är en bok för gymnasiet och svenska 1 skulle jag omedelbart tro att det är en bok skriven för mellanstadiet.

Nu är det ju visserligen så att lärare använder otroligt varierande läromedel i undervisningen och ofta utgör lärobocken enbart en referensbok, men boken säger ändå något om författarnas förväntningar på vad en elev på gymnasiets yrkesprogram ska klara av och vilka förkunskaper eleven antas ha.

Jag tar upp detta för att jag vill lyfta frågan om bildningens betydelse. Personligen tycker jag att det är allas rätt att efter tolv år i skolan ha ett språk som öppnar dörrar så att eleven exempelvis kan läsa en lagtext, lära sig ett främmande språk eller kunna läsa en roman av Strindberg om och när han eller hon vill. Bristande kunskaper i Kärnämena i allmänhet, men i svenska i synnerhet handlar om utanförskap och det är allvarligt. Det innebär inte och det vill jag särskilt betona att jag skulle förespråka en undervisning över huvudet på eleven. Å ena sidan handlar den här diskussionen självklart om att eleven måste få med sig de förkunskaper som krävs från tidigare nivåer. Å andra sidan handlar den om att elever ofta har mer kunskap och fler begåvningar än vad vi lärare alltid ser och/eller förväntar oss.

Om gymnasiet ska fungera som en enda lång repetition från mellanstadiet, utan fördjupning och med låga förväntningar på våra elever så tror jag vi är helt fel ute. Samhället och massor av individer förlorar på att vi lurar oss själva genom att vi ständigt sänker kraven för att se till att elever ska nå målen. Det är klart att sänker man ribban tillräckligt lågt så kan till och med jag hoppa höjdhopp. Jag är övertygad om att jag vare sig skulle känna mig som eller upplevas som en atlet för det.

Mer intressant är det väl i så fall att fundera kring hur bildningen som vi vill att eleverna ska få bör se ut, hur den ska passa in i dagens globaliserade samhälle osv. Mycket av det jag lär ut i mina ämnen samhällskunskap, historia och religion är ju livskunskap som är så viktig oavsett om man ska läsa på högskola eller ej. Bildning i bemärkelsen "Bildning är den kunskap som blir en del av din personlighet." och "Bildning är det man har när man glömt allt man lärt sig".

Jag har stora förväntningar på Gy11 och yrkesprogrammen. Det handlar inte om gymnasieprogram för svagpresterande elever utan det handlar om gymnasieprogram där tonvikten ligger på själva yrkesutövningen. Det är höga krav som ställs när det gäller såväl entrepenörskap som yrkesskicklighet vilket i sin tur innebär höga krav på både teori och praktik. Det är yrkesutbildningar som ska leda till jobb och där nya skickliga entreprenörer och medarbetare ska få känna en yrkesstolthet väl värt namnet.

Platsens historia ovärderlig i undervisningen

2011-01-29T02:29:00.000-08:00

Jag har privilegiet att arbeta på en skola mitt bland fornlämningar. Ett stenkast från mitt lärarrum finns en runsten, ca 100 meter bort ligger Låssa kyrka - en medeltidskyrka från tidigt 1200-tal. På kyrkogården kan man se en liten kulle, en kulle som är en järnåldersgrav. Vid skogsbrynet en halv kilometer ifrån min skola finns spår efter vad arkeologerna tror är en bronsåldersbosättning. Längre upp på höjden ligger Rösaring - en kultplats där forntida människor under flera tusen år antas haft sina ritualer.

Jag har vid ett flertal tillfällen passat på att förlägga min undervisning till Rösaring. Det är en utmärkt vandring dit upp och längst vägen passar det bra att diskutera landhöjningen, berätta om den vattenväg som vikingar och andra använt för att nå såväl Birka som Uppsala, om Uppsalaåsen, om skillnaden mellan brons- och järnålder och om Mälardalens typiska vegetation osv. Väl framme kan vi tillsammans vandra på den kultväg som av en slump upptäcktes i början av 1980-talet. Då kan man med fördel prata om arkeologers och historikers olika teorier, om religionens betydelse och vad som skiljer de forntida religionerna från de religioner vi känner till idag. Det finns hur mycket som helst att ösa ur. Det är ju också ett faktum att kaffe och blåbärskaka kan smaka gott ute i friska luften.

Härom dagen gjorde jag tillsammans med eleverna studiebesök på Låssa kyrka. Prästen som tog emot oss är helt fenomenal (apropå superpedagoger). Hon mötte eleverna där de befinner sig, utgick från deras frågor, lät de pröva prästklädsel, bland annat en mässhake från 1600-talet. Hon lät dem känna på olika föremål om än försiktigt förstås. Hon berättade om symboliken inom kristendomen utifrån kyrkobyggnaden och dess olika föremål, om varför hon själv valde att utbilda sig till präst och om vad prästens totala tystnadsplikt innebär.

Politiskt korrekt "lärarrasism"

2011-01-26T12:43:00.000-08:00

Det faktum att en ny säsong av "Klass 9A" börjar sändas nu på måndag har nog knappast gått någon lärare förbi. Det är med mycket blandade känslor jag läser i gårdagens Aftonblad om hur vanliga lärare ska vägledas av de superduperkompetenta superlärarna.

Å ena sidan håller jag helt med Plura om att de "vanliga" lärarna som ställer upp är riktigt modiga. Jag vill också avvakta och se programmen innan jag dömer ut dem. Å andra sidan känns det som luften går ur mig på grund av den svartvita och mycket förenklade bild av svensk skola och lärarkår som målas upp i media inför starten av TV-serien. Mot de så kallade superlärarna ställs "de andra", de som inte lyckas se eleverna, bygga upp deras självförtroende, få dem att vilja lära sig och som gått en lärarutbildning där det uppenbarligen räckt att läsa baksidan på kursböckerna för att klara studierna.

Jag köper inte den här svartvita bilden och tänker aldrig förlika mig med all den generalisering kring lärarkåren som tycks vara helt accepterad såväl bland politiker som journalister. Det finns naturligtvis både mer och mindre dugliga lärare precis som inom alla andra yrkeskårer. Jag har exempelvis råkat ut för läkare som inte lyssnat, ställt fel diagnos och kort och gott inte borde arbeta med människor. Det räcker att öppna en dagstidning för att kunna konstatera att inte ens alla journalister kan de enklaste skrivreglerna osv. Vad gör det okej att bespotta just lärare som yrkeskår?

Vidare ställer jag mig frågande till vad som gör en superlärare och vem som definierar en sådan? Det finns så otroligt många vardagshjältar i skolvärlden, så otroligt kunniga, som gör allt för sina elever. Det värsta är att dessa lärare sällan blir riktigt uppmärksammande. Dessa lärare, lärare som gör ett superjobb i det tysta, tycker jag borde få klassrumsbesök just för att deras fantastiska arbete borde synliggöras.

Motsvarande svartvita bild tycker jag gäller lärarutbildningarna. Självklart varierar även dessa utbildningar beroende på högskola och beroende på vilka ämnen och lärare studenten har osv. Även studenter och deras ambition skiljer sig åt. Om en elev säger sig ha klarat studierna genom att läsa på baksidan av kurslitteraturen tycker jag snarare att det säger något om just den personen. Varför inte tala om alla dem som tagit sina studier på största allvar, som brinner för såväl sina ämnen som för den profession de utbildar sig till?

Jag är inte på något sätt emot mentorer för lärare, jag är heller inte någon motståndare till klassrumsbesök och genomskinlighet. Jag tror tvärtom att vi lärare måste släppa på prestigen. Läs tidigare inlägg. Däremot är läraryrket komplext. Den lärare som är bra för en elev eller elevgrupp är kanske mindre bra eller rentav dålig för en annan. En mentor kan med fördel ge råd och feedback till andra lärare - det är toppen, men även mentorn bör kunna lyssna och våga bli ifrågasatt. Som ett tydligt exempel på det hoppas jag verkligen att Gunilla Säfström Hammar har läst Helena von Schantz blogginlägg om skolan som ett matriarkat.

Avslutningsvis vill jag i likhet med bland annat Jan Lenander betona hur viktigt det är att vi lärare fortsätter diskutera skolfrågor utifrån ett konstruktivt och problemlösande sätt. Själv tenderar jag att känna mig både uppgiven och kraftlös när lärarkåren på ett onyanserat sätt attackeras.

En eldsjäl är en eldsjäl är en eldsjäl!

2011-01-23T05:26:00.000-08:00

Jag måste bara få hylla en fantastisk pedagog, skicklig körledare och underbar människa. Hans namn är Bo Johansson och har i nära 40 år lett Adolf Fredriks flickkör.

Igår slutade Bosse Johansson som kördirigent för denna kör - hans livsverk. Samtidigt gick en epok i graven. Jag var där på avslutningskonserten där min dotter såsom före detta korist och så kallad "körtant" deltog. Många tårar rullade nerför min kind och detta på grund av både stor glädje och sorg.

Varför har just Bosse Johansson blivit så stor som körledare? Vad är egentligen hemligheten med att han har lyckats mejsla fram en sådan klang år efter år efter år med ständigt nya korister? Det är nämligen bara tillåtet att delta i kören mellan årskurs sex och årskurs nio. Ja förutom en fenomenalt duktig musiker och en totalt engagerad person som älskar det han gör, så finns det också en annan hemlig förklaring. Bosse Johansson har förstått vikten av att ge lika mycket som han kräver. Han har lyft fram varje individ som unik och kören som resultatet av alla dessa unika stämmor tillsammans. Han har slipat sina "diamanter" varsamt, vilket har resulterat i att koristerna blommat som sångare, men även som människor.

Det var fantastiskt att höra Sara Isaksson, före detta korist ända tillbaka på 80-talet, berätta om hur hon minns hans respekt för dem som personer. Hur han vid ett tillfälle lät henne få ledigt för att gå på en Bruce Springsteen-konsert trots att kören skulle på en turné utomlands - ett undantag naturligtvis, för Bosse har utan tvekan alltid ställt höga krav på sina korister. Igår satt samma flicka - idag kvinna och bejublad artist vid pianot och sjöng sin egen version av Springsteens No surrender med en otrolig värme och en röst som grep tag i hjärtat.

Tyvärr kom jag aldrig att följa med som förälder på någon av alla turnéer där min dotter deltog. Jag har däremot fått höra en hel del från min dotter. Hon berättar om kvällsmingel, om hur de åt gott mellan de tuffa repetitionerna och om gemenskapen, inte bara med de andra i kören, utan också med flera av föräldrarna.

Bosse Johansson har alltid lagt ribban högt, han har alltid haft stora förväntningar på sina korister, men aldrig tvekat om att de skulle leverera. Han har förstått innebörden av tillit, av att ge bränsle och samtidigt ställa krav. Han har förstått värdet av hur körsång kan skapa en gemenskap som stärker såväl självförtroendet som kreativiteten hos varje deltagare.

Vad är ett gott mentorskap i skolan?

2011-01-22T03:55:00.000-08:00

Vad är egentligen en mentors huvudsakliga roll? För mig är ett mentorskap förknippat med vägledning och med ett speciellt ömsesidigt förtroende. En mentors arbetsuppgifter i skolan idag består tyvärr ofta mest av att hålla koll på elevens närvaro och studieresultat. Det får aldrig bli så att mötet med mentorn i första hand förknippas med någonting negativt, någon man försöker undvika och någon som är ute efter att straffa ens beteende. Det är otroligt väsentligt att det finns tillräcklig tid över för coaching, sådant som mentorskap egentligen handlar om. Med vissa elevgrupper kan jag tänka mig att detta behov är större.

Jag skulle gärna vilja öppna upp en diskussion om det goda mentorskapet. Kanske ett mentorskap där mentorn på olika sätt får tid att hjälpa eleven se om hans eller hennes drömmar trots allt kan rymmas inom skolan, eller delvis går att möta upp. Här vill jag lyfta fram ett viktigt nyckelord nämligen lyssnandet. Vad bör ett mentorskap i gymnasieskolan innebära? Är det är rimligt att man som elev inte kan välja mentor eller byta mot någon annan? Är det enbart bra att mentorn också är lärare till samma elev i pågående kurser? Bör en mentor över huvud taget arbeta på samma skola som eleven går i? Hur mycket tid bör rimligen avsättas till mentorsamtal? Vad tycker du?

Konsten att skriva prov

2011-01-18T13:03:00.000-08:00

Jag har under en tid funderat lite extra kring frågan om lärande och kunskapsutvärdering. Vi lärare är förhoppningsvis ense om att det är undervisning där det sker lärande som vi vill syssla med. Samtidigt måste vi alltid ta reda på vad eleven faktiskt har lärt sig för att kunna sätta omdömen och betyg. Eleven å sin sida avbryts ofta i sitt lärande på grund av att undervisningen styrs mot ett visst stoff. Detta kan medföra att spontana sidospår endast fungerar i begränsad utsträckning. Det handlar med andra ord om en avvägning mellan att låta en intressant och lärorik diskussion glida från ämnet och att styra tillbaka mot den röda tråd som man som lärare planerat för. Det tror jag de flesta lärare känner igen sig i.

Min erfarenhet är att elever reagerar på två olika sätt. Den ena elevtypen avskyr när man glider från ämnet. Han eller hon tappar tråden och sin struktur i anteckningarna - anteckningar inför kommande prov. Den andra typen av elever fokuserar på vad han eller hon vill lära sig och tycker att det är givande med sidospår, ofta sådana spår som ligger nära elevens upplevda verklighet. Dessa elever blir ofta besvikna när man avbryter för att komma tillbaka till ämnet. Kanske kan man tala om en elevtyp som styrs av den yttre motivationen där prov och betyg styr inlärningen och en elevtyp som generellt är ganska skoltrött och där själva lärandet motiverar dem att arbeta.

Som jag tidigare skrivit så tror jag inte att yttre och inre motivation nödvändigtvis utesluter varandra. Samtidigt är det en utmaning att som lärare finna en sund balans mellan olika undervisningsformer och variationsrika utvärderingssätt. Ett problem i skolan, som har ett tydligt samband med betyg och som skapar utanförskap är att flera elever antingen inte kan konsten att visa kunskap eller har för dåligt självförtroende för att göra det.

I bloggen metabolism kan man läsa om dessa frågor: (Hunduppfostran vs forstran av fria medborgare i en demokrati och Hjälp nervösa elever vid proven). Jan Lenander har också i en kommentar till mitt inlägg Elevers rättssäkerhet - en hjärtefråga! framhållit dilemmat med provnerver.

Återkommande debatteras vikten av kunskap, men mer sällan kunskapen att visa kunskap. Jag tycker att det är intressant för det handlar om utanförskap. Det handlar om elever som har språkförbistringar, om elever vars föräldrar inte kan hjälpa dem med hur man strukturerar upp exempelvis ett essäsvar, om elever som i hela sina liv fått höra att de inte duger, om elever som aldrig fått lära sig någon studieteknik mm. Naturligtvis också elever som har olika funktionsnedsättningar och inte får det stöd de har rätt till. För....en stor del av kunskapen eleven visar på provet handlar ju om kunskapen att skriva prov, inte nödvändigtvis om kunskapen i sig.

Jag tror därför att vi lärare måste bli tydligare med vad vi förväntar oss av eleven vid varje provtillfälle, vi måste bli duktigare på att lära eleven hur han eller hon kan skriva ett bra prov; visa hur man kan strukturera upp ett svar och vad eleven inte behöver göra mm. Vi måste även vi bli duktigare på att använda vår fantasi när det gäller sätten att utvärdera kunskap. Kanske kräver det mycket av oss att dokumentera muntligt visad kunskap på lektionerna, men hittar vi sätt att effektivisera detta och trots allt är måna om att lägga ner den tid som krävs så kan vi spara annan tid såsom rättningar av skriftliga prov. Åter igen - den intressanta frågan tycker inte jag enbart är om vi ska ha en studentexamen eller tidigare betyg i sig utan också hur en sådan examen kan utformas, vad man behöver tänka på och hur man kommunicerar betygen. Dessa frågor är mer komplexa än vad man kanske tror och är frågor värda att diskutera tycker jag.

Elevers rättssäkerhet - en hjärtefråga!

2011-01-12T12:34:00.000-08:00

De som känner mig vet att en likvärdig skola och rättssäkra betyg är frågor som ligger mig varmt om hjärtat. i flera av mina tidigare inlägg (7/7, 19/5, 20/6, 9/6) tar jag upp vikten av en mer likvärdig betygsättning och mer likvärdiga kurser. Förutom att kraven varierar allt för mycket mellan samma kurser på olika skolor och att betyg inte sällan tycks sättas på felaktiga grunder så sker ofta såväl undervisning som utvärderingar utifrån en norm som inte gynnar alla typer av elever. Helena von Schantz tar i sin blogg upp hur pojkar t.ex. ofta missgynnas. Det finns naturligtvis ytterligare grupper av elever som bemöts och bedöms på motsvarande ogynnsamma sätt. Exeplet med Viktoria som har ADHD tycker jag visar det.

Mot bakgrund av ovanstående kanske det skulle ligga nära till hands att snabbt jubla över det förslag som en statlig utredning kommit med i dagarna. Förslaget gäller elevers rätt att överklaga ett satt betyg i nionde årskurs samt i gymnasiets olika kursbetyg? Dessvärre får många åtgärder som vid en första anblick verkar bra en ofta motsatt effekt. På vilka grunder ska en rektor kunna ändra ett redan satt betyg? Vad sker med oberoendet? Jan Björklund tar exempelvis upp problemet med ökade krav på lärares dokumentation och risk för att rektorer fixerar sig vid skriftliga provresultat mm. Hans Albin Larsson, lärarutbildare i Kristianstad pekar på att det finns andra bättre förslag på hur man kan förbättra elevers rättssäkerhet. Han lyfter fram ett tydligare regelverk i skolan som syftar till att säkra en mer likvärdig skola. I likhet med Larsson menar jag att det finns en risk om en rektor som dessutom kanske inte är behörig i det aktuella ämnet ska bedöma elevarbeten lösrykta ur sitt sammanhang. Utöver det så finns ett klart intresse från skolledningens sida att med höjda betyg även höja skolans status.

Det faktum att jag och många med mig är emot den statliga utredningens förslag om elevers rätt att överklaga sina betyg innebär som sagt inte att jag tycker att orättvisa betyg är ett problem. Det är ett stort problem som jag även i fortsättningen tycker är viktig att lösa. Inte någon lärare kan någonsin sätta helt rättvisa betyg, men betygen och kurserna måste bli betydligt mer likvärdiga. Jag tycker att Gy11 är ett steg i rätt riktning. Vad tycker du?

Kloka ord om det goda samtalet

2011-01-10T13:33:00.000-08:00

Jag blir så glad när jag i DN läser om njurläkaren Astrid Seeberger och hennes tankar kring det goda samtalet. Astrids kloka tankar kring förmågan att lyssna på patienten, vara nyfiken och närvarande, tycker jag med fördel kan överföras till skolvärlden. Astrid tar upp fyra viktiga aspekter:

Att samtala: "I samtalen som vill vara läkande gräver man fram smärtan och tar hand om den" Ju djupare sår, desto längre tid behövs.

Jag tror mycket på att "gräva" fram kunskapen dvs. lyssna, ta till sig, ifrågasätta, bekräfta, bearbeta osv. Lärande är en process. Korvstoppning till ett prov kan säkerligen jämföras med att pumpa i mediciner för att lindra symtomet istället för att försöka angripa själva orsaken till sjukdomen. (I de fall det går, exempelvis psykosomatiska sjukdomar).

Att hejda tidsflödet: "skapa mellanrum, pauser mellan åtaganderna. Riktiga mellanrum, inte en snabb kopp kaffe medan man är på väg. Utan stunder då man slipper producera. Då man kan fundera, småprata eller bara vara."

I återkommande inlägg har jag tagit upp vikten av reflektion. Se bland annat inlägg från 2/3, 9/11, 6/6, 26/10, 15/3. Läraryrket kräver reflektion och "mellanrum". Undervisning utan mellanrum blir oftast ingen bra undervisning.

Att vara närvarande i nuet: "Byt fokus, se att du själv inte är det viktiga, utan de andra. En hängiven människa är intensivt närvarande".

Här kan nog de flesta av oss lärare känna igen oss. Visst är det en otrolig känsla att ha en intensiv närvaro, när tiden står still och när man får gåshud av allt lärande som sker? Det är oftast sådana lektioner som vi minns som de allra bästa.

Att som läkare tala med en patient: "En halvtimme borde ett patientbesök kunna få ta. Och vi läkare ska inte förskansa oss bakom våra datorer."

Om vi byter ut läkare mot lärare och patient mot elev så är det väl ganska tydligt hur vi bör prioritera?! Det är så viktigt att vi lärare får tid avsatt så att vi kan samtala med eleven. I takt med att dokumentationen i skolan tilltar minskar utrymmet för spontana samtal, men också möjligheten att kommunicera dokumentationen tillsammans med eleven ordentligt.

Systematiskt kvalitetsarbete i skolan

2011-01-08T14:15:00.000-08:00

Igår blev jag bjuden på en trevlig fika som resulterade i en lååång mycket intressant diskussion om individers potentiella drivkrafter och kreativitet. Det var ett samtal som andades optimism. Mycket av det vi pratade om känns otroligt aktuellt när det gäller skolan. Plura skriver om delaktighet och kvalitetssäkring i skolans värld. Hur ska vi inom skolan lyckas med att uppnå ett sådant mål? Är det en utopi? Vad innebär allas delaktighet?

Ett systematisk kvalitetsarbete kräver att samtliga medarbetare arbetar mot tydliga mål. Här är det några saker som jag tror är viktiga för att lyckas med den uppgiften.

1. Släpp prestigen! Det handlar om att vara genomskinlig i sitt arbete och inte ta kritik personligt vare sig den kommer från elever, kollegor eller föräldrar. Kanske kan kritiken leda fram till något bättre? Kanske är den obefogad? Men det finns alltid två sidor av samma mynt.

2. Se medarbetaren! Det handlar dels om att chefer engagerar sig i sina pedagogers arbete och att alla medarbetare uppmärksammar det som är bra och åtgärdar/utvecklar det som är mindre bra, dels om att våga ta emot och pröva nya idéer utan att slänga ut barnet med badvattnet. Jag tror att det kan finnas en tendens i skolan att synliga initiativ som egentligen inte hör till undervisningen premieras framför en framgångsrik undervisning, som ofta är mindre synlig. Erfarna lärare med en väl fungerande undervisning bör uppmärksammas och få utrymme att utvecklas utifrån det de har byggt upp. Nytänkande behöver inte innebära att man ändrar från grunden.

3. Utveckla bra mätmetoder! Det handlar om att chefer arbetar fram instrument som kan mäta/visa yrkesskicklighet i skolan, för att sedan belöna framgångsrika medarbetare. Det är en gigantisk utmaning och den löser man inte med förslag om elevers betygsättning av lärare. Hur ska man lyckas mäta lärares skicklighet utan att hamna i betygsinflation och godtycklighet? Hur ska man kunna utläsa denna skicklighet utan mycket tydligt pedagogisk ledarskap? Jag upplever att rektorer har så mycket administrativt arbete idag att det pedagogiska ledarskapet och engagemanget delvis måste stå tillbaka.

4. Se även eleven som medarbetare! Framgång i skolverksamhet nås i en växelverkan mellan lärare och elever under fungerande förutsättningar. Jag tror personligen att det finns ett problem när man enbart ser eleven som kund. Det handlar om att tydligare förvänta sig ansvar från eleven, framför allt på högstadiet och på gymnasiet. Visst betyder en bra lärare mycket när det gäller att väcka engagemang och göra elever delaktiga, men det handlar också om att elever har ansvar för sitt eget lärande och delaktighet även när det tar emot. Detta tror jag är viktigt inte minst när det gäller det ansvar om åtgärdsplaner som nu skärps i den nya skollagen. Flera av de elever som missar målen i olika ämnen har givetvis sociala problem och inlärningssvårigheter, men många andra är kort och gott bara skoltrötta och tar inte ansvar fullt ut.

5. Effektivisera verksamheten! Här handlar det om att kartlägga hur mycket tid lärare lägger på olika uppgifter. Finns det områden som kan effektiviseras? Det tycks vara svårt att ringa in hur mycket lärare faktiskt arbetar och jag har förstått att flera försök har gjorts för att mäta detta. Handlar det om brist på förtroende mellan skolledning och lärare eller vise versa? Går lärares arbete att kvantifiera på ett enkelt sätt? För att en undervisning ska bli optimal krävs att läraren har tid att reflektera och kommunicera ordentligt. Kanske är det viktigare än andra uppgifter såsom deltagande i vissa möten? Jag säger inte att det är så, men jag tror att det kan vara bra att börja fundera i dessa banor.

Mats Öhlin tar i sin blogg upp den viktiga frågan om det goda pedagogiska ledarskapet - ett mycket läsvärt inlägg enligt min uppfattning.

Tankar smider visioner

2011-01-03T06:45:00.000-08:00

Det är härligt att höra om alla visioner kring 2011. Se bland annat Jan Lenanders blogginlägg och det är spännande att ha ett helt år framför sig som förhoppningsvis kommer bli bättre än året före.

Jag pratade med en kär vän till mig i nyårshelgen. Han är dansk och berättade med inlevelse om den socialliberala tankesmedja han deltar i. Jag lät mig inspireras av hur politiker och sakkunniga möts i en härlig brainstorm och givande utbyte av idéer kring ideologiska infallsvinklar och politiska möjligheter. Jag tänkte osökt på mitt eget bloggande och vad det tillfört mig mitt första år som bloggare. Bloggen om den når ut till många och har ett tydligt syfte är ju en sorts tankesmedja. Visst skulle det vara givande att delta i en vidare diskussion tillsammans med såväl lärare, lärarstudenter, lärarutbildare och politiker inte minst? Ett exempel på en sådan tankesmedja är tankesmedjan tanke, samverkan, utveckling vars syfte bland annat är att problematisera, förbättra och utveckla när det gäller betygsättning på grundskolor och gymnasium.

Jag hoppas kunna smida vidare under 2011 på min egen blogg, på andras bloggar och kanske i ett vidare nätverk, kanske ett Liberala lärare inom Folkpartiet, som vad jag förstår ännu inte finns eller något annat liberalt forum för lärare.

Nyårslöften inför 2011

2010-12-28T03:28:00.000-08:00

Tänk vad lite ledighet kan göra? För mig är julledigheten ett gyllene tillfälle för att reflektera, få perspektiv på tillvaron och återhämta kraft och mod. Det är befriande att få uppleva känslan av att ta nya tag och att jag inte ännu en gång låter mig hamna i den onda spiral som man så lätt gör när man till exempel inte sover ordentligt eller skjuter på uppgifter som man faktiskt kan ta tag i med en gång.

Trots att jag vet att endast vissa av mina nyårslöften från tidigare år verkligen har infriats så ger jag mig liksom aldrig. Inför detta nyår är jag mer taggad än någonsin. Jag tycker jag har lärt mig en hel del om mig själv det här året. Det är insikter som dels förstärker och bekräftar var jag står och vem jag är, dels skakar om, ifrågasätter och utvidgar min förståelsehorisont och till exempel gör mig medveten om mina egna fördomar. Dessa insikter vill jag använda för att komma vidare till någonting bättre. Många av mina insikter har jag fått här på bloggen tillsammans mer er kära läsare och det är både spännande, stärkande och tröstande att utbyta dessa tankar och erfarenheter.

Vilka är då mina nya löften? Ja här kommer några axplock: Jag kommer försöka att i större utsträckning tala gott om det yrke jag har, för det är fantastiskt. Jag kommer försöka stanna upp lite mer i mötet med nya människor och fundera över om jag kanske dömer dem utifrån mina egna fördomar. Jag kommer försöka bli tydligare när det gäller att se och kommunicera vad som är mitt ansvar och vad som är andras. Jag kommer försöka att fortsätta stå upp för de ideal jag brinner för även när det blåser och sist men inte minst för att orka detta ska jag försöka sova mer, äta mindre och röra mig mer. Stora löften - jag vet, men jag är överlycklig om jag lyckas en bit på vägen och det är också därför jag vill betona ordet försöka.

När det är julafton ska man vara snäll!

2010-12-28T03:03:00.000-08:00

Ja på julafton ska man vara snäll och kanske överseende med saker som man annars inte är. Vad är då att vara snäll? Ja i min yrkesroll tycker jag att jag för det mesta håller isär å ena sidan en sorts överseende snällhet som handlar om förståelse för elevers, föräldrars eller kollegors situation som kan vara mer eller mindre problematisk och å andra sidan den snällhet som innebär tydlighet, krav och förväntningar på ansvar. Hur är det att vara snäll mot familj och vänner så här i juletid?

Varför är julen en helg då ofta besvikelsen hänger i luften? Å ena sidan handlar julen om att ge, ha förståelse och se till det som verkligen är viktigt i livet. Å andra sidan handlar julen om de förväntningar man har på andra att förstå och att ge. Man målar upp en bild av gemenskap och frid, som inte sällan smulas sönder när ens egna behov står mot de andras. Barnen kanske inte vill fira jul hemma. Släkten kanske väljer att resa bort för att få ro och plötsligt står man där och känner hur besvikelsen väller fram. Då gäller det att ändra förhållningssätt och att se med andra ögon. Kanske behöver man inte den där gemenskapen just på julafton? Kanske kan det vara riktigt skönt att rå sig själv och den lilla familjen, ta en promenad och äta när och hur man vill? Visst är det också så att det finns en glädje i att veta att andra mår gott med sina val?

Räcker ett kritiskt tänkande?

2010-12-20T00:43:00.000-08:00

Jag läser i Lotta Edholms blogg att skolan har ett otroligt viktigt uppdrag att fostra elever till kritiskt tänkande. Detta är mer aktuellt än någonsin för att motverka hat och kollektiv skuldbeläggning i en tid då olika typer av extremism visar sitt fula tryne.

Jag kan inte annat än att hålla med och ett otal av mina tidigare inlägg har ju också belyst detta. Se exempelvis 9/3, 25/4 och den 1/6. Eftersom jag själv arbetar på ett praktiskt gymnasieprogram blir det oerhört tydligt. De elever som kanske främst behöver fostras i demokratiskt och kritiskt tänkande är desamma som kommer få minskad undervisning i samhällskunskap och endast hälften så lång historiekurs som elever på studieförberedande program.

Visst kan jag förstå att alla lärare vill framhäva betydelsen av sina egna hjärteämnen och att man i ett mer renodlat yrkesprogram måste prioritera yrkeskompetens framför mer teoretiska ämnen, men man ska vara medveten om vad man prioriterar bort och vilka konsekvenser det kan få. Både historia och samhällskunskap syftar ju till exempel också till att lära sig få perspektiv och problematisera olika frågor i allmänhet, något flera av mina elever inte kan eller gör.

I undervisningen med skoltrötta och praktiskt inriktade elever tar det också ofta längre tid att bena ut ett problem. Det kan handla om att arbeta med en textanalys. i dagens SvD finns exempelvis en mycket intressant artikel om hur det algeriska folket ser på islamism och terror mot bakgrund av inbördeskriget i början och mitten av 1990-talet. Om jag skulle vilja arbeta med en sådan artikel skulle det förmodligen gå åt tre gånger fler lektioner eller mer jämfört med undervisningen på ett studieförberedande program. Anledningen är att förkunskaperna ofta brister. Det är svårt att börja problematisera denna artikel utan att veta vad Islam är, vad Talibaner är, var Algeriet ligger, vad som faktiskt hänt den senaste tiden i Sverige och i övriga världen eller vad orden i texten betyder. Visst kan man lära sig otroligt mycket under de här lektionerna och bara med hjälp av en artikel, men en 50-poängskurs är inte särskilt lång.

Jag vill avslutningsvis problematisera det kritiska tänkandet. Det faktum att man lär sig tänka kritiskt eller hantera olika källor kritiskt innebär inte per definition att man lär sig problematisera ett "vi-och-dem"-tänkande. En person som förförs av olika konspirationsteorier skulle även hon eller han säga sig vara kritisk. Det handlar mycket om kunskap och om att få mycket kunskap, inte minst historisk kunskap så att man har något att analysera kritiskt.

Särskolan och elever med autism

2010-12-17T09:19:00.000-08:00

Härom dagen fick jag höra av en kvinna att hon är mycket nöjd med sin placering av sonen i särskolan och att detta val av skola markant bidragit till att sonen nu har utvecklats på ett bättre sätt samt lär sig nya saker i större utsträckning. Pojken som har autism har inte någon utvecklingsstörning vilket är värt att notera.
Denna berättelse är tyvärr inte så unik. Ytterligare 233 normalbegåvade elever har skrivits in i särskolan på vad jag förstår lösa grunder.

Visst kan jag som förälder förstå att särskolan kan vara bra även för svaga elever utan utvecklingsstörning. Kanske fungerar särskolan till och med bättre än den vanliga skolan för en viss elev på en viss ort. Samtidigt kanske det också säger mer om hur den vanliga skolan ofta misslyckas med den här typen av elever. Det är oerhört viktigt att den vanliga skolan, såväl den kommunala skolan som olika friskolor, klarar av att erbjuda en bra undervisning även för exempelvis elever med högfunktionell autism? Är det eleven som ska behöva betala priset när den vanliga skolan inte fungerar?

Eftersom särskolan inte ger behörighet till gymnasiet är det oerhört viktigt att man som förälder får hela bilden klar för sig och jag är tveksam till om detta alltid sker. Ofta utgår man i diskussioner från barnet som problem. Som förälder är det säkerligen svårt att klart se att det i vissa lägen även är skolan som inte är beredd att satsa på resurser och/eller kompetens för att kunna anpassa undervisningen på ett godtagbart sätt. Ofta är det tyvärr kunskapen om autismspektrat som brister. Det är egentligen ganska små förändringar som krävs för att skapa ett bemötande och vidare en miljö som möjliggör individanpassat lärande för en elev med högfunktionell autism eller aspeberger. Det kan på motsvarade sätt handla om små missförstånd som kan få stora konsekvenser för eleven. Dessa missförstånd kan i stor utsträckning minska om fler får kunskap om autism.

Eftersom autism på olika sätt handlar om en social funktionsnedsättning, vilket påverkar elevens samtliga relationer så tror jag att det är viktigt att samtliga lärare ute på skolorna får en kortare kurs kring vad autism innebär. Autismspektrat spänner över allt från svår utvecklingsstörning till asperger, som kan kännetecknas av mycket hög intelligens. Vidare ska man hålla isär högfunktionell autism där det finns någon form av språkstörning och asperger där språkstörning saknas. Man kan även tala om autismliknande drag osv. Mot bakgrund av dessa fakta är jag tacksam för att särskolan nu kommer granskas närmare.

Demokrati kräver öppenhet

2010-12-12T12:03:00.000-08:00

Öppenhet och genomskinlighet är viktiga i en demokrati, vilket inte minst blivit tydligt i debatten om Wikileaks och om Kinas agerande när det gäller Liu Xiabobos fredspris. Vad händer när öppenheten inte fungerar eller när den fungerar "för bra"?

Visst blir källkritik betydligt viktigare i en öppen värld fylld med mängder av information. Det är till exempel än mer betydelsefullt att värja sig mot ständigt nya konspirationsteorier. Ord är mäktiga vapen och visst kan viktiga handelsrelationer och diplomatiska förbindelser bli lidande på en öppen global arena, men jag kan ändå aldrig såsom exempelvis den norske juristen Fredrik Heffermehl se tystnad, eftergift och isolering som alternativ. Det skrämmer mig ofantligt hur man ens kan överväga att man inte borde ha givit Liu Wiaobo priset för att blidka en diktatur som Kina.

Som lärare förväntas jag följa skolans värdegrund och förorda fördelarna med demokrati. Jag förväntas även undervisa demokratiskt. I mina ämnen samhällskunskap, historia och religion är mitt uppdrag när det gäller demokratifrågor än tydligare. Vad händer när den öppenhet som kännetecknar en demokrati inte riktigt återspeglas i skolan?

Vad händer när genomskinligheten inte finns, eftersom man som lärare sällan eller aldrig får klassrumsbesök? Vad innebär det i förlängningen att friskolor till skillnad från de kommunala skolorna inte måste följa offentlighetsprincipen? Vad får det för följder att många lärare inte vågar tala öppet om oegentligheter ute på skolorna? Vad får det för konsekvenser för rättssäkerheten? Vilket blir utfallet när det gäller exempelvis en likvärdig betygssättning eller individuell lönesättning mm? Vad innebär det för skolan när människor för att citera Helena von Schantz alltför ofta representerar värden som "feghet, själviskhet, manipulation, flocktänkande, rädsla, illvilja och ovänlighet"?

Socialliberalism i globaliseringens tidevarv

2010-12-09T10:14:00.000-08:00

Det är inte med förvåning jag idag läser hur Mikael Trolin beslutat att lämna alla sina uppdrag i Folkpartiet. Anledningen är enligt Trolin att Folkpartiet förvandlats från ett socialliberalt parti till ett kravparti.

Utifrån artikeln ser jag det som synnerligen angeläget att diskutera socialliberalismen utifrån den tid och det samhälle vi lever i. Jag tycker att det är viktigt att på allvar vilja och våga problematisera det mångkulturella samhället utifrån ett socialliberalt perspektiv utan att ständigt bli jämförd med Sverigedemokraterna (se tidigare inlägg).

Som lärare tycker jag inte alltid det är lätt att undervisa om ideologier. En viktig anledning är att ideologi är kontextuellt bunden. Utan en historisk kunskap är det därför svårt att skapa insikt i hur liberalismen som ideologi är beständig trots att den bör förstås i relation till hur samhället ser ut och förändras. Orättvisor och ofrihet är ständigt närvarande, men orättvisorna ser annorlunda ut nu jämfört med i slutet av 1700-talet. Det svenska folkhemmet till exempel, som när begreppet myntades före andra världskriget, var mycket radikalt, tycker jag idag står för något konservativt och i vissa delar något reaktionärt.

Socialliberalism handlar, precis som Trolin hävdar, om värnet om den "lilla människan". För att uppnå jämlikhet så handlar det om att skapa förutsättningar för så många som möjligt att kunna uppnå det. Liberalismen för mig hamnar i skärningspunkten mellan individens frihet här och nu och strävan efter de förutsättningar som krävs för att skapa en sådan frihet. Genom att bortse från att samhället faktiskt ännu inte är jämlikt så blir en tänkt frihet inte mycket värd. Samtidigt får inte skapandet av möjligheter hindra individers fria val. Här finns en motsättning som jag tycker är intressant.

Under 1700-talet var frihet, jämlikhet och broderskap förknippade med den vite borgerliga mannen. Det handlade inte om arbetarnas frihet, inte om de svartas och vitas jämlikhet eller om kvinnors broderskap. Idag har vi i Västvärlden nått betydligt längre, mycket på grund av modiga och drivande liberaler. Men idag står vi inför andra utmaningar och det gäller att se klarsynt på dessa. Vi får aldrig väja när det handlar om att hjälpa den "lilla människan" ut ur förtryck. Problemet är bara att upptäcka var förtrycket finns och att aldrig generalisera och skapa förutfattade bilder av grupper som i förlängningen hotas att värderas lågt. Det sistnämnda har historien visat leder till rasism, förföljelser och i värsta fall folkmord.

Som socialliberal kommer jag fortsätta att våga ta ställning mot hedersrelaterat våld. Jag kommer fortsätta att ställa krav, inte minst på svaga individer eftersom det är de svagaste som förlorar mest på eftergivenhet. jag kommer fortsätta att kritisera kommunismens, rasismens, nazismens, islamofobins, antisemitismens och antizignismens fula trynen. Jag kommer inte vilja blunda för att det finns dolda maktstrukturer såsom härskartekniker och tolkningsföreträden, eftersom det är först när jag erkänner att fenomenen finns som jag också kan göra något åt dem.

Jag vill sträva efter att hålla isär olika storheter och att hålla isär äpplen och päron. Man måste som liberal få kritisera hedersvåld utan att ses som rasist. Man måste kunna få kritisera en viss politik i Israel utan att bli sedd som antisemit. Man måste kunna problematisera familjens frihet utan att bli sedd som antiliberal osv. På motsvarande sätt vill jag tydligt ta avstånd från uttalanden som att "Det är judars ansvar att ta avstånd från Israels politik" eller "Det är alla muslimers ansvar att ta avstånd från hedersvåld".

Bara för att alla, killar, tjejer, människor med funktionsnedsättning, HBTQ-personer, olika åldersgrupper och invandrargrupper har rätt att leva ungefär det liv de själva vill, innebär det inte i praktiken att alla kan det. Många (absolut inte alla!!!) invandrarfamiljer håller sina barn, främst döttrar med järnhand. Många familjer är mer eller mindre dysfunktionella (långt ifrån alla!!!!). Mamma eller pappa kanske är så full, psykiskt sjuk eller allmänt deprimerad att det överhuvud taget inte går att ta några beslut vid köksbordet och så vidare.

När man låter en blomma vissna

2010-12-06T13:42:00.000-08:00

Jag tror de flesta lärare känner igen sig i den hissnande känslan då en elev utvecklas, får ett större självförtroende och då den potential man hela tiden sett hos eleven fullkomligt blommar ut. Som förälder har jag fått följa min dotters resa de första 18 åren i hennes liv. Jag har fått glädjas åt att hon, liksom jag, är privilegierad som har fått möta engagerade lärare, eldsjälar och humanister - lärare som har förstått vad det handlar om. Samtidigt har jag sett hur min dotter liksom många andra inte har blivit sedd och kommit till sin rätt i skolan.

Hur får man människor att växa? Hur leder man en annan människa varsamt, men samtidigt bestämt? Hur ställer man krav och ger konstruktiv kritik utan att eleven upplever sig kritiserad och i värsta fall dömd som person? Svaren kan säkerligen variera och antagligen kan en lärares sätt och bemötande passa en elev medan en annan lärares sätt stämmer bättre för en annan elev. Visst är det tur att vi alla är olika som lärare, men vi får aldrig glömma bort hur enkelt det faktiskt är att få en blomma att vissna eller än värre en knopp att förtorka. Tyvärr vet jag att detta också händer och jag hoppas innerligt att när det trots allt sker inte är resultatet av ett medvetet val från lärarens sida.

Det kan handla om när en elev som alltid är i skolan någon enstaka gång är sjuk och då direkt ifrågasätts eller när en begåvad elev bara får höra om sina misstag, men aldrig om det som är bra eftersom läraren är besviken på att eleven inte vill satsa på elitnivå. Det kan röra sig om en elev som inte når målen i en kurs och därför inte alls uppmärksammas för hans eller hennes utveckling eller när en elev som gör sitt bästa får höra att det inte är någon idé. Tänk er en elev som samlat otroligt mycket mod för att försöka hålla det där föredraget och läraren bara fokuserar på hur nervös eleven var. Helt enkelt när skrattet, viljan och drömmarna sakta kvävs hos eleven.

Glöm aldrig att våra elever och barn är knoppar, blommor som måste vattnas och gödas för att blomstra. Det är inte omdömena, inte betygen och inte kritiken som kväver. Det är sättet på hur vi framför dem.